Vi kanske ljuger för att vi inte tycker att sanningen angår andra. Eller för att vara artiga och inte såra den som exempelvis undrar om maten var god.
Men för en del människor verkar lögner bli något av en sport. Och när det inte längre är fråga om harmlösa smålögner och personen drar den ena osannolika historien efter den andra är det svårt att veta hur man ska agera.
Är det bäst att hastigt byta samtalsämne, spela med i lögnen eller att direkt ifrågasätta berättelsen?
Det beror förstås på sammanhanget och på hurdan ens relation till lögnaren är.
Men ofta gör man klokt i att inte ta lögnen personligt. Den som ljuger vill dig inte nödvändigtvis illa, utan hen kanske ljuger för att imponera på dig, för att lögnerna blivit en vana eller för att hen har en personlighetsstörning av något slag.
Det här fördjupar vi oss i denna vecka i Relationspodden. Några av veckans brev kan du läsa här.
”Ifrågasätt, men på ett skojigt sätt”
Ifall jag skulle märka att en vän drog till med någon otrolig historia, skulle jag kisa med ögonen, höja på ögonbrynen och skojsamt säga att ”nepp, nu skojar du”.
Om de sen skulle försöka övertyga mig, skulle jag låtsas bli jättenyfiken och fråga många specifika frågor och se hur länge de orkar hålla på. Men det där beror nog på hur man är som person.
Vem ljuger sådär?? 24
”Människor är märkliga”
Jag ljuger inte pga autistiska tendenser. Om någon berättar något för mig så tar jag det för sanningen och börjar möjligtvis undra senare om det verkligen var sant.
Det är jobbigt att människor ljuger i samtal där ingenting står på spel. Jag fattar, det är social status osv men det är ju så korkat
Människor är så märkliga varelser.
P- 49 år
”Skrytlögner orkar jag inte med”
Jag kan tolerera en vit lögn då och då. Det har hänt att en vän avbokat en träff med en lögn som jag genomskådat. Det svider nog lite, men jag kan komma över det om vänskapen annars står stadigt.
Däremot står jag inte ut med vänner som ljuger för att få hen att se bättre ut, som skryt eller anekdoter bara för att få uppmärksamhet.
Jag har en bekant som använder barnen som medel för både skryt och lögn, och gärna vill jämföra med mitt barn. Hen tar helst upp sådant hen vet att mitt barn inte kan.
Jag har allt mer börjat undvika den vännen, eftersom jag inte orkar höra om hur hens barn både kan göra cirkuskonster, åka skateboard och läsa hela romaner vid 4 års ålder...
Sanningen kommer alltid fram, 34
”Skratta ointresserat och byt ämne”
Jag har en del kompisar som är mytomaner. Ifrågasätter man deras lögner så blir det otrevlig stämning, de brukar sällan erkänna att de ljuger. Om man sen fortsätter prata om saken och frågar mer, så blir det mer och mer underliga historier som man inte orkar lyssna på.
Jag brukar ignorera eller skratta lite ointresserat för att visa att jag hörde men inte är så brydd i den historien. Sedan byter jag ämne, för får de ingen reaktion är det heller inte lika roligt att fortsätta ljuga/hitta på.
Marcus 26
