Korridoren av träd verkar aldrig ta slut. Så långt ögat kan se bågnar grenarna av äpplen i röda, gröna och gräddgula färger. När man plockar ett faller några andra till marken och korgen fylls i ett nafs. Pressen från musteriet hörs på avstånd, men de här apelfrukterna skall bli äppelpaj till eftermiddagskaffet.
Äpplen (Malus domestica) hör till världens allra äldsta frukter och äppelträd är förmodligen de mest spridda fruktträden i hela världen. I Finland odlas flera miljoner kilo äpplen årligen, både privat och kommersiellt.
Med klostren kom kultiverade äpplen till Norden på 1100-talet, men det riktiga intresset för odling i Finland började på 1500-talet, då också äppelmos blev festmat i borgerliga hem.
Äpplet är inte en äkta frukt utan en skenfrukt och delar samma öde med ananas, jordgubbe, nypon, smultron och päron. Äpple och päron räknas till äppelfrukter, medan de övriga är antingen fruktförband eller sammansatta frukter inom fruktförband.
Olika äppeltyper
Man talar om matäpplen, bordsäpplen och cideräpplen, men också om sommaräpplen, höstäpplen och vinteräpplen.
Oberoende om du odlar själv eller köper dina äpplen skall de förvaras i kallt och luftigt. Då förstärks både sötma och aromer. Förvara dem inte i slutna plastpåsar eftersom äpplen inte bara konsumerar syre, utan även producerar etylen och koldioxid som försnabbar mognaden.
Matäpple
Matäpplen kallas också köksäpplen eller hushållsäpplen. De är äpplen som i första hand används till pajer, mos och andra rätter. De flesta äpplen vi odlar i Finland är matäpplen och när vi väljer sort för odling söker vi efter äpplets egenskaper, smak och doft samt tider för mognad.
Sommaräpplen mognar tidigt, från juli till början av september. De har kort hållbarhet och kan gott och väl ätas direkt från trädet. De tål förvaring i kylskåp någon vecka.
Höstäpplen mognar i september-oktober. De skördas trädmogna när de fortfarande är hårda och sura och får eftermogna i några veckor. Då håller de sig fina till slutet av november-december, om de förvaras svalt och luftigt.
Till sommar- och höstäpplen hör bland annat: Bergius, Eliakselan Nauris, Heta, Huvitus, Jaspi, Kersti, Lavia, Lepaan Meloni, Maikki, Make, Melba, Moskovan Päärynäomena, Mustialan Valkea, Pekka, Peltosalmen, Imelä, Petteri, Pirja, Punainen, Kaneli, Raike, Samo, Sandra, Sariola, Snygg, Sokerimiron, Syyskaneli, Särsö, Tallinnan Päärynäomena, Tšudnoje, Valkea Kuulas och Vuokko.
Vinteräpplen mognar i oktober–november, De skördas trädmogna och blir ätmogna efter cirka en månads lagring. Vinteräpplen kan lagras i flera månader i en kall och luftig förvaringsplats.
Till vintersorterna hör bland annat: Antonovka, Juuso, Pekka, Konsta, Lobo, Osmolan Talvi, Peltolan omena, Talvikaneli, Talvikki, Tobias och Åkerö.
Cideräpple
Cideräpplen är vanligtvis för sura och sträva för att ätas färska. De innehåller ofta en hög sockerhalt, men samtidigt cirka fem gånger mer tanniner (procyanidiner) än vanliga äpplen. Beroende på tanninhalt delas de in i bitter, sharp, bittersweet och sweet.
Både vanliga äpplen och surapel eller vildapel (Malus sylvestris) används till att tillverka cider och äppelcidervinäger i Europa.
I Finland används huvudsakligen engelska cideräpplen, till exempel Dabinette, Taylor's eller Michelin, men vårt inhemska vinteräpple Antonovka passar såväl till mos som saft och cider.
Bordsäpple
I många hem pryds vardagsrumsbordet av en stor skål bordsäpplen eller dessertäpplen i olika färger.
Bordsäpplen är ett antal specifika sorters som odlas för att ätas råa. De är vanligtvis söta och de finaste har både utomordentlig smak och arom som skiljer dem från alla andra äpplen.
