Dokumentären Nälkämaan sampo eller Hungerlandets sampo fokuserar på de lokala invånarna och aktivisterna och deras kamp mot byråkrater, politiker och gruvindustrin.
Talvivaara är ett sorgligt kapitel inte bara inom gruvindustrin utan även för Finland. Motgångar och katastrofer tycks avlösa varann. Ingen verkar heller veta om gruvan kan bli lönsam samtidigt som det är omöjligt att stänga av de biokemiska processer man startat.
Det man vet är att bassängerna hela tiden fylls med vatten och diverse andra ämnen. Och den här vattenblandningen måste ut i Kajanalands sjöar.
En sorglig berättelse
Mika Koskinen har under många år följt de mänskor som bor i närheten av gruvan och de aktivister som engagerat sig. Slutresultatet är en dokumentär som är sorglig att se.
Sorglig för att ingen verkar vilja lyssna på ortsborna eller aktivisterna.
Politiker, byråkrater och gruvans representanter tittar och ler, de tar emot namninsamlingar, undersökningar och påstår att ortsbornas aktivitet är viktig. Sen går man iväg. Och ingenting förändras.
Däremot verkar gruvindustrins representanter vara mycket intresserade av pr-konsulter och förskönande omskrivningar. Man talar om grön gruvdrift och ekogärningar men vad betyder det egentligen? Är det hela bara gröntvätt?
Trots att det här är ett mycket angeläget ämne blir dokumentären ändå ställvis väldigt krånglig att följa. Vi får se en massa men skulle också behöva få mer förklaringar till det vi ser. Saken underlättas inte heller av att dokumentärens berättarröst låter väldigt allvarlig och oengagerad.
Ännu en film om Talvivaara
Talvivaara har redan blivit film två gånger tidigare. I början av året kom fiktionsfilmen Jättiläinen (Aleksi Salmenperä) och ifjol dokumentären Talvivaaran miehet (Markku Heikkinen). Därför kan man fråga sig om det verkligen behövs ytterligare en film om Talvivaara?
Och svaret är ett självklart ja! Berättelsen om Talvivaara är inte bara tragisk den är också invecklad och behöver förklaras ur flere olika synvinklar.
Och berättelsen om Talvivaara är inte slut än.