Samhällsdebatten har alltid handlat om vem som är vad och vad som är rätt och fel, men allt oftare smyger sig begreppen godhet och ondska in i samtalet. Idag inte sällan kopplat till flyktingsituationen.
Den amerikanske författaren och medieforskaren Neil Postman konstaterar i sin genrebildande bok Underhållning till Döds (1984) att de svåraste orden i en ordbok inte är de långa och komplicerade, utan de korta och förment enkla; som till exempel gott och ont. Han påpekar också att det är just sådana ord vi – ur ett semantiskt perspektiv – ska vara extra vaksamma med hur de används.
Inom politiken brukar vänstern av tradition tillskrivas mer altruistiska värden än högern. Varför har det blivit så? Den som börjar gräva i de olika färgernas politiska symbolik och laddning inser snabbt att spektrumet är betydligt mer komplicerat än att rött är socialismens färg och blått borgerlighetens.
Bara genom att titta på USA inser vi att andra förhållanden kan råda; där är röda stater sådana som av tradition röstar republikanskt. Demokratiska stater å sin sida är blå. För att komplicera saken ytterligare anses amerikanska demokrater vara betydligt mer högervridna än exempelvis den finländska och svenska borgerligheten. Det komplicerar givetvis etiketterandet ytterligare.
Skalan höger - vänster är inte särskilt användbar ens i ett nordiskt perspektiv. I Danmark är Venstre (Danmarks liberala parti) ett konservativliberalt mitten-orienterat politiskt parti. Norges äldsta politiska parti, Venstre, beskriver sig som socialt och liberalt. I såväl Finland som Sverige har vänstern länge varit synonymt med kommunister, eller före detta sådana.
Vem är ond eller god?
Var hör då godheten hemma? Har den en position på den politiska spelplanen? Är det ens relevant att tala om termer som god och ond i sammanhanget? Janne Wass på vänstertidskriften Ny Tid, skrattar till när frågan om godhetens politiska färg kommer upp.
- Jag är förstås frestad att säga att den är röd, men det vore förstås inte så diplomatiskt… det är för enkelt. Godheten behöver absolut inte vara röd. Det finns ett solidariskt och upplyst borgerskap. Problemet ligger väl i nyliberalismens väldigt matematiska och kapitalfokuserade approach till samhället.
Inom den finländska politiken har Sannfinländarna ofta fått en skurkstämpel som de onda. Janne Wass tror ändå att det kan finnas goda sannfinländare.
- Naturligtvis! Det finns många goda Sannfinländare, men jag har samtidigt väldigt svårt att för sådana här begrepp som god och ond. De är väldigt kategoriska och på samma gång oerhört flummiga. Jag tycker egentligen inte om att ta in dem i en politisk diskussion.
Sociologen Mika Helander vid Åbo Akademi, är författare till flera skrifter om integration. Han bekräftar att termer som god och ond visst kan vara problematiska i en politisk kontext, liksom det ofta använda begreppet värdegrund.
- Man kan inte utgå från att det i ett demokratiskt samhälle skulle finnas någon bestämd värdegrund, som skulle vara den enda acceptabla. Jag har för övrigt väldigt svårt att hitta någon absolut definition av godhet. Det brukar räcka med att man vaknar på morgonen och kanske är på dåligt humör… och sen efter några timmar, när man fått äta sin frukost så är man på bättre humör. Det som är ”gott” och ”ont” har varit helt olika vid de olika tidpunkterna.
Begreppet godhet - som i altruism, solidaritet och empatinivå - har i samband med den europeiska flyktingkrisen blivit ett slagträ i debatten. Frågan om hur många flyktingar ett land ska ta emot, och på vilket sätt det ska ske, har reducerats till att handla om nivån på godheten eller graden av medmänsklighet. En enorm polarisering och förenkling. Bland kritikerna av den förda asylpolitiken används inte sällan begrepp som godhetspsykos, godhetsnarkomani eller det mer brutala godhetsrunkande.
Kanske har det hårda språkbruket växt fram som en bitter reaktion på det lika polariserande talet om hatmedia, hatretorik och nättroll; den som kritiserar det mångkulturella samhället är (oresonligt) ond och den som försvarar det är (naivt) god.
Medieforskaren Ari Nykvist vid Åbo Akademi intar, precis som Janne Wass, en pragmatisk attityd till uppdelningen av gott och ont. Samhällsdebatten behöver förvisso, för dramaturgins skull, alltid en renodlad skurk som de som anser sig vara goda, kan förhålla sig till. I debatten exempelvis Sannfinländarna eller Sverigedemokraterna.
- Vi behöver dem. Det är lätt att gömma sig bakom tanken att: ”Oj, Sannfinländarna de är så dumma. Tänk att de kan vara så dumma och elaka och egoistiska. Vi är inte sådana.”
- I Sverige sker samma mot Sverigedemokraterna: ”Vi ska tiga ihjäl dem och vi ska förneka att de ens finns.” Då blir det ju så lätt att frånta sitt eget ansvar. Vi andra behöver inte göra någonting. Vi tänker ju rätt! Felet är hos dem och innan de gör något hos sig själva behöver inte vi göra något åt våra egna problem…
När vi träffar Nina Fellman, tidigare chefredaktör och numera politiker på Åland, plockar vi upp resonemanget om gott och ont igen. Nina erkänner, att diskussionen kring altruism och godhet i politiken och samhällsdebatten är nog så problematisk. Hon tror, att det kan uppfattas som dubbelmoral när journalister och politiker pekar ut för andra hur de ska agera i exempelvis flyktingfrågan, utan att samtidigt själva föregå med gott exempel. Få av dem hon intervjuat har erkänt direkt att det är så. Det verkar finnas ett motstånd hos journalister och opinionsbildare att gå till sig själva och säga ja, jag är svag… och dessutom självisk….
- Jag vet inte riktigt varför det är så. Jag kan inte säga varför folk skulle vara rädda att erkänna det som är uppenbart; att väldigt få människor gör allt de kan för att hjälpa. Det kan vara jobbigt att höra, visst. Men jag tycker att det är en fråga om ärlighet, intellektuell ärlighet, att våga säga: ”Jag gör en del, men jag gör absolut inte allt jag kan – utan jag gör det jag vill”.
- Det är den här Jesusproblematiken: är vi beredda att ge bort våra kläder till någon som fryser? De flesta av oss är inte så stora människor. Vi är inte kapabla till det helt enkelt. Jag går inte hem och säger till mina barn att tyvärr, vi flyttar till en liten lägenhet och ger huset till någon annan. Det betyder ändå inte att man inte ska försöka driva frågan så långt man kan. Att man inte kan göra allt betyder inte att man inte kan göra någonting.
När vi träffar Henrik Otis Othman, biträdande chefredaktör och ledarskribent på Österbottens Tidning, återvänder vi till resonemanget med färger. Otis vill inte heller påstå att godheten har en politisk färg eller speciell tillhörighet.
- Ondskan, däremot, är blåsvart. Det finns förstås också i ett historiskt perspektiv en röd ondska. Men godheten handlar nog för övrigt om empati och den empatin har ingen politisk färg.
Tycker du som läser att godheten – i asyldebatten – har en politisk färg? Vilken, i så fall?
Lyssna på Åsiktskorridorens alla program på Arenan, och delta i debatten på Svenska Yles webb och i Radiohuset i Radio Vega, kl. 14.00, den 9-14 maj 2016.
Åsiktskorriden produceras av Sus Productions för Svenska Yle. Redaktörer är Jens Ganman och Susanne Skata.