The Neon Demon är vacker och äcklig. Hotfull och rolig (ställvis). Underlig och övertydlig. En film som är motstridig, konstig och som på slutet långsamt vrider in sig i en enorm överdrift. Fast kanske filmen egentligen bara handlar om stämningar och känslor och om snygga och sliskiga bilder.
På ett plan handlar filmen om Jesse (Elle Fanning) som är 16 år och som ensam kommer till Los Angeles för att bli modell. Jag kan inte sjunga, inte dansa, inte spela teater men jag vet att jag är snygg, säger Jesse.
Och Jesse är speciell, hon har ”det där” som sminkösen Ruby (Jena Malone) uttrycker det. Modellagenten, modeskaparen, fotografen – alla ser de direkt att Jesse är den nya stora stjärnan. I en värld där skönhet och yta är det absolut viktigaste är hon den perfekta varelsen. Och de andra, de mindre vackra varelserna, kastar långa blickar efter Jesse. Vad gör hon här? Vem tror hon att hon är?
Men The Neon Demon är samtidigt också en blänkande, glittrande mardröm eller en galen och orimlig fantasi.
Mera yta än handling
Regissören Nicolas Winding Refn har nästan alltid varit mer intresserad av vackra bilder, färger och stämningar än av en handling (om man inte räknar med Pusher-trilogin och Bronson). Och i nåt skede brukar hans filmer slå över till brutalt våld, som även det skildras extremt estetiskt och stilistiskt.
I The Neon Demon ser allting verkligt ut men när man tittar och speciellt lyssnar är det alltid nåt som inte helt stämmer. Vi hör nästan inget realistiskt ljud (som till exempel gatuljud) utan hela filmen dränks i en hypnotiskt, pulserande elektronisk musik. Så är allt kanske bara en dröm eller mardröm? Som åskådare börjar man famla. Vart är filmen på väg? Vad är det som händer?
Vackert och hemskt
Det första vi ser är Jesse i en blodpöl. Men det är en mycket estetiskt och vackert tillrättalagd bild. Jesse ligga på en elegant soffa, massor med blod har runnit ner för halsen och handen och bildat en pöl på golvet. Jesse är klädd i en plastigt styv, isblå klänning och har glittrande paljetter i ansiktet. Och längre bort står en ung man med en liten, enkel kamera och fotograferar henne.
Blodigt blir det också på slutet och våldsamt med chockeffekter (bland annat nekrofili). Och där emellan män (och en del kvinnor) som tittar på Jesse, sminkar henne, fotograferar henne och klär henne.
Och kvinnor som känner starkt när de ser Jesse och hennes skönhet, kvinnor som känner avundsjuka, hat och lust.
Skräckfilm om en kollaps
På ett plan är The Neon Demon en skräckfilm om modellvärlden eller Hollywood eller överlag besattheten i ungdomlig skönhet. Men på ett annat plan handlar det om en hård och vacker yta. Man kan se att Refn kan sin Lynch, Trier och Antonioni. Och han känner modebranschen.
Men där Lynch eller Triers filmer borrar sig in i huvudet på åskådaren stannar Refns vid att smeka ögat (eller äckla det). Det blir yta utan innehåll.
Och när det kommer några scener med aningen mer realism lämnas de hängande utan förklaring. Som om Refn på alla vis vill chockera genom att visa allt hemskt som kan hända en 16-åring flicka.
Och till sist låter Refn allting långsamt kuliminera i en överdrift på alla plan, det blir våldsamt och motbjudande och så underligt att det till sist blir absurt.
När Lukas Moodysson gjorde Ett hål i mitt hjärta (2004) beskrev någon filmen som Moodyssons spya till världen. The Neon Demon är alldeles för estetisk och snygg för att beskrivas som en spya men kanske det här är regissören Nicolas Winding Refns skildring av en kollaps.
Vad som händer när man drar allting till sin spets och låter det braka samman.
De bilder vi ser under sluttexten antyder att det inte finns nåt mer att tillägga. Allt är tomt och torrt.