En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
Den första augusti 1975 undertecknade 35 länder den så kallade Helsingforsdeklarationen i Finlandiahuset i Helsingfors.
Det här markerade slutet på en diplomatisk process som pågått under flera år. År av samtal om allt från gränsers okränkbarhet och territoriell integritet till fredliga lösningar och grundläggande friheter.
Viktiga saker, men inget som får en att poppa popcornen i hopp om visuella fyrverkerier.
Tack och lov var det just den till synes tråkiga byråkratin kring det hela som fick Arthur Franck att göra en dokumentär om betydelsen av diplomati.
Och av bara farten har han lyckats skapa en perfekt form för ett innehåll som landar precis rätt i tiden.
Det levande arkivet
The Helsinki Effect bygger uteslutande på arkivmaterial som klippts och rytmiserats på ett otroligt snyggt sätt.
Ur ett oändligt antal timmar av handskakningar, tal och bilder på pressfotografer plockar Franck fram vinklar, intervjuer, kommentarer och enskilda scener som gör händelseförloppet begripligt.
Här finns hela tiden en tydlighet – Franck fångar in staden Helsingfors i ett vidare perspektiv och Finlandshuset som huvudskådeplats medan mötesrummen och talarstolen fungerar som närbilder.
Utan att det blir vare sig klumpigt eller påklistrat spelar han också med symboliskt laddade bilder av frön som gror i rekordfart och konkreta tidslinjer för att visa var i en händelsekedja vi befinner oss.
Inte för ett ögonblick tappar man som tittare fotfäste i bildflödet.
Bra berättargrepp och AI-användning
I en berättelse som handlar om en konferens som ägde rum för femtio år sedan är det extra viktigt att få åskådaren att nappa på den första kroken – varför ska jag titta på det här?
Genom att använda sina egna tvivel som inkörsport lyckas Arthur Franck hala in även den mer motsträviga tittaren. En sämre berättare kunde ha framstått som arrogant, men Franck lyckas förmedla en känsla av uppriktig nyfikenhet.
Som publik inser vi snabbt att han hittat guldkornen i det som han själv inledningsvis beskriver som dammigt och tråkigt. Och efter att han vunnit mitt förtroende har jag inget emot att bli ledd genom vissa passager med orden ”det här är ganska trist så vi spolar framåt”.
Likaså uppskattar jag de uttalade förklaringarna av varför, hur och när han använt AI. Det är befriande att inte behöva sitta där i mörkret och fundera på var han hittat banden med Gerald Ford och hur det kommer sig att Leonid Brezjnev talar engelska.
Nu vet jag ju redan att han använt sig av en AI-genererad röst för att blåsa liv i citat hämtade ur de mötesutskrifter som inte blev offentliga förrän flera decennier efter konferensen.
Och nej, det stör mig inte att han stundvis väver in frågor som han själv ställer direkt till diverse stormaktsledare. Det skapar bara en känsla av närvaro – med en humoristisk twist.
En rapp lovsång till den långsamma journalistiken
Till hela sitt väsen är The Helsinki Effect en underförstådd lovsång till den långsamma journalistiken. Den som gräver ner sig i ett digert grundmaterial för att syna det ur alla synvinklar.
Den som förutsätter att journalisten bemödar sig om att ha koll på sammanhanget och ser det som sitt uppdrag att klargöra detta sammanhang för sin publik.
I sin smarta utformning fungerar helheten som en enda lång klickrubrik – du skulle inte ens drömma om att klicka vidare, du måste ju få veta hur det gick med de där underskrifterna.
För att inte tala om vad som hände efter det – när dokumentet blev en karta mot framtiden. En framtid när murar revs, länder blev självständiga och mycket annat förändrades.
När dokumentären nått sin slutpunkt är det omöjligt att inte försjunka i tankar på läget idag. Hur låter världsledarnas kommunikation? Vilka är förutsättningar för att samla dem alla vid samma bord?
Är det alls möjligt, eller står allt hopp till de samtalschanser som grips under en till synes spontan golfrunda?
Och vilka likheter och skillnader finns det mellan det småprat som rymdes mellan mötesraderna 1975 och de emojis som pryder ledarskiktets chatsnack 2025?
När jag lämnar biosalongen är jag både upprymd och beklämd och beredd att instämma i det som Arthur Franck sade när han intervjuades av Johanna Grönqvist: Världen var inte alls perfekt 1975, men det var tamme godmorgon mycket bättre än det är nu.