När Ugandas Yoweri Museveni med största sannolikhet väljs till president för ytterligare en period pyr missnöjet under ytan ändå starkare än någonsin under hans 30 år vid makten. Han är inte ensam – i Afrika finns många statsöverhuvuden som gör allt för att klamra sig fast vid makten. Men för folket börjar det räcka nu.
Vissa talar om en afrikansk vår. En våg av protester har sköljt över Afrika under de senaste åren. Det är en slags tredje våg av protester på kontinenten.
Den första vågen var självständigheten från kolonialmakterna. Den andra vågen var befrielsekrigen, och den tredje vågen kommer nu – vågen vars mål är att få bort de makthavare som styrt sedan krigen.
Sedan den så kallade arabvåren har tiotals länder i Afrika sett protester, uppger Adam Branch och Zachariah Mampilly i sin bok Africa Uprisings från ifjol.
Åren 2006-2007 förekom protester bara i två länder – år 2011 var toppen nådd med protester i 26 afrikanska länder.
Många av de unga i länder i Afrika där presidenten regerat länge har aldrig sett sitt land under en annan president.
I Afrika söder om Sahara har 16 länder en befolkning där mer än 40 procent av befolkningen är under 15 och afrikanernas medelålder är 18 år.
Två perioder räcker, säger afrikanerna
En del presidenter har valt att helt enkelt ändra på grundlagen när den kommit emot deras ambitioner att fortsätta styra.
I en undersökning från ifjol kommer det fram att tre av fyra afrikaner önskar att ett maktskifte skulle ske efter två presidentperioder, ändå har en slopning av begränsningarna planerats i 30 länder sedan år 1998.
Vissa ledare känner sig oersättliga, andra har gjort sig skyldiga till våld eller förskingring och är rädda för repressalier, säger forskaren Danielle Resnick vid forskningscentret IFRPRI till tidningen Kehitys – Utveckling.
Pris för fredligt maktskifte - brist på kandidater
Men det finns också goda exempel. Ifjol gav Namibias Hifikepunye Pohanba och Tanzanias Jakaya Kikwete över makten efter två presidentperioder och Nigeria fick i Goodluck Jonathan sin första president som erkände sin förlust i ett val.
Mo-Ibrahim-stiftelsen delar ut ett pris till afrikanska presidenter som har utvecklat sitt land och gett upp sin makt på laglig väg. Förra året fick Namibias Pohanba priset.
Det är meningen att det ska delas ut årligen, men sedan år 2007 har bara tre lämpliga kandidater funnits.
Av de 27 ledare som har suttit över 15 år vid makten finns 14 i Afrika söder om Sahara. Här är några av dem:
Topp 3
Paul Biya, Kamerun, tog makten 1975
Började som premiärminister, har varit president sedan 1982. Blev president efter en maktkamp med sin företrädare. Tvingades i början av 1990-talet gå med på att införa flerpartisystem i Kamerun. Har vunnit alla val sedan dess. Oppositionen och västvärlden har märkt bedrägeri och valfusk i alla val. Ändrade grundlagen år 2008 så att han kan sitta hur länge som helst, eftersom det är ”odemokratiskt att begränsa folkets vilja”. Paul Biya är gift med en 38 år yngre kvinna och har goda relationer med landets förre kolonialmakt Frankrike.
Teodoro Obiang Nguema Mbasogo, Ekvatorialguinea, 1979
Tog makten från sin farbror i en blodig militärkupp år 1979. Farbrodern hade mördat flera av sina egna familjemedlemmar och begått ett folkmord mot Bubi-stammen. Han dömdes till döden. Obiang har ofta varit den enda kandidaten och har i flera val fått 98 procent av rösterna. Valen har inte ansetts vara fria och rättvisa. Han börjar allt mer likna sin farbror till fasonerna, och Ekvatorialguinea anses vara ett av världens mest odemokratiska länder. Obiang har i en intervju till Der Spiegel undrat med vilken rätt oppositionen kritiserar regeringen. Har absolut makt.
José Eduardo dos Santos, Angola, 1979
Angola var i inbördeskrig en stor del av dos Santos presidentskap. Fred slöts först år 2002 när hans motståndare dog. Har inte ändrat grundlagen för att kunna sitta kvar som president, men har ändrat lagen så att ledaren för partiet med majoritet i parlamentet automatiskt blir president. dos Santos väljs alltid till ledare för partiet och hans parti har alltid majoritet. Angola hör till världens korruptaste regimer. dos Santos familj är snuskigt rik medan 70 procent av människorna i Angola lever på under 2 euro om dagen. Hade nära relationer till Sovjetunionen och Kuba under Kalla kriget. Hans första fru var en rysk kvinna, och deras gemensamma dotter Isabel är Afrikas rikaste kvinna.
Klamrar sig fast
Robert Mugabe, Zimbabwe, 1980
Blev känd I Zimbabwe redan på 60-talet i kampen mot den vita minoritetsledningen i dåvarande Rhodesien. Var politisk fånge 1964-74 och ledde bushkriget mot den vita ledningen. Efter inbördeskrigets slut 1979 var han populär som det svarta folkets hjälte och befriare, och vann valet 1980 då han blev premiärminister. Började genast skapa en enpartistat.