Bordäpplen som kan hittas i våra affärer är: Red Delicious, Fuji, Gala, Åkerö, Golden Delicious, Granny Smith, Gravenstein, Honeygold, Ingrid Marie, Jonagold och Melba.
Busenkelt att ympa
Genom att ympa äppelträd kan du ägna dig åt växtförädling på egen hand. Ta en växtdel, till exempel en kvist, från ett äppelträd och plantera in eller fäst det i ett annat äppelträd.
Ingreppet kan göras var som helst på trädet och ger dig möjligheten att få fler sorters äpplen i samma träd. Du kan också ympa flera lika sorters äpplen på ett och samma träd.
Det går också ayy ympa äppelträd med andra liknande växter, till exempel rönnbär, päron eller kvitten som är nära släktingar i rosfamiljen.
En frukt - tusen produkter
Kokböcker och receptsamlingar har i århundraden varit fyllda av söta och salta äppelrecept.
Vid de medeltida klostren framställdes äppelmust och äppelvin, medan 1500-talets borgerskap uppskattade äppelmos till fest. Äppelmos hör fortfarande hemma på och i många bakverk och efterrätter.
När äppelodlingen började få fart på 1600-talet syntes det också i receptsamlingarna genom bland annat kokt nötbringa med öl, ingefära, äpple, smör och nejlikor.
Kombinationen äpple och kött lever fortfarande kvar. Vänner av husmanskost har svårt att leva utan äppelmos eller äppelsylt till julskinkan eller griskotletterna.
Äpplen är rika på pektin och med socker fungerar de utmärkt tillsammans med bär och frukter med litet pektin i till geléer, sylter, marmelader och inläggningar.
Över hela världen har man även bakat äppelkakor och -pajer, gjort äppelkompott, torkat äppelchips samt kanderat och lagt in äpplen i sockerlag.
I Cajsa Wargs Hjelpreda I hushållningen för unga Fruentimber från 1755 finns ett recept på skånsk äppelkaka med äppelmos och i Anna Fribergs finländska Kokbok för folket från 1893 ett recept på äppelsoppa som görs av äpplen, potatismjöl och farinsocker.
Äpplen ger must och vin, men också äppelfröolja, applejack, calvados, läskedrycker och juice. Klar äppeljuice är idag en självklar dryck vid frukostbordet, men är faktiskt en rätt ny företeelse. Pastöriserad äppeljuice tillverkades allra först i Schweiz omkring 1900.
Äpplets naturliga syra och fräschör utnyttjas till fullo i produktionen av äppelcider och äppelvinäger eller äppelcidervinäger.
Recept:
Filips Langhoffs äpplen med lakritssås och karamelliserat havre är en efterrätt med snudd på fine dining, där nivån för njutning har höjts med flere smakenheter.
Kocken och programledaren Pipsa Hurmerintas äppelglögg på äppelmust och traditionella julkryddor. Blir lätt en vuxenversion genom att tillsätta en skvätt rom, calvados eller bourbon.
Paul Svenssons version av en fransk klassiker, tarte tatin med vaniljglass. Tarte Tatin uppfanns i misstag då Stéphanie Tatin lyckades rädda överkokta äpplen genom att täcka dem med pajdeg, grädda pajen och sedan vända den upp och ner. Tårtan skapades i Hotell Tatin i Lamotte-Beuvron, som drevs av systrarna Stéphanie and Caroline Tatin på 1880-talet.
Niklas Ekstedts äpple- och sellerisoppa med smörgåskrasse som du lagar i saftcentrifugen och absolut måste äta kall, annars skär den sig.
Paul Svenssons inlagda höstäpplen och äppelbakade röding med äppelsås där den ångkokta fisken får smak av röda äpplen, äppelmust och äppelcidervinäger.
Äppelcidervinäger
Äppelcidervinäger görs genom att man mosar äpplen till en massa av must och frukt. Sedan lägger man till jäst och socker och låter allt jäsa i öppet kärl (oxidering) i rumstemperatur i ca en månad.
