Sommaren 1976 upplevde jag min stora Beatles-sommar – tio år för sent så att säga. Men då när det på riktigt begav sig hade jag ännu inte riktigt åldern inne.
Till saken hör också att det var just kring mitten av 1970-talet som mitt musikintresse började väckas och formas. Efter att först ha blivit biten av rockflugan då jag hörde CCR, som min tio år äldre brorsa spelade på sin magnetofonbandspelare - måste ha varit kring 1970 – var det sedan ungefär i tioårsåldern i synnerhet Slade och Hurriganes som gällde.
Nog för att en del annat också dög, främst från glam rockens område som var en stor grej då. Och Juice, Hector och andra som sjöng på finska lyssnade vi rätt mycket på med kompisarna på gården.
Av äldre brorsor och andra tuffa killar snappade vi upp Deep Purple, Uriah Heep och lite Black Sabbath.
Men den tidens progressiva rock var vi lite för unga för att förstås oss på.
Alice Coopers chockrock däremot kändes tuff. För att inte tala om vilket intryck scenrekvisitan gjorde då vi läste om det i Suosikki (ormarna och giljotinen han ”halshögg” sig själv med). Fast när min mamma såg tidningen förbjöd hon mig att läsa dylikt.
Kort sagt började popmusiken bli allt viktigare och spelade en stor roll i umgänget med kompisarna. Exakt varifrån The Beatles kom in i bilden minns jag inte, men ett finger med i spelet hade nog en kompis, som hade börjat spela gitarr. Han hade koll och dikterade tidvis vad som var bra.
Rock ’n’ Roll Music
Själv skaffade jag samlingsalbumet Rock ”n” Roll Music, en dubbel-lp som alltså gavs ut sommaren 1976. Om det här för mig var årets viktigaste album då, kan man i efterhand konstatera att det är en hyfsad, men inte helt koherent samling, som (av någon anledning) tar fasta på Beatles mer rockiga utbud.
Kanske ville man på det här sättet profitera i ett försök att förknippa Beatles med den våg av 50-tals nostalgi, som svepte över världen. Men mittuppslaget pryddes hur som helst av kitschig 50-talsrekvisita; Marilyn Monroe, en krombelastad och fenprydd Cheva -57, Jukebox Coca-Cola och hamburgare.
Ungefär en tredjedel av skivans 28 spår var covers på mer eller mindre kända rock ’n’ roll-standards. Det var ju den här repertoaren som Liverpool-kvartetten hade sugit i sig och spelat in sig på i de omtalade hamnkvarteren i Hamburg i början av 1960-talet; Chuck Berry, Little Richard, Twist and Shout och Motown.
Om avsikten med denna samlingsplatta var att visa på killarnas rötter i den svarta rock ’n’ rollen och rhythm & bluesen var syftet lovvärt.
Men den som vill få en bild av hur The Beatles - och Lennon-McCartney i synnerhet - som låtskrivare utvecklades under årens lopp till innovativa popens förnyare, gör bättre i att skaffa originalalbumen.
Eller åtminstone de klassiska röda och blå dubbelsamlingsalbumen.
Den sommarens soundtrack
Det här hade jag förstås föga insikt i då för fyrtio år sedan. Och dylika kritiska granskningar och analyser brydde jag mig inte så mycket om heller. För jag älskade Rock ’n’ Roll Music och den var mitt livs soundtrack sommaren 1976.
Jag tror nog att jag i något skede kunde nästan alla sångerna utantill, i tur ordning från början till slut.
Även om jag kanske inte visste eller förstod exakt vad Beatlarna sjöng.
När jag emellanåt var på sommarstället och inte kunde lyssna på skivan fysiskt, sjöng jag själv. Fast helst då när ingen annan hörde, på roddturer runt holmarna i Sibbo innerskärgård.
Det är just med den sommaren och sådana här minnen som jag så starkt förknippar den här skivan. För när hösten kom och skolan igen började var det som om jag på nytt blev lite mer medveten om annan musik.
Med hösten och skoldiscon kom ny musik in i bilden
Nog för att jag fortsatte att lyssna på Beatles och inspirerad av dem köpte jag också en finfin Chuck Berry-samling: Motorwaitin’ med 22 klassiska hitlåtar och en Cadillac-grill (kanske 1954) på pärmbilden.
Men på skoldiscona började man höra också annan musik; mera dansanta rytmer i tidens anda, enstaka låtar som jag minns att jag faktiskt gillade lite i smyg; Rock Your Baby (och samma på finska: Rokkibaby), That’s The Way (I Like It) och en Stylistics-samling som min syster brukade lyssna på.
Av specifika stora hitlåtar från 1976 minns jag åtminstone Abbas Dancing Queen och ELO:s Livin’ Thing samt någon till från A New World Record. Queens Bohemian Rhapsody kom året innan, men högst troligt hörde vi den först senare. Eagles Hotel California, som kom i slutet av -76 minns jag att en kompis hade hemma.
Punken var på väg
Så visst hade jag lite nys om den samtida musiken också, vid sidan om Beatles och 50-tals rock. Men samtidigt måste jag medge att det var en hel del som gick mig förbi och det kom att dröja ett tag ännu innan jag kunde analysera musikaliska trender och sätta viktiga händelser i perspektiv.
Att Stevie Wonder gav ut årets skiva alla kategorier det året, dubbelalbumet och mästerverket Songs in The Key of Life var t.ex. ingenting som noterades högt i mina kompiskretsar på den tiden. Det har jag lärt mig i efterhand.
Och att det skapades rockhistoria och skrevs en ny epok i form av punk och New Wave i London och på rockklubben CBGB på nedre Manhattan hade man ju ingen aning om då.
Det kom att dröja många år innan jag ens hörde talas om Ramones som gjorde sin skivdebut år 1976.
Men snart nåddes också Grankulla av Sex Pistols.
Vad minns du av musikåret 1976? Vilka var det viktiga banden och låtarna?
Låtlista
1. Ramones: Blitzkrieg Bop
2. David Bowie: Golden Years
3. Stevie Wonder: Village Ghetto Land
4. Earth, Wind & Fire: Saturday Nite
5. Led Zeppelin: The Song Remains The Same
(Rick Wakeman: Journey to The Centre of The Earth – The Battle)
6. ELO: Livin’ Thing
7. Eagles: New Kid in Town
8. Joni Mitchell: Black Crow
9. Blondie: X-offender
10. Ramones: Let’s Dance
11. Abba: Dancing Queen