Oliktänkare förföljdes av hans så kallade femte brigad, en styrka tränad i Nordkorea. Tiotusentals människor dödades mellan 1982 och 1985. De var främst anhängare till eller från samma stam som hans motståndare. 1987 tog han absolut makt och blev statsöverhuvud, regeringschef och överbefälhavare.
Förlorade år 2008 första omgången i presidentvalet mot Morgan Tsvangirai, men tog hem spelet i den andra omgången när Tsvangirai drog sig ur, men gick sedan med på att dela en del av makten med Tsvangirai. År 2013 vann han en jordskredsseger mot Tsvangirai i ett val som präglades av fusk.
Yoweri Museveni, Uganda, 1986
Tog makten i Uganda efter inbördeskriget 1981-1986. Deltog också i befrielsekriget mot Idi Amin, som spred skräck i Uganda under 1970-talet. Hyllades på 90-talet av väst som en ny typ av afrikansk ledare, och sade själv att ledare som klänger sig kvar vid makten är roten till Afrikas problem. Ändrade år 2005 grundlagen så att han kan sitta kvar hur många perioder som helst. Hans fru är minister och hans son är chef för specialstyrkorna i armén.
Väntas vinna presidentvalet den 18 februari, men valet anses vara riggat till hans fördel.
Omar al-Bashir, Sudan, 1989
Tog makten i en militärkupp som störtade en demokratiskt vald premiärminister. Har vunnit tre val sedan dess, som alla har kryddats med korruptions- och fuskanklagelser. Blev år 2009 den första sittande presidenten som beskylldes för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsbrott mot civilbefolkningen i Darfur i Internationella brottmålsdomstolen. Valen i Sudan har präglats av valfusk, och al-Bashir har försnillat flera miljarder euro.
Isaias Afwerki, Eritrea, 1991
Har varit Eritreas president sedan självständigheten 1993. Ledde rebellstyrkor till seger år 1991 och fick slut på 30 år av eritreansk frihetskamp. Är en envåldshärskare med total makt i Eritrea, som åtta år i rad har blivit sist på listan över pressfrihet. Han misstänks ha 10 000 politiska fångar. Människorna i Eritrea utsätts för extremt förtryck och tortyr och andra övergrepp är vanliga. Eritrea kallas av vissa för Afrikas Nordkorea.
Denis Sassou Nguesso, Republiken Kongo (Kongo Brazzaville), 1997
Var också president mellan 1979 och 1992. Var i opposition i fem år men störtade presidenten år 1997 i det några månader långa inbördeskriget. Ska ha fått till stånd en hotellräkning på över 150 000 euro under FN:s generalförsamling år 2006, mer än Storbritannien gav landet i bistånd. Hans son ska ha använt hundratusentals euro av statens pengar på shopping i Paris och Dubai. Sonens favoritmärken lär ska vara Roberto Cavalli och Louis Vuitton. Ändrade grundlagen i oktober i fjol så att han kan sitta kvar vid makten så länge han vill.
Paul Kagame, Rwanda, 2000
Paul Kagame ledde rebellstyrkan som fick stopp på folkmordet I Rwanda år 1994 där hundratusentals tutsier och moderata hutuer mördades. Styrde i kulisserna fram tills år 2000 då han fick de facto makt över landet. Är själv tutsi, och har under sin tid vid makten sett till att tutiserna, som är i minoritet jämfört med hutuerna, har fått ta över största delen av alla maktpositioner. Rwanda har utvecklats enormt under hans tid som president, men under ytan bubblar fortfarande etniska spänningar.
Kagame har också varit involverad i konflikten i östra Kongo, dit hundratusentals hutuer flydde efter att han tog makten. Rwanda, som inte har några egna diamantfyndigheter, är ändå en exportör av diamanter. Kagame förnekar att han skulle ha något som helst att göra med konflikten i östra Kongo, som handlar mycket om naturresurser, bland annat diamanter. Fick igenom en grundlagsändring så att han kan sitta kvar ännu efter 2017, men ändringen måste ännu godkännas med en folkomröstning. Har beskyllts för att träna flyktingar som har flytt från Burundi till rebellsoldater.
Pierre Nkurunziza, 2005
Blev känd för världen ifjol när han valde att sitta kvar också efter att hans två lagliga presidentperioder gått ut. Enligt honom var det lagligt att ställa upp för omval, eftersom han första gången inte valdes med val utan blev tillsatt när inbördeskriget i Burundi tog slut år 2005. Valdes i omstridda val förra sommaren till en tredje presidentperiod. Det ledde till våldsamma protester i Burundi, och oliktänkare, aktivister och journalister har flytt och mördats. Burundi är på brinken till inbördeskrig igen och hundratusentals burundier har flytt.
Specialutnämnande
Joseph Kabila, Demokratiska Republiken Kongo, 2001
Tog över efter sin pappa som mördades år 2001. Valdes år 2006 till president i landets första presidentval någonsin och fick förnyat förtroende år 2011. Enligt grundlagen kan presidenten sitta bara två perioder, så han försökte ändra den före valet i år. Det ledde ändå till utbredda protester och gick inte igenom i parlamentet. Kabila lät sig inte stoppas, utan valde då att istället helt enkelt skjuta upp valet.