När jäsningen är klar silas vätskan och hälls tillbaka i ett rent kärl. Nu börjar ättikssyrebakterierna sitt riktiga jobb. Det bildas en geléaktig massa på ytan som behöver röras om med jämna mellanrum.
När vätskan är klar och slutat lukta sprit är vinägern färdig. Den bör nu täckas för att ättikssyran inte skall gå förlorad och sedan tappas upp på flaska. Vinägern får nu gärna lagras några månader för att få mer smak och arom. Vinägern kan nu användas till salladsdressingar, inläggningar eller som ingrediens om du lagar din egen ketchup eller majonnäs
Här ser du den svenska bloggen Farbror Gröns recept och anvisningar på hur du gör äppelcidervinäger av hela äpplen eller äppelmust.
Äppelcidervinäger eller äppelvinäger slog genom på medeltiden och användes parallellt med verjuice. Verjuice var den sura saften ur omogna vindruvor, men i de delar av Europa där vinrankor inte växte använde man sura äpplen, vildäpplen eller körsbär istället.
Vinägern användes både in- och utvärtes.
Påstådda hälsoeffekter
Bruket av äppelcidervinäger som läkemedel härstammar från tidig neolitikum (cirka 3300 f.Kr). De forna egyptierna använde den till viktminskning. Den grekiske läkaren Hippokrates ordinerade äppelvinäger mot febersjukdomar och som antibiotika.
Japanska samurajer drack vinägertonic för styrka och kraft, medan amerikanska soldater använde utspädd vinäger mot sura uppstötningar och som medicin mot förkylningar och skörbjugg under Första världskriget.
Det finns dessvärre inga vetenskapliga belägg för hur effektiv eller säker äppelcidervinäger är som läkemedel. Det finns ett visst stöd för tanken på att vinägern (ättiksyran) dämpar hungerkänslan och att antioxidanter bidrar till att maten tas upp långsammare, vilket i sin tur kan bidra till eventuell viktminskning.
Däremot tros stor konsumtion av vinäger leda till benskörhet, låga kaliumhalter i blodet (hypokalemi) och överproduktion av enzymet renin (hyperreninemi).
Du som söker information om äppelcidervinäger på nätet kommer att slås av mängden sidor som hävdar att vinägern är en sorts mirakelmedicin för de flesta krämpor, inte minst viktminskning, högt kolesterol och blodtryck.
Äppelsyran skall dessutom ge äppelcidervinägern egenskaper att vara resistent mot virus, bakterier och svamp.
Dessa källor framhåller gärna de stora mängder vitaminer och mineraler som påstås finnas i äppelcidervinäger, bl a Vitamin A, B1, B2, C, B6, E, betakaroten och den något mystiska gruppen vitamin P, som flavonoider ibland kallades fram till 1950-talet eftersom ämnet flavon ingår i riboflavin eller B2-vitamin.
Av mineralerna lyfter man gärna upp kalium, kalcium, magnesium, fosfor, klor, natrium, svavel, koppar, järn, kisel och fluor.
Inga vitaminer
Studerar man t ex Institutet för hälsa och välfärds databas, fineli.fi och jämför den med t ex svenska Livsmedelsverkets databas ser man snabbt att det inte finns en enda vitamin i äppelcidervinäger överhuvudtaget. Ett laboratorietest kan visa små halter niacinekvivalenter (vitamin B3), men i övrigt är det 0 mg hela vägen.
Vad gäller mineraler finns flera av de nämnda, t ex kalium, kalcium och fosfor, men i så små mängder att de knappast har någon effekt på en frisk persons hälsotillstånd.
Databasen matkalkyl.se, som baserar sina data på svenska Livsmedelsverket uppgifter, klassar till exempel industriell äppelcidervinäger med 7% ättiksyra som mycket näringsfattig med väldigt låg näringstäthet. Uppgifter om eventuella antioxidanter och enzymer är inte medräknade i analysen.
Äpplet till Norden
Vilda äppelträd har funnits i Norden åtminstone sedan stenåldern. Då fanns vildapel eller surapel (Malus silvestris), av vilket man har hittat rester vid utgrävningar i Alvastra i Östergötland. Torkade och förkolnade äppelbitar samt apelträ i byggnationer har daterats till 3000 år f.Kr.
