Kyrkoherde Joe Brandt var värd för Kekkonens sista fisketur. Han berättar om känslan av förtrolighet som uppstod mellan honom och presidenten.
Vi möttes i Brändö, den trettonde augusti 1980. Vid ettiden kom Kekkonens sällskap. Han hade en generallöjtnant med sig, Juha Engström. Jag hade vidtalat en båtförare, skeppare Bengt Karlström, som hade en liten fiskebåt, en snipa.
Kekkonen visade stora tecken på iver. Han hade då dessvärre drabbats av dålig syn. När han stod vid kajen såg han inte att det var ett ganska stort avstånd ner till båten, kanske en meter. Så han var beredd att kliva rakt ut från kajen i fiskebåten. Men adjutanten Juha och jag hann nappa tag i vardera armen.
Han var verkligen en fiskare. Ivrig, ingen annan i sällskapet kastade lika mycket som den då snart åttioårige Kekkonen.
Det var en svår fiskedag. Högsommarvärme, mitt på dagen och stiltje. Det var inget gäddväder. Men vi gjorde vad vi kunde, och det tog inte så länge förrän Kekkonen fick sin första gädda. Vi fortsatte och han fick sin andra gädda.
Så kom vi till ett grunt sund som vi skulle köra igenom för att komma till den inre fjärden i Baggholma. Nu hade vattnet under natten gått ut och vi var flera i båten, vi var fem personer emot två när vi provåkte.
Det innebar att båten fastnade i botten, och drog Bengt Karlström på med propellern så sög det fast ännu mera. Så han fick köra väldigt, väldigt sakta med motorn medan Juha och jag tog varsin åra och stötte så mycket vi kunde för att staka igenom sundet. Och vi kom igenom!
Sjöbevakarna, som följde efter och skulle garantera presidentens säkerhet, de blev ju helt nippriga när vi for såhär långt bort från djupt vatten. De kunde inte följa efter oss med sina snurrebåtar. De larmade en helikopter, och snart surrade en ovanför oss.
Men vi kom in i inre fjärden, och efter några kast fick Kekkonen sitt livs rekordgädda. Officiellt fem och en halv kilo. Jag tog in den med håven och presidenten satte sig med en liten duns på pliktet, platsen längst fram i fören som är som en trekant. ”Nyt lähdetään himaan”, sa han. (”Nu far vi hem.”)
”Inte är jag någon president här”
Det uppstod på något sätt ett väldigt förtroligt förhållande mellan mig som fiskevärd och presidenten som gäst. Jag frågade honom i början: ”Herra presidentti, saanko puhutella suomeksi?” (”Herr president, får jag tala till er på finska?”)
”En minä ole mikään presidentti täällä. Minä olen kalastaja. Puhuttelet miten haluat vaan”, var hans svar. (”Inte är jag någon president här. Jag är en fiskare. Du talar till mig precis som du vill.”)
Lite senare på hösten kom det inbjudan till självständighetsbalen på slottet. Vi blev glatt överraskade. Skulle jag bli inbjuden till slottet för att jag varit fiskevärd? Men så var det i alla fall.
Vi fick allting arrangerat ända hemifrån Saltvik till Helsingfors, med taxi, båt och tåg, alla biljetter kom, vi behövde inte lägga ut ett penni för resan.
Det var massor med människor på balen. Man fick nästan gå med sidan till för att komma fram. Och efter en stund kom Kekkonen genom människohavet. Han stannade när han fick se mig, hälsade och påminde om att det var den största gädda som han någonsin hade fått, och att han kommer att rekommendera mig som fiskekompis för sin efterträdare.
Hans efterträdare var inte så intresserad av gäddfiske.
När presidenten var på Brändö var det någon som frågade: ”Kommer du tillbaka nästa år?” Då svarade han, lite profetiskt: ”Det kan hända mycket på ett år. Det får vi se.”
Han kanske hade en aning om att han inte skulle komma. Det var hans livs sista fiskeresa. Och jag hade äran att vara med där på ett hörn.
Ja, det var trevligt att vara med honom, presidenten på fisketur.
Nina Söderlund har under flera års tid samlat in berättelser om Kekkonen i skärgården. Hon presenterar sitt arbete i tidskriften Skärgård 4/2015.