Den 2 maj år 1995 hade radioprogrammet Metallväktarna sin första sändning. Radion skulle aldrig bli sig själv igen efter det.
Metallväktarna var först med att göra en massa grejer i radion som inte gjorts förut, åtminstone inte i Svenskfinland.
Programmet med Marcus Rosenlund, Lasse Grönroos och Kjell Simosas lockade också en trogen finskspråkig publik. Många lyssnare bandade också avsnitten på kassett.
I pitchen lovade programledarna spela svängig hårdrock men undvika den grövsta dödsmetallen.
De ljög.
Programmet var inte inkluderande. Det var närmast toxiskt, grabbigt och balanserade i regel två steg på fel sida om gränsen för god smak. Den så kallade ”humorn” var plump och banal, för att inte säga rentav anal, och programmet förespråkade en livsstil som knappast kunde kallas sund, hälsosam eller ens laglig i vissa delstater.
Men trots det hade programmet också kritiker. Det skrevs arga insändare, chefer ringdes upp. Det granskande programmet MOT lyfte upp Metallväktarna. Kristdemokraterna lämnade år 2000 in ett riksdagsspörsmål om Metallväktarnas sommarmagasin.
En liten flicka i Purmo grät och var rädd varje vecka när Metallväktarna hade sändning i radion. Hennes pappa och storasyster skrev däremot beundrarbrev och önskade få höra Immortal eller Korn nästa vecka.
Metallväktarna begav sig ut bland folket och lyssnarna, vare sig de ville det eller inte. De armbågade sig in på backstagen, i turnébussen, ja i princip vart som helst om det stod ”tarjoilu” i inbjudan eller besöksförbudet. Dio och Udo Dirkschneider bjöd dem på bärs.
Om du hör till dem som i tiderna drabbades av radions imbecillaste och mest anarkistiska show så finns det säkert en krisjour att ringa till någonstans.
Det här quizet goes to eleven; om du får ens hälften rätt av de elva frågorna så märks det att du lyssnade på programmet när det begav sig.
Up the irons!