Äpplen nämns också i fornnordisk litteratur och det är känt att nordbor åt mycket äpple under vikingatiden (800-1100-talen). Huruvida dessa var vildaplar, vildäpplen eller kultiverade äpplen är oklart.
Enligt den officiella historieskrivningen kom förädlade äppelsorter (Malus domestica) till Norden med klosterväsendet under 1100-talet.
Äpplets till Finland
Äpplen skall ha anlänt till Finland tillsammans med svenska korsfarare under 1100-1200-talen, men den första inhemska äppelodlaren sägs vara riksrådet Erik Joakimsson Fleming (1487-1548). Han grundade en fruktträdgård i samband med utbyggnaden av Svidja slott i Sjundeå i slutet av 1530-talet. 1539 beställde han bland annat äppel- och päronplantor från Tallinn.
Äppelodlingen tog fart på 1600-talet.
Presidenten för Åbo hovrätt, Jöns Knutsson Kurck, var en med riktigt gröna fingrar. Mellan 1635 och 1640 lät han skapa en stor fruktträdgård på sin lantgård vid Aura å. Skörden blev så stor att han under flera år fick agera hovleverantör till Stockholm.
Det odlades mest äpplen i Finland på 1930-talet, men under de kalla krigsvintrarna förstördes en stor del av äppelträden.
Industriell förädling av äppel inleddes sedan i slutet av 1950-talet då man valde 17 främst ryska, kanadensiska och inhemska sorter som korsades med varandra. Av dessa omkring 10 000 plantor används fortfarande cirka 200 till ympning för fortsatt förädling.
Man räknar med att det finns omkring 7 500 kända äppelsorter i världen. I Finland finns idag cirka 300 sorter tillgängliga för odling, av vilka ett tiotal klarar sig i Lapplands län.
Äpplen odlas kommersiellt främst på Åland, längs sydvästra Finlands kust och i trakterna kring Lojo. Den årliga skörden är cirka tre miljoner kilo årligen. Några tiotals miljoner kilo antas odlas för självhushållningsbruk. Finland importerar årligen omkring 40-50 miljoner kilo äpplen.
Aplars och äpplens historia
Apel och Vildapel
Aplar (Malus) är ett släkte som består av cirka 35 arter träd och buskar i familjen rosväxter och härstammar från den tempererade zonen i norra hemisfären, det vill säga Europa, Asien och Nordamerika.
Tillsammans med vildaplar och paradisäpplen finns det sammanlagt ett 40-tal arter och hybrider i apelsläktet.
Vårt kultiverade äpple (Malus domestica) hör till släktet aplar.
Vildapel (Malus sylvestris) kallas också surapel och är ett träd i familjen rosväxter som är mycket lik äpplet (Malus domestica). Arkeologiska fynd bekräftar, att människor i Nordasien började kultivera vildaplar och senare vanliga äpplen från och mmed 6500 f.Kr.
Vildäpple
Det ursprungliga, centralasiatiska vildäpplet (Malus sieversii) härstammar från bergsregionerna i Kazakstan, östra Uzbekistan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Afghanistan och regionen Xinjiang i Kina.
Vildäpplets frukter är lika stora som det vanliga äpplets, cirka sju cm i diameter, men trädets blad blir röda i augusti. DNA analyser år 2014 har bekräftat att vildäpplet är stamfader (progenitor) till det vanliga äpplet.
Kazakstans största stad heter Almaty (Алматы). Namnet kan härledas ur det kazakiska ordet för äpple tidigare (алма). Staden översätts ofta till fylld av äpplen eller äpplets fader. På stora områden runt Almaty växer också skogar av vildäpplen (Malus siveversii).
Alma betyder också äpple i andra turkiska språk och på ungerska.
Kultiverat äpple
Vårt kultiverade äpple (Malus domestica) är en korsning mellan vildäpplet (Malus sieversii) och flera kusiner inom släktet Malus. Det kultiverade äpplet tros ha uppkommit i bergstrakter i Kazakstan.
