Är Syndicate det bästa Assassin’s Creed spelet hittills? Susanne och Ted är positivt överraskade, och Benny gillar ångmaskiner. Observera att spelet innehåller våldsamma scener, och är därför F18.
Jag har aldrig gillat Assassin’s Creed. Jag har provat alla spel fram till Black Flag, men inget av dem har fångat mitt intresse. De släpps på löpande band – ett spel i året inför julsäsongen – och det är inte så man skapar fantastiska spelupplevelser. Även om konceptet är bra, så kan man inte leva på samma koncept år efter år. Spelarna suktar efter något nytt. Det gör i varje fall jag.
Ett stämningsfullt London
Syndicate ruskar inte om allt det Assassin’s Creed varit och är, men omfattar nog en del nya idéer. Spelet utspelar sig i viktoriansk stadsmiljö i London på 1860-talet. Den industriella revolutionen är i full gång och fabriksskorstenar och rökmoln tittar fram ovanför hustaken. Den här miljön är ny för Assassin’s Creed, och inte heller överanvänd i andra spel. Det bådar gott.
Två unika spelbara karaktärer
Förra årets spel, Assassin’s Creed: Unity, kritiserades starkt för avsaknaden av kvinnliga spelbara karaktärer, och Ubisoft har helt klart lyssnat den här gången. I Syndicate spelar man som tvillingarna Evie och Jacob Frye, och även om Jacob står i rampljuset i de flesta story missions, hävdar jag att Evie spelar en minst lika stor roll. Medan Jacob är mer fokuserad på combat, satsar Evie på stealth.
Det känns lite väl uppenbart att det är den kvinnliga karaktären som fokuserar på stealth, men Evies personliga skills är faktiskt betydligt mer användbara än Jacobs (för en assassin ska ju röra sig i skuggorna och vara listig och hemlig och inte bara rusa runt och drämma till folk.) Därför blir det så gott som alltid Evie jag väljer i side missions, vilka det som vanligt finns så det räcker av. Spelmekaniken för karaktärerna är inte heller likadan; man märker tydligt att Evie är snabbare och mer smidig och graciös än Jacob.
Lyckad karaktärsdesign
Karaktärsdesignen är en fullträff. Jag gillar skarpt att Evie och Jacob är olika på så många plan, och dynamiken mellan dem är trovärdig då de käbblar sinsemellan som ett äkta syskonpar. Därför förvånar det mig stort att klagomålen ändå rasar in gällande att Ubisoft så starkt lyft fram den kvinnliga protagonisten i marknadsföringen – vissa menar att det hela är ett PR-trick – och gällande Evie som karaktär.
Kritiken spelet har fått angående Evie som karaktär har kretsat kring hennes utseende, vilket jag i sig ser som ett problem. Varför blir kvinnliga spelkaraktärers utseende alltid en så stor grej? Kommentarerna om Evie har bland annat hackat ner på att hon är för traditionellt vacker och att man hade önskat en assassin med en mer realistisk kroppsform. Mig veterligen pågår det dock ingen liknande diskussion om Jacobs utseende. Tänk vad konstigt?!
Faktum är att jag inte ens har reagerat på Evies utseende, vilket jag ser som ett klart tecken på att man är inne på rätt spår, och jag blir bara trött på att det alltid är utseendet det fokuseras på när det gäller kvinnliga spelkaraktärer - också då när det inte finns något fel med det. För mig är det mycket viktigare att karaktärens personlighet är intressant och trovärdig; utseendet spelar inte så stor roll vare sig det är frågan om en kvinnlig eller en manlig karaktär.
Repetitivt men roligt
Styrkan i Syndicate är inte den egentliga storyn. Den håller måttet, men är på inga sätt omvälvande. Det är sidouppdragen och alla de fascinerande karaktärerna som gör spelet. Trots att Bounty och Templar Hunts och Child Liberations (att rädda små stackars barn som arbetar i sunkiga fabriker för elaka farbröder) är repetitiva är de underhållande, eftersom man kan utföra dem på så många olika sätt, när man känner för det och med den karaktären man vill. Man kan anlita så kallade Rooks man möter på gatan för att strida vid ens sida, så om man tröttnar på att smyga runt i skuggorna kan man bara köra på Rambostilen och storma rakt in på fienden med sina trogna följeslagare. De är faktiskt riktigt duktiga efter att man uppgraderat dem en smula!
De historiska karaktärerna i Assassin's Creed-spelen har alltid varit roande, men i Syndicate är de bättre än någonsin. Kanske de den här gången är ännu mer välbekanta och därför mer fängslande? Bland kufarna man nu möter figurerar bland annat Charles Dickens, Karl Marx, Charles Darwin och Florence Nightingale. Att slutprodukten blir en höjdare är föga överraskande. DLC med Jack The Ripper är också på kommande, vilket jag verkligen ser fram emot, trots att det är lite fult att den mest spännande karaktären släpps som DLC.
Domen
Det finns lite jag kan klaga på i Assassin’s Creed: Syndicate. Tekniskt sett har jag inte stött på några som helst problem, och spelet flyter på fint i 60 fps. Spelmekaniken är smidig, vilket är ett måste med tanke på hur stor roll parkour spelar i serien. Det löper på bättre än någonsin, och möjligheten att rappelera sig fram från tak till tak är guld värd då man vill ta sig fram fort över den stora kartan. Uppgraderingar och nya skills håller spelupplevelsen fräsch och spelet bjuder även innehållsmässigt på överraskningar.
Assassin’s Creed har inte varit värt mycket i mina ögon tidigare, men miljön och stämningen i Syndicate fänglsade mig direkt. Det i kombination med att jag fullkomligt älskar karaktärerna och att mina förväntningar var så fruktansvärt låga, gör spelet till en otippad succé för mig. Syndicate är knappast lika revolutionerande för dem som redan tidigare varit trogna anhängare av spelserien, men är definitivt spelvärt. Det här var årets största överraskning för mig, och därför även för mig årets bästa spelupplevelse.