Då kriget började slutade barndomen. Det hände då Seval Bitic var nio år. På några månader förlorade han sin pappa, sina två bröder och flera vänner. Och själv blev han full av hat, ett hat som hängt med honom hela livet. Det är först nu, som 34-åring, som han lärt sig att hantera det.
- Religionen hjälper mig, säger han.
Seval är muslim och de senaste åren har han blivit extra noga med att följa koranen. Han låter skägget växa och ber fem gånger om dagen. Det gör honom lugn och öppen för att känna kärlek igen.
- När jag tar min tro på allvar så går livet i en bättre riktning, säger han.
Seval har bott i Närpes i åtta år. Han har sin femåriga dotter Latifa vecka-vecka och har jobbat med det mesta. Med bygg, växthus och metall. Och det har inte alltid varit lätt att hitta jobb.
- Men i Bosnien var det ännu svårare, säger han. Dessutom blev det omöjligt att bo där till sist, för jag mötte hela tiden folk på gatan som gjort hemska saker åt mig och min familj under kriget. De kom gående överallt.
- Kotor Varoš är inte samma stad längre, säger han. Förr doftade den av vita blommor hela våren, men nu är alla träden borta.
Seval älskade Kotor Varoš när han var barn. Han växte upp i ett trevåningshus med en stor familj där han var yngsta barnet av åtta.
- Jag var favoriten, skrattar han. Det var alltid något syskon som ville leka med mig.
Bakom hans hus rann Vrbanja, en å där storabröderna lärde honom fiska.
Jag fångade gräshoppor med handen varje dag, och satte dem på kroken.
På kvällarna brukade flera familjer samlas nere vid ån och grilla fisken som pojkarna fått.
- Vi grillade kött också, och kyckling. Ett helt får ibland. Alla umgicks med alla. Någon sjöng och någon annan spelade munspel. Men dom tiderna är borta nu. Vi satt ofta där till mitt i natten och man kunde dricka vatten direkt ur ån. Det kan man inte längre. Den har blivit för smutsig.
Som liten brukade han också längta efter Bajram, högtiden då alla barn får pengar och presenter. Och då de får lov att knacka dörr för att få sötsaker av grannarna.
- Så när det ringde på vår dörr den gången trodde vi att det var något barn som skulle önska oss glad Bajram, säger Seval.
Istället var det en vuxen granne som steg in mitt i familjens fest och meddelade att kriget brutit ut.
- Han viskade till pappa, minns Seval. Jag hörde allt han sa, men trodde inte på det. Tills jag såg ut genom fönstret.
- Det var en massa mänskor som gick över ängen där, minns han. De hade packning med sig och var på väg rakt in i skogen. Hundratals personer.
Familjen flydde till skogs
Femton minuter senare blev också Sevals familj en del av den flyende skaran. De gick upp på ett berg fem kilometer utanför stan och gömde sig i skogen, medan de såg kriget pågå nedanför.
- Det var vår och sommar då, minns Seval. Det var varmt och konstigt och jag frågade hela tiden är det krig? Är det krig?
- Vi var rädda ibland, men glömde bort det för det mesta. Det var ju en massa barn där, så vi lekte hela dagarna och plockade svamp och äpplen, päron och körsbär. Och sov under bar himmel.
En dag när Seval satt högst uppe i det bästa körsbärsträdet blev det beskjutet.
- Och det var nog då jag fattade att det var krig på riktigt, säger han.
Seval försvarade sin syster
Så småningom fick de höra att läget var lugnt och att de kunde flytta hem igen och sluta gömma sig. Men det var falskt besked, för när de installerat sig i hemmen började dödandet och plundrandet.
- Vi hade ingen el, minns Seval. Och mitt i natten kom det in ett gäng män med masker för ansiktet. De hade vapen och torterade alla som var hemma. Mamma, mina två systrar och mig, fast jag bara var nio år.
Männen tvingade dem att samla ihop en massa saker och föra ut dem i en bil som stod parkerad på gården. Proceduren upprepades tre nätter i rad och då de hotade att våldta Sevals syster så gick Seval fram och ställde sig i vägen.
Jag vet inte vad som hände med mig då. Jag var liten, men jag var inte rädd.
Den gången backade männen, men redan nästa natt besköts familjens hus med över tjugo skott.
- Vi hann springa ner och gömma oss vid ån, säger Seval. Vi satt där i flera timmar och jag förstod att det var slut på fiskandet och nätterna vid lägerelden nu.
Bodde i en container
Efter ett år som flyktingar i Kroatien flyttade familjen till Tyskland, nästan över en natt.
- Det som var kvar av familjen, säger Seval. Pappa och två bröder var ju döda.
I Tyskland bodde de först på en båt i flera månader och sedan i en container. Efter det följde sex år i Köln, i ett oroligt höghus där Seval, hans mamma och två bröder delade ett litet rum. Toaletten var allmän och eftersom alla i området var asylsökande så fick de inte jobba.
- Det var kaotiskt hela tiden, minns Seval. Många vuxna drack och hade slagsmål och poliserna kom ofta på besök med sirenerna påslagna.
Seval lärde sig tyska och fick många tyska kompisar i skolan, men när sex år gått måste de lämna landet på grund av uteblivet uppehållstillstånd. De åkte tillbaka till Bosnien där inget var som förut.
Varför blev alla moskéer förstörda? Allt som betydde något för oss.
På gatorna kunde han bli kallad för "jävla muslim", något som han aldrig hörde innan kriget.
- Och nu känns det som om halva världen ropar samma sak ibland, säger Seval. Islamofobin breder ut sig.
För Seval har islam varit det som hjälpt honom mest efter kriget.
- Jag har orsak att hata många mänskor, säger han. För att de förstört mitt liv. Men hat äter upp mig inifrån. Jag måste öva mig att inte hata och det hjälper min religion mig med.
Jag vet inte hur jag skulle fungera utan min religion. Utan den finns ingen mening. Jag har tappat allting annat.
Fisket hjälper också. Här i Finland fiskar han lika mycket som han gjorde när han var barn och han använder sig fortfarande av knepen som storebröderna lärde honom.
- Att fiska är ett härligt tillstånd, säger han. Där kan jag alltid vara utan att tänka på kriget.
Seval Bitic är en av medverkandena i Svenska Yles dokumentärserie Bakom parabolen. Läs mer om produktionen här.