Efter att kultivering inletts omkring 6500 f.Kr spreds sig äpplen snabbt till Mellanöstern och Medelhavsområdet. Äpplen nämns bland annat i dikter och sånger i antikens Grekland omkring tusen år senare. Grekerna och romarna odlade, ympade och förädlade äpplen, men det var romarna som hämtade kultiverade äpplen med sig norrut till Centraleuropa.
Äpplets näringsinnehåll
Redan i det forna Mesopotamien, cirka 800 år f.Kr, såg man äpplet som medicinalväxt. Äppelsorter från den tiden smakade sannolikt litet annorlunda än dagens förädlade sorter. De var grövre och syrligare, på grund av större mängd tanniner (garvsyra).
Enligt gammal medicinsk uppfattning kunde frukt med skal döda skadliga bakterier och var ett bra laxermedel.
Bekantar sig med gamla huskurer får man veta att man får i sig mera järn om man sätter en (helst ren) järnspik genom ett äppel och låter den sitta där några dagar innan man äter äpplet (helst utan spik).
Rårivet äpple är också en gammal huskur mot diarré och lider man av förstoppning eller sömnlöshet skall man äta ett moget, saftigt och surt äpple eller litet äppelmos vid sängdags varje kväll.
Den moderna vetenskapen kan i alla fall konstarera att ett oskalat, inhemskt äpple innehåller måttliga mängder vitaminer och mineraler, främst A- och C- och K-vitaminer, kalium och fiber. Man behöver cirka 750 gram äppel för att fylla dagsbehovet av fiber.
Äpplen får därtill sin röda färg av antocyaniner, medan gula och gräddvita av karotenoider, bl a beta-karotenoider och lutein.
Paradisäpplet
Äpplet förekommer i nästan alla eurasiska folkgruppers kulturer och har symboliserat kärlek, sexualitet, fruktsamhet, världen, livet i allmänhet, upplysning och rikedom.
I Norden och övriga Europa förknippas äpplet med Bibelns berättelse om trädet som ger kunskap om gott och ont, det vill säga Kunskapens träd från vilket Eva och Adam inte fick äta i Paradiset. I Första Moseboken nämns dock inte vilken sorts frukt trädet bar.
Renässanskonstnärer täckte parets kön med fikonlöv, eftersom fikonlöv nämns i Första Mosebok och att man i Medelhavsområdet identifierade kunskapens träd med ett fikonträd.
Våra äpplen var inte kända i Orienten, medan fikon, granatäpplen och kvitten var det och har givits motsvarande symboliska värden som äpplet i väst.
Enligt judisk tradition var den förbjudna frukten ett Paradisäpple eller Adamsäpple Citrus pomum adami.
Paradisäpplet är, trots namnet, inte ett äpple utan en citrusfrukt som odlas på Korfu, Sicilien och i Syditalien. Den är omkring dubbelt så stor som en vanlig citron och har mycket tjockt grönt eller blekgult skal med fördjupningar som liknar märken efter ett människobett.
För mera information och fördjupning:
Föreningen Inhemska Trädgårdsprodukters hemsida med information om äpplen i Finland.
Naturesursinstitutets statistik över inhemska äppelträd 2007 med länkar till bl a statistik över produktionen av bordsäpplen i EU.
The European Cooperative Programme for Plant Genetic Resources (ECPGR) hemsida. ECPGR är ett europeiska program för långsiktigt bevarande av växtgenetiska resurser och Malus/Pyrys är ECPGRs projekt som berör äpplen och päron.
Nordiska muséets äppelapp, där du kan få hjälp med sortbestämning av svenska äpplen, lära dig mer om äppelodling och läsa om olika äpplens historia.
Örtterapeuten Henriette Kress blogg om äpple.
Shenets hemsida om kalla krämer och pomador gjorda på äpplen.
Litteratur och skriftliga källor:
Virpi Raipala-Cormier – Luontoäidin kotiapteekki, WSOY, 2004
Bidrag till Finlands historia (BFH) III. Med understöd af statsmedel i tryck utgifna af Finlands statsarkiv genom Reinhold Hausen. Helsingfors 1904, asiakirja numero 169.