Cate Blanchett är en mycket bra skådespelerska. Det visste jag. Australiensiskan har bland annat vunnit Oscar för bästa kvinnliga biroll (2004 för rollen som Katharine Hepburn i Martin Scorceses The Aviator) och huvudroll (2013 för rollen som Jasmine i Woody Allens Blue Jasmine). Och så var hon ju en fin Galadriel i Sagan om ringen- och Hobbittrilogierna.
Men jag undrar om hennes uppträdande i den tyska konstnären Julian Rosefeldts storverk Manifesto inte tar det största priset?
Men vi tar det från början: Julian Rosefeldt träffade Cate Blanchett i början av 2010-talet i Berlin och berättade för henne om idén att visualisera olika manifest. Han fick idén efter att ha läst Karl Marx och Friedrich Engels Det kommunistiska partiets manifest och Filippo Tommaso Marinettis Futuristiska manifestet.
Proletärer i alla länder, förena er!
Karl Marx/Friedrich Engels: Det kommunistiska partiets manifest (1848)
Cate Blanchett tände på idén och de två började planera tillvägagångssättet. 12 filmer skulle det bli. För 12 olika manifest. Förutom de kommunistiska och futuristiska manifesten bland annat även de surrealistiska, dadaistiska och situationistiska manifesten. Men också till exempel Lars von Triers och Thomas Vinterbergs filmmanifest Dogma95 skulle rymmas med. Lägg därtill en prolog så får du 13 filmer à 10 minuter.
I december 2014 filmade man sedan alla de tretton filmerna i Berlin på blott tolv dagar. En helt otrolig bedrift.
Vi kommer att besjunga de stora folkmassorna, hetsade av arbete, nöjen eller uppror.
Filippo Tommaso Marinetti: Futurismens grundläggning och manifest (1909)
Manifesto fick sin världspremiär den 9 december 2015 på Australian Centre for the Moving Image i Cate Blanchetts hemstad Melbourne och sin europeiska premiär den 10 februari 2016 på museet Hamburger Bahnhof i Berlin.
När man äntrar utställningen känns det som att gå in i en katedral. Alla filmer visas nämligen på samma gång i ett enda stort utrymme. Filmerna på väggarna är som katedralernas blyinfattade fönster. Vissa filmer visas mitt i rummet och får då samma funktion som de utspridda altaren har i kyrkorummet.
Filmerna rullar alltså oavbrutet på i en loop. Cate Blanchetts röst hörs i hela rummet. Hur skulle jag kunna höra de enstaka manifesten i den här kakofonin, undrar jag i början. Mina misstankar visar sig snart vara ogrundade.
Framför varje film står en bänk där det är meningen att man skall slå sig ner. När man sitter på bänken hörs det manifest som visas på duken utan några problem som helst. Ljudet är nämligen riktade på ett sätt som utestänger ljuden från de andra filmerna till höger eller vänster.
Man är en sann dadaist om man är emot det här manifestet.
Richard Huelsenbeck: Dada manifesto (1918)
Man behöver nog ett par timmar om man vill se och höra de tolv manifest som förevisas och det vill man nog, inser man snart. Efter att jag har tittat och lyssnat på ett par, tre av dem var åtminstone jag fast.
Samma gäller tydligen för den övriga publiken i utställningen som sitter på bänkerna eller längs med väggarna. En andäktig stämning råder. Varje ord, varje bild sugs in.
Favoriterna vill man gärna se och höra om och om igen. Manifesten går på engelska och språket kan ibland vara rätt så krångligt. Det lönar sig att köpa den utmärkta katalogen där alla manifest är tryckta. Sedan kan man läsa med, med hjälp av telefonens ficklampa.
Mina personliga favoriter är det dadaistiska manifestet med en Cate Blanchett som håller tal på en begravning och pop art-manifestet där hon spelar en bedårande hönsig hemmamamma som läser Claes Oldenburgs manifest Jag är för en konst...
Att låta Cate Blanchett läsa manifesten är ett verkligt genidrag av Julian Rosefeldt. Manifest är nämligen en väldigt manlig angelägenhet. Av någon outgrundlig orsak är det nästan bara unga (arga) män som vässar sina pennor och skriver manifest.
Jag är för en konst som hjälper gamla damer över gatan.
Claes Oldenburg: I am for an Art... (1961)
Det enda kvinnliga manifestet jag på rak arm kommer på är Valerie Solanas SCUM-Manifesto som hon skrev i slutet av 60-talet, innan och efter hon hade försökt skjuta Andy Warhol. Mycket riktigt finns det bara tre kvinnliga protagonister bland Rosefeldts hela sextio olika manifestförfattare.
Det är förstås lite synd. Men finns de inte så finns de inte. Jag har dock på känn att dagens unga kvinnor är lika arga som männen, om inte argare, och skriver därför också manifest. Det kunde vara värd att undersöka. Men än så länge får vi alltså nöja oss med Rosefeldts maskulina urval.
Utställningen i sin helhet kunde betecknas som en Cate Blanchett Show och man glömmer lätt bort konstnären bakom verket Julian Rosefeldt. Julian Rosefeldt är motsatsen till mediesexig och ger nästan aldrig intervjuer. Men han förtjänar det oaktat en stor eloge.
Manifesten är mycket väl valda. Somliga filmer nöjer sig med bara en text, andra filmers texter är collager av olika manifest till samma tema. Filmmanifestet till exempel består förutom av Dogma95-manifestet också av texter från Jim Jarmusch (Golden Rules of Filmmaking) och Werner Herzog (Minnesota declaration).
Tidsmæssigt og geografisk må filmen ikke afvige i forhold til virkeligheden. Filmen skal ske her og nu.
Lars von Trier/Thomas Vinterberg: Dogme95 (1995)
När jag lämnar museet känner jag mig nöjd och också lite upphetsad. Det är något visst med manifest och deras kategoriska imperativ. Något som anslår en sträng i mitt slumrande revolutionära undermedvetet. Jag är ung och arg på nytt. Nästan.
Du kommer att ledsagas av surrealismen in till döden som är ett hemligt sällskap.
André Breton: Det surrealistiska manifestet (1924)
Julian Rosefeldts (och Cate Blanchetts) Manifesto visas på Konsthallen i Helsingfors.
Texten är gjord då utställningen visades på museet Hamburger Bahnhof i Berlin 2016.
Artikeln uppdaterades den 18.8.17 med ny information om att utställningen visas i Helsingfors.