Under fortsättningskriget stoppade finlandssvenskarna i infanteriregementet IR 61 det sovjetiska storanfallet vid Tienhaara på Karelska näset midsommaren 1944.
I en artikel i Ilta-Sanomat kan man se ryska aktivister posera framför den stora så kallade kosackstenen vid Tienhaara. Efter ett domslut har aktivisterna avlägsnat minnesmärket som fanns på stenen.
Viborg faller och vägen in till Finland måste stängas
När sovjetiska stridvagnar överraskande rullade in i Viborg i juni 1944 var materielen slut för de finska trupperna. Arméns huvudtrupp befann sig på annat håll och i Viborg hade man hade inget att sätta emot.
En del av de finländska soldaterna hade inte ens skor på fötterna när de retirerade. De uppmanade IR 61:ans mannar, som var på väg i riktning mot ryssarna, att vända om och fly. IR 61, eller ”Sextiettan”, bestod huvudsakligen av finlandssvenskar från hela Österbotten.
När sovjettrupperna intagit Viborg den 20 juni 1944 firade de i två dagar. Det gav IR 61 tid att gå i ställning vid Tienhaara. Här kom så IR 61, understött av fältartilleriregemente KTR 8, att stoppa det sovjetiska storanfallet på midsommaren.
Anfallet var en del av en sovjetisk sommaroffensiv på Karelska näset, som syftade till att pressa Finland att kapitulera eller åtminstone förhandla om fredsvillkor.
Domstol bedömer att minnesmärket är nazistiskt
På 1990-talet efter Sovjetunionens fall satte finländare upp en minnestavla upp över de hårda striderna vid Tienhaara.
Minnesmärket vid Tienhaara hade text på tre språk: Till minne av de hårda striderna. En hyllning till de fallna. IR 61 och KTR 8.
Nu har en rysk domstol slagit fast att det här var ett nazistiskt minnesmärke. Ilta-Sanomat rapporterar att minnesmärket nu har avlägsnats.
På ett foto i Ilta-Sanomats artikel kan man se bland annat ungdomar i kamouflagekläder stå och hålla upp fanor framför kosackstenen, efter att minnesmärket tagits bort.
Sten Pettersson är ordförande i Traditionsföreningen för veteraner i Jakobstadstrakten. Hans pappa stred vid Tienhaara och han uttrycker oro över utvecklingen.
– Som det ser ut i Ryssland så förvånar det ju inte överhuvudtaget. Det var nog väntat att något sådant här skulle hända. Men i dag finns information på nätet och det finns mycket dokumenterat på film, så ingen behöver fundera på vad som hände i kriget.
Sten Pettersson säger att det är högerextrema kosackgrupper som tar bort minnesmärkena. Han säger att de inte förstår varför Finland stred där. De tror att finländarna hjälpte tyskarna.
Händelseförloppet midsommaren 1944
De hårda striderna pågick under midsommaren 1944 och strider fortsatte fram till den fjärde augusti.
Hade ryssarna kommit igenom vid Tienhaara på sin framryckning västerut hade vägen varit öppen till Villmanstrand och Helsingfors. Det fanns inga finländska trupper efter Tienhaara.
För att hindra den sovjetiska framryckningen förstörde finländarna den järnvägsbro och landsvägsbro som gick över det grunda vattendraget vid Tienhaara. Marken på stranden var så våt att ryssarna trodde att stranden var tom. Men IR 61 hade grävde ner sig där. När ryssarna anföll med olika båtar steg IR 61:ans ”pojkar” upp och ”sopade till” med maskinpistolerna.
Det var svårt att få fram order från befälet till manskapet. Kommunikationen sköttes med hjälp av ordonnanser, men de kunde stupa. Därför skickades alltid två ordonnanser lite olika vägar.
– Soldaterna klarade av att stoppa det ryska anfallet, men det kostade mycket för Finland. Många stupade där. Så här var det på många ställen under kriget. Det finns ingen hjälte som har räddat Finland ensam, utan det var allas arbete tillsammans, säger Sten Pettersson.
”Jag kan inte säga vad jag tänker”
I november i fjol fanns det ungefär 1 500 veteraner kvar i landet, med en medelålder strax under hundra år. Men deras anhöriga håller minnet vid liv.
Min man var sjutton år. Han hade gått i skriftskolan och efter det hamnade han i kriget
Doris Rantamäki, veteranänka
I Jakobstad träffas ett litet gäng och lunchar tillsammans en gång i månaden. Här träffar vi Doris Rantamäki, 95 år. Hennes man, krigsveteranen Tauno, dog för några år sen. Hur reagerar Doris på nyheten om att ryssarna har plockat bort inte bara minnesmärket vid Tienhaara, utan också på andra ställen?
– Jag kan inte säga vad jag tänker. Min man var sjutton år. Han hade gått i skriftskolan och efter det hamnade han i kriget. Han var där i ett och ett halvt år. Han var i Rukajärvi, där det också var mycket hårda strider. Han sa alltid åt unga pojkar ”ni ska inte vara nyfikna och ni ska inte stiga upp och titta”. Men de löd ju inte.
Bertel Widjeskog, som länge varit aktiv inom olika veteransammanhang, konstaterar att krigsminnen ofta dyker upp på äldre dagar, ofta på grund av sjukdom eller medicinering.
– Så det är egentligen nittioåringarna som lider mest. Jag hade en farbror som var fem år i kriget. Det var först när han låg på vårdcentralen i Terjärv som han fick posttraumatiska symptom.
Bertel Widjeskog jämför med Vietnamveteranerna i USA som inte heller fick någon eftervård.
– När våra soldater hemförlovades 1944 och 1945 fick de klara besked att de inte fick berätta var de varit. Det ansågs som landsförräderi.
Också andra minnesmärken avlägsnas på ryska sidan
Efter Sovjetunionens fall började veteraner och anhöriga resa till de gamla krigsskådeplatserna på ryska sidan. Man satte upp minnesmärken på viktiga platser för att hedra de som stred och stupade och för att eftervärlden inte skulle glömma. Minnesmärken sattes också upp bland annat vid Tali-Ihantala, dit ryssarnas genombrottsförsök förflyttades efter Tienhaara. Men inte heller här får minnesmärket vara i fred, konstaterar Sten Pettersson.
– Det sista jag såg på nätet är att ryssarna också ska slipa ner texten som finns vid Tali-Ihantala. Och det finns andra minnesmärken på olika ställen. Man får vara rädd att de också rivs bort.