En poetisk reseguide och en molande sorgesång - detta får man i en poetisk dubbelvolym signerad Eva-Stina Byggmästar och Gurli Lindén.
Poeterna Eva-Stina Byggmästar och Gurli Lindén står bakom förlaget Minimal som startades för två år sedan med avsikt att ge ut lyrik.
Hittills har Minimal förlag gett ut några diktsamlingar av författarna själva, och i höst publicerar man en dubbelvolym med Byggmästars diktsamling Den rosa öknen och Lindéns lyrikverk Sandstorm.
Rent tematiskt förenas dessa diktsamlingar av ett ökenlandskap som är både konkret och också laddat med mytologi och symbolik.
Vindens penna skriver i sanden
Under senare år har vi vant oss vid att följa Eva-Stina Byggmästar på hennes lustfyllda vandringar i trädgården och erotiska lekar i arkaiserande pastorala landskap.
I Den rosa öknen har Byggmästar (åtminstone tillfälligt) lämnat diktens blåbärsland för att ta plats som en ökenvandrare och ibishövdad poet med skrivpalett och papyrusrullar – nu hittar vi hen uppflugen på trappstegspyramidens topp där hon sitter och ser ut över landskapet.
”Var inte oroliga, Egyptens gudar vakar över oss” – med dessa ord av den franske egyptologen Jean François Champollion (1790-1832) inleder Eva-Stina Byggmästar sin nya diktsamling.
Därmed förankrar hon dikterna i en konkret plats och skapar en länk till mannen som lyckades tyda inskriften på Rosettastenen och som därmed kom att dechiffrera systemet med hieroglyferna och deras ljudvärden.
På samma sätt som Champollion avläste och tolkade innebörderna i hieroglyferna tyder och tolkar poeten de tecken och omen som hon får syn på i den genomträngande och allomslutande ökensanden.
Det gäller att skilja hägring från hägring, att lyssna till de förstenade faraoneras och sfinxernas budskap och att tyda den vågaktiga skrift som vindens penna skrivit i sandens loggbok.
Dikter som talismaner
Den rosa öknen för tankarna till Byggmästars diktsamling Vagga liten vagabond (2010) som var en hyllning till det planlösa och kravfria resandet. Den lilla vagabonden och hennes reskamrat färdades från oas till oas med kappsäckar fulla av dadlar, pistaschnötter och solhattar och kamelväskorna till brädden fyllda med solmogna mullbär och fikon.
Såhär kan det låta i den nya samlingen:
Drev sorglöst omkring,
utan att veta vad jag sökte –
tills jag hittade ett tomrum
i själens bortersta hörn,
som jag fyllde med sand, damm och grus.
Öknen är olidlig hetta, torka och tomhet – ett lugnande monotont landskap, en avskalad och vilsam tomhet som kan fyllas med sand eller blommor, om man så vill:
Öknens flora: klungor
av gulblommande akacior,
malvafärgad zilla, rosa fagonia
och vitblommande arkenu-träd –
tomheten är fylld av blommor.
Dikterna i Den rosa öknen är fulla av hänvisningar till egyptisk mytologi, betraktelser av fornlämningar och registreringar av olika djur i öknen, såsom skrattduvor, vildkatter och ökenigelkottar.
Vi följer diktjaget kors och tvärs genom öknen, tar del av hens sanddrömmar/sanndrömmar - det är som att läsa en poetisk reseskildring där diktjaget rör sig obehindrat mellan olika tidslager och så småningom landar hen i ett villkorslöst, tidlöst och gränslöst nu: ”vägg i vägg med den gränslösa / horisonten, på kanten av tillvaron, / på gränsen till oändligheten.”
Resan är också ett förvandlingsnummer där poeten skriver sig igenom och fram till nya insikter, genomgripande och omskakande upplevelser av ett liv statt i förändring – diktjaget konstaterar att hen inte är samma människa längre som den som steg in mellan pärmens blad. Den sjungande och dagdrömmande poeten har förvandlats till en ”vildåsna som slagit följe / med en flock herrelösa, /förvildade kameler.”
För poeten gäller att fästa diktens hägringar på papper, dessa talismaner som skyddar en mot oro och rastlöshet.
Ett molande mörker
När man vänder på boken landar man i Gurli Lindéns diktsamling Sandstorm – här är tonen och stämningen mörkare och mer molande än i Eva-Stina Byggmästars diktverk.
Diktjaget i Sandstorm är förvisso också ett slags vandrare, en sökare som lämnat den röda kappan på stranden och ”simmar omkring / med kartan på huvudet”, eller som tvingas dyka ner på bottnen för att hitta kartan.
Här breder den utslätade tomheten ut sig som en plats för sörjande.
I Lindéns dikter är tomheten inte nödvändigtvis en upplyftande eller vilsam plats – tomheten kan också vara en smärtsam och ensam plats.
Vaknar av humlornas
samtal utanför
och förstår
ensamhetens dimension
att vara den bärande
bjälken i sitt eget liv.
Där Byggmästars dikter befolkades av allt från gaseller och klippdassar till dygnbaggar och skrattduvor är ormen det absolut mest centrala djuret i Lindéns dikter – ormar glider mellan händerna och ibland verkar det som om diktjaget blir ett med kobran och dess glimmande sköld. Eller så liknas diktjaget vid en förstenad farao som blickar ut över riket ”uppgrävt ibruktaget”.
De egyptiska faraonerna bar diadem formade som en kobra, och den egyptiska kobran sågs som en symbol för makten över liv och död.
Dikterna i Sandstorm är dels förlagda till ett förbränt och uttorkat ökenlandskap, dels till ett skogslandskap med mossa och granar, flygekorrar och skimrande vatten.
Men här skymtar också ett stadslandskap där pansarfordon drar fram, städer där blod, kroppar och skrik ekar genom gatorna. Gränserna stängs – ”ingen kommer ut, / ingen in / tiden / dras ihop”. I ett slag förvandlas den populära turistorten till en dödsfälla.
Världshändelser griper också in i vardagen och vår stillsamma natur när ett svanpar guppar fram i viken och en helikopter landar i vassen – på andra sidan udden kan man skymta svarta fyrkanter i vattnet: ”männens ansikten tydliga / kvinnor och barn på flykt (---)”.
Poeten spänner en livlina mellan jaget och duet, mellan skogens trygghet och öknens oro, mellan dikt och verklighet.