Benny mördar allt som rör sig i Rise of the Tomb Raider, medan Susanne och Ted beundrar vyerna i ett av årets bästa spel.
Jag har lite av ett älska/hata-förhållande till övernaturliga äventyrsberättelser i alla dess former.
Jag älskar löftet, hur Indiana Jones får nys om en mytomspunnen artefakt som kanske existerar på riktigt – och därefter hittar vägbeskrivningar som slutligen leder till resans upplösning.
Men det är här, i slutskedet, som berättelserna oftast rasar som korthus. Övernaturligheter introduceras, uråldriga städer raseras, och de magiska artefakterna tillintetgörs på krystade sätt samtidigt som skurkarna straffas för sitt begär att ta över världen.
Tomb Raider-rebooten från 2013 (liksom samtliga Uncharted-spel) betedde sig likadant, plötsligt byttes de vanliga soldaterna ut mot uråldriga samurajer och spelet blev mer frustrerande än kul samtidigt som handlingen gled in i välnötta hjulspår.
Rise of the Tomb Raider upprepar det här misstaget med nästinttill skrämmande precision (man skulle rentav kunna tro att Crystal Dynamics tycker det är en bra idé) och det lägger en våt filt över vad som annars är ett alldeles fantastiskt äventyr, tillika ett av årets bästa spel.
Öppna landskap
Det förra spelet fick kritik för att det var alldeles för actionbetonat. De gamla Tomb Raider-spelen handlade i första hand om pussellösande och i andra hand om action.
I rebooten från 2013 var förhållandet det rakt motsatta. Rise of the Tomb Raider innehåller fortfarande mängder med ren action, men mellan huvuduppdragen har man möjlighet att äventyra i två öppna hubbområden, fyllda med sidouppdrag och grottor att utforska. Man kan därför manipulera spelets tempo till en viss grad, och jag fann det väldigt tillfredsställande att bara utforska en stund efter några av huvuduppdragens intensiva actionkavalkader.
Grottorna innehåller ofta fysikbaserade pussel och är en av spelets absolut största höjdpunkter. Pusslen är inte svåra (jag vet att det ser ut som raka motsatsen i videon) men utmanande nog för att man ska känna sig smart när man löser dem. Man får dessutom alltid väldigt bra spelmässiga belöningar för att slutföra dem, så det finns alltid anledning att snöa in sig på sidospår.
Lara Croft – massmördare
Med det sagt mördar Lara Croft fortfarande både människor och djur till höger och vänster, och trots att spelet försöker presentera sig som en överlevnadberättelse (inte lika mycket som i det förra spelet, men ändå) känns hon fortfarande som en tränad mördarmaskin som inte bryr sig om varken kyla, törst, hunger eller hagelsvärmar i ansiktet.
Jag önskar att man hade utökat överlevnadsmomenten lite grann. Jo, jag vet, det är väldigt svårt att införa saker som hungermekanik i spel utan att göra det irriterande och tempobrytande, men jag vill tro att det kan fungera.
Rise of the Tomb Raider känns aldrig som något annat än ett tv-spel. Ett väldigt roligt sådant, förvisso, men jag tror att Crystal Dynamics har verktygen och kunskapen som krävs för att göra överlevandet till en större del av en eventuell uppföljare.
Oerhört välgjort
Rise of the Tomb Raider är långt ifrån det enda spelet av sin typ i år, men likväl ett av de allra bästa. Man uppgraderar Lara Crofts förmågor med erfarenhetspoäng, man tillverkar ny utrusting av djurhudar och låser upp nya områden av kartan med nya verktyg.
Allt det här är klassisk speldesign och inget nytt, men Crystal Dynamics gör det med en fingertoppskänsla som andra saknar, och helheten blir därför ruskigt stark.
Rise of the Tomb Raider är Xbox-exklusivt ett tag framöver och måhända inte värt att köpa en ny konsol för (efter tjugo timmar har jag inget behov av att återvända till spelet längre) men om du har en Xbox One i vardagsrummet är Rise of the Tomb Raider en av höstens mest självklara rekommendationer.