Han kunde kommunicera telepatiskt, Prince, artisten som på samma gång var kroppslig och spirituell.
För några år sedan var jag med min syster på ett discotek i Hangö. Servitören sabrerade proseccoflaskan med ett svärd och Madonna hördes i lokalen. Uppe på dansgolvet stötte jag på min fotografvän. Jag hyllade Madonna åt honom och han sade att Prince nog är ännu bättre. Madonna och Prince hör i hop. De har båda den där starka sexualiteten och spiritualiteten i samma väsen. Det finns något rent och oskyldigt barnsligt i deras uppsyn.
Prince var djupt troende. Han hörde bland annat till Sjundedagsadventisterna som vuxen. Redan som barn hade han kontakt med Gud. Han led av epilepsi och kom en dag fram till sin mamma och sade att en ängel hade berättat för honom att epilepsin nu var ett minne blott. Han kunde läsa andras tankar och litade på telepati.
Det som Prince står för är det äkta och det ärliga. Hans kroppspråk var direkt och de glansiga sidenplaggen mjukade upp de djuriska kroppsrörelserna. Han kunde ha rymt från en fest i Versailles eller från sagan om Mästerkatten i stövlar. Prince var samtidigt modern, en frigörare av den egna sexualiteten precis som Madonna.
Den sexualitet som Prince frigjorde kändes ändå aldrig farlig eller hotfull. Han var en romantiker som lät sig omringas av skönhet.
Prince levde starkt via sin garderob. Jag glömmer aldrig hans vita spetskrås, som fick mig att tro att han var en riktig prins. Han älskade välsittande kavajer och uniformer med banddekorationer. En favoritfärg var lila, prästerskapets och könlöshetens färg. Håret, som var svart som ebenholz hade en otrolig lyster och var sådär kontrollerat rufsigt.
Prince, tack för din elektromagnetiska energi och ditt dynamiska lugn.