Det finns vissa skådespelare som andra skådespelare gärna imiterar. Ofta för att de har en kännspak, personlig röst. En röst man känner igen, som väcker associationer. Nu har en av dessa populära röster tystnat.
För mig är Alan Rickman (21.02.1946 - 14.01.2016) starkt förknippad med tre roller. Tre helt olika roller inom ramen för tre helt olika genrer. Och nej, ingen av dem har någonting med Harry Potter att göra.
Men innan vi går in på mina personliga biominnen är det skäl att minnas att Rickman inledde sin karriär på scenen. I etablerade teatertruppers tunga uppsättningar.
Det stora genombrottet kom 1985 då han i The Royal Shakespeare Companys uppsättning av Dangerous Liaisons gjorde huvudrollen som den brutale förföraren greve Valmont.
Succén i London ledde till att han fick upprepa rollen på Broadway och den vägen fick den amerikanska publiken upp ögonen för den strame britten.
När Dangerous Liaisons filmatiserades 1988 gick rollen visserligen till John Malkovich – men Rickman skulle komma att filmdebutera samma år. I en annan skurkroll.
Om än i en helt annan genre.
Den slipade skurken
En av de mest framgångsrika filmerna 1988 var utan tvekan John McTiernans actionpaket Die Hard. En explosiv historia om polisen John McClane som ensam tar sig an en liga som ockuperat en skyskrapa.
Visst låg mycket av fokuset på Moonlighting-stjärnan Bruce Willis vars karriär nu lade i en ny växel, men uppmärksamhet fick även Alan Rickman för sin iskalla framtoning.
Bilden av hur denne ärkeskurk i slowmotion faller ut genom fönstret i ”Nakatomi building” har blivit något av en klassiker.
And the rest is filmhistory.
Känsla och förnuft
Efter Die Hard följde flera skurkar för den populäre britten, men 1995 dök han upp i en helt annan typ av roll – en roll i en film som kom att bli en publik- & kritikerframgång samtidigt som den banade väg för en våg av viktorianska epokskildringar.
Ingen lika bra som denna.
Ur Jane Austens klassiker Känsla & förnuft hade skådespelaren Emma Thompson mejslat fram ett otroligt välfungerande manus som Ang Lee med känslig hand regisserade.
Här fick Rickman agera en emotionellt sargad och sorgmodig man som förälskar sig i den betydligt yngre Marianne (Kate Winslet). Med sitt strama spel och sin denna gång varma stämma framstår Colonel Brandon som tryggheten och lojaliteten personifierad.
Samarbetet med Emma Thompson var uppenbarligen tillfredsställande eftersom Rickman när han två år senare regidebuterade med filmen The Winter Guest (1997) bad Thompson göra den ena huvudrollen.
Och bara några år senare fick duon chansen att spela ett äkta par i en film som gjort att Rickman för mig och många andra för evigt är förknippad med julen.
Från Love Actually till Harry Potter
Richard Curtis dramakomedi Love Actually (2002) presenterar Rickman som en något frustrerad, medelålders man som förälskar sig i sin sekreterare. Detta trots att äktenskapet med hustrun (Thompson) verkar vara friktionsfritt och lyckligt.
Här fick den forne skurkexperten möjlighet att spela en tämligen vanlig man med både sympatiska och svekfulla drag.
Under åren efter Love Actually har ändå det mesta kommit att handla om Harry Potter. Åtminstone om man tänker i termer av uppmärksamhet. Detta trots att Rickman hela tiden gjort andra roller och även ägnat sig åt regi.
Så sent som 2014 regisserade han bland andra Kate Winslet i A Little Chaos – ett epokdrama om två landskapsarkitekter.
Nu blir det inga fler filmer. I mars är det USA-premiär för Eye In The Sky - den sista spelfilm han hann göra. Och något senare kan vi höra hans röst i animationen Alice Through the Looking Glass.
Nya roller blir det inte - men de gamla lever vidare. I filmerna vi kan se om och om igen. Och i alla de imitationer som skådespelare världen över antagligen kommer att fortsätta göra.
För att hans röst var så kännspak. Så personlig.