I början av 2000-talet skakades den katolska kyrkan av en omfattande pedofilhärva. Filmen Spotlight skildrar det journalistiska arbete som ledde till avslöjandet.
Har du någonsin undrat över varifrån Yle Fems program Spotlight fått sitt namn? Programmet där man ägnar sig åt grävande journalistik - dvs en mer tidskrävande form av journalistik som syftar till att med full styrka rikta ljuskäglan mot samhälleliga oegentligheter.
Jo, tanken på att döpa programmet till just "Spotlight" föddes för drygt tio år sedan på ett internationellt journalistseminarium som gästades av en grupp Pulitzer-belönade skribenter från tidningen The Boston Globe.
En grupp som arbetar under benämningen "Spotlight".
Det började på The Boston Globe
År 2001 inledde Spotlight-teamet på The Boston Globe arbetet med att nysta i en lokal, kyrklig pedofilhärva. En härva vars lösa ändor utgjordes av ett antal anklagelser som riktats mot några enskilda präster. Präster som gjort sig skyldiga till övergrepp på barn.
I åratal.
Utan att någonsin ställas till svars för sina brott. De bara omplacerades. Gång efter annan.
Frågan Spotlight-teamet ställde sig lydde: hur högt upp i den katolska hierarkin kände man till vad som pågick?
Svaret var långt mer skrämmande än man kunnat föreställa sig.
Snyggt bygge
Regissören Thomas McCarthys visualisering av arbetet på Spotlight-redaktionen under några intensiva veckor är både fängslande och engagerande.
Detta trots att filmmakarna (McCarthy har skrivit manuset tillsammans med Josh Singer) tonar ner alla potentiella thriller-element och undviker irriterande sidospår. Det mesta kretsar kring att söka i gamla arkiv, läsa rättsprotokoll, gå igenom olika matriklar, tala med folk.
Det blir helt enkelt väldigt mycket prat. Utan att det för den skull blir vare sig babbligt eller tråkigt. Varje mening är laddad, varje slutsats leder en bit framåt.
Faktauppgifterna portioneras ut i lämpliga doser och varvas i exakt rätt mått med personliga vittnesmål av offer och andra inblandade.
Utan att helheten någonsin kantrar över i vare sig spektakulära detaljer eller osmakligt effektsökeri.
Den dynamiska redaktionen
När man ger sig i kast med att skildra journalister på film bygger mycket givetvis på att man har ett intressant fall att ta sig an – ett tema som engagerar.
Men för att filmen verkligen skall lyfta krävs ett persongalleri som kan fungera som motor. I fallet med Spotlight har den motorn imponerande många hästkrafter.
Samtliga skådespelare - från högsta chefen (Liev Schreiber), via garvade rävar (Michael Keaton) till ettrigaste redaktören (en oscarsnominerad Mark Ruffalo) - blåser skickligt liv i sina rollkaraktärer.
Kanske har det fina rollarbetet att göra med att McCarthy är van vid att regissera filmer som helt drivs av sina skådespelare – filmer där inget kan döljas av häftiga intriger eller snärtiga effekter. Hans The Station Agent (2003) är och förblir ett guldkorn i floden av skådespelardrivna alster.
Jämför man dessutom Spotlight-skådisarna med deras verkliga motsvarigheter slås man av hur minutiöst teamet jobbat med de utseendemässiga likheterna, röstarbetet, kroppsspråket och manéren.
Inte för att detta i sig borgar för trovärdighet – men det skapar onekligen en känsla av att man gått in i projektet utgående från verkliga premisser, inte för att skapa filmhjältar.
Sanningen skall göra dig fri?
Det som gör att Spotlight blir en så tilltalande upplevelse - det tunga temat till trots - har antagligen att göra med att den visar att det går att påverka sin samtid, sitt samhälle.
Åtminstone så länge det finns modiga och initierade människor som envist går in för att klarlägga fakta, driva debatten, yrka på förändring.
Så länge det finns tid och pengar att satsa på oberoende, grävande journalister.
En annan fin sak med denna skildring av journalister är att den visar vilket pris de stundvis betalar för den sanning som dras fram i ljuset. Här handlar det om något så fundamentalt som den personliga tron.
Även om ingen i teamet är utövande katolik så är många av dem präglade av en slags barnatro. Eller som en av dem säger: "Jag deltog i församlingslivet som barn och hade alltid föreställt mig att jag skulle återvända i något skede".
Hur förmå se skillnaden mellan kyrka och tro? Hur våga tro på godhet där ondskan givits fritt spelrum?
Som i alla goda filmer är det upp till betraktaren att söka svaret inom sig själv.