En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
Det är februari på Möllevägen sju. Här bor Nadja och även hennes kompis Carolus och hans gamla pappa Torsten. Nadjas mamma är inlagd på ett vårdhem efter att ha drabbats av hjärnblödning, men Nadja förmår inte hälsa på henne. Hon är besatt av att tänka på Ilta, tjejen som borde ha varit hennes framtid.
Nadjas tvångstankar dyker upp i form av minnesbilder och gamla mobilmeddelanden som förenar Iltas finska värld med Nadjas svenska. Ilta ber om att Nadja ska gå vidare med sitt liv och sluta kontakta henne. Det gör även Carolus, men det är helt enkelt inte möjligt. De besatta tankarna på vad som kunde ha varit, dyker upp konstant.
”Jag har beställt tid åt dig hos en psykiater på hälsocentralen”, säger Carolus medan jag byter identitet för miljonte gången och skriver till Ilta: ”Prata med mig. Jag ber dig. Möt mig. Hjälp mig”
ur Jag skar mig i hjärtat
Lindeberg skriver med en intensitet som skakar om och river upp. Meningarna är korta och smärtan i de olika människornas liv är närvarande som en ständig hetsig andhämtning.
Förlust är ett bärande tema i boken och de flesta karaktärerna befinner sig någonstans i förändringarnas mellanrum, oförmögna att ta steget ut i nuet och den nya verkligheten. Det här tillståndet beskrivs genom ett ständigt språkligt flackande, en konstant oro och en rastlöshet som mal på mellan raderna.
Det tar några kapitel innan jag vänjer mig vid textens ton, rytm, språkliga krumsprång och de spridda miljöbeskrivningarna som avspeglar karaktärernas fragmenterade sinnesstämningar. Bland annat åker Nadja och Carolus till Playa del Ingles i ett kapitel som snarast ter sig som en form av feberdröm. Träffarna med den tillfälliga flirten Anu påminner om hur hopplöst meningslösa andra förhållanden kan te sig, när tankarna egentligen är någon annanstans.
I längden känns det som att den besatt flackande skrivstilen tuggar sig själv i bitar och jag saknar en förankring i något mer konkret. Känslan av att författaren vill skriva om någonting viktigt och betydelsefullt är tydlig, men jakten på målande uttryck och pendlandet mellan miljöer, drömmar och tankar gör att läsningen emellanåt blir aningen för vag och effektsökande. De språkliga bilderna är ibland också aningen ihåliga och klichémässiga: ”Jag är stället där kärlek upphör. Urholkad. Urgröpt. En krater.”
Språklig briljans glimtar till
Boken är som bäst då Minna Lindebergs språkliga briljans glimtar till och dyker ner i stämningsbilder som fångar läsaren, vilket sker bland annat då Nadja hittar sig själv på psykavdelningen:
Det finns en kanna med vatten, plastmuggar, och så finns det tystnaden som pratar med två utsträckta händer: ‘Kom in i döden så upphör din smärta, tvångstankarna, den där helvetes demonen som tuggar på dig inifrån, som säger Häng dig i ditt vita lakan’
ur Jag skar mig i hjärtat
En annan avgörande passage som gör intryck är då Carolus måste åka iväg och Nadja är tvungen att klara sig själv. Här skildras ett skört tillfälle då vänskap inte längre är vad den borde vara utan har förvandlats till ett medberoende som måste brytas:
Jag hällde Mr Muscle i avloppet som inte fungerat på ett par veckor, och betalade både din hälsovårdsavgift och telefonräkning. Vi kan inte fortsätta såhär
ur Jag skar mig i hjärtat
Allt eftersom vinter övergår till sommar och de skiftande miljöerna stabiliserar sig kring Vårdberga gård, får texten ett allt lugnare tonfall som kommer med ett efterlängtat hopp. Här finns också den äldre Hanna Holm, som har karaktär av både hjälpare och inkräktare i Nadjas känsloliv, vilket ger en intressant dynamisk vändning i texten.
Jag skar mig i hjärtat är en fristående fortsättning på Norrsken i skallen (2021) samt När vi blev vuxna (2018). Det är en vågad skildring av en ung människas kamp mellan längtan, acceptans och mental ohälsa.