Den 26 juli 1941 utkämpades den förmodligen allvarligaste krigshandlingen någonsin i den åboländska skärgården. Fienden försökte spränga fyren på Bengtskär som var en strategiskt viktig utkikspost.
1906 stod fyren i Bengtskär färdig. Med sina 52 meter är den än i dag Nordens högsta fyr. Efter vinterkriget hade Hangö udd överlåtits till Sovjetunionen och fyren på Bengtskär blev ett viktigt spanings- och eldledningstorn på grund av sitt strategiska läge. Under fortsättningskriget gick frontlinjen i Åbolands skärgård. Bengtskär tjänade som utkikspost över Finska viken och det irriterade fienden som förberedde sig på att spränga fyren.
I slaget om det drygt en hektar stora skäret deltog från finsk sida alla vapenslag och totalt 700 man. De ryska styrkornas antal har inte kunnat fastställas. Slaget om Bengtskär föregicks några dagar tidigare av ryska krigshandlingar på Morgonlandet. De har ansetts som förberedelser inför försöket att eliminera fyren.
I en intervju för Rundradion femtio år efter slaget återger krigsveteranen Fred Luther vad som hände under den dramatiska natten. Luther var befälhavare på Bengtskär då de ryska styrkorna landsteg där. Med 32 man slog han sig ner på ön för att invänta en rysk attack. Trots det hade ingen kunnat ana hur grym och blodig striden om Bengtskär skulle bli. Han berättar om kamraterna som stupade, om hjältarna på ön och om hur han och de andra finländska soldaterna höll tillbaka de ryska styrkorna.
Med taggtråd mot skäret
Den 22 juli 1941 på kvällen fick löjtnant Fred Luther ett telefonbud till sitt kompanikansli i Rosala. Han fick order om att utan dröjsmål samla ihop en pluton och med den bege sig till Bengtskär via Örö. Plutonen bestod av 22, högst 24 man. På Örö försåg de sig med vapen och taggtråd. Beväpningen bestod till huvuddelen av svenska vapengåvor, bland annat Mausergevär och Bergmann-maskinpistoler. Flottiljen bestod av långsamma fiskarbåtar som byggts om till landstigningsfartyg. Marschfarten var 4 knop eftersom det var vad den långsammaste båten klarade av.
Det var med stor spänning plutonen närmade sig Bengtskär. Ingen visste om fienden redan erövrat skäret, men det visade sig att farhågorna var obefogade. Då mannarna hoppade iland klockan 02.00 den 23 juli 1941 togs de emot av undersergeant Ryyppö som förde befälet över fyra man på ön. Senare samma dag satte nya befälhavaren Fred Luthers pluton igång med befästningsarbeten, men möjligheterna att åstadkomma något verkligt avskräckande var begränsade. Där det var möjligt rullade de ut taggtråd. Under första dagen anlände ytterligare förstärkningar till ön. Det var undersergeant Esko Nurmi med antingen 2 eller 4 man, exakt antal har inte kunnat verifieras. De hade med sig en 20 millimeters Madsen-automatkanon avsedd för luftvärn. Den ställdes i en grop på västra sidan av fyrbyggnaden, men gropkanten var så hög att automatkanonen inte gick att använda.
"Nu kommer de"
Den 26 juli 1941 omkring klockan 01.00 upptäckte vaktposten i tornet båtar som närmade sig ön. Sikten var dålig, det låg dis över vattnet och det var i det närmaste stiltje. Vaktposten hade fått order om att anropa alla ankommande flytetyg med blinksignal och begära lösen. Båtarna svarade med otydliga blinksignaler och rusade mot södra udden av Bengtskär. Innan vaktposten hann fråga på nytt hade båtarna hunnit lägga till mot strandbrynet och landstigningen påbörjats. Enligt sovjetiska uppgifter satte de i land 60 man, men Luther uppfattade att de var betydligt fler.
Befälhavaren Fred Luther väcktes abrupt av en finskspråkig soldat som ropade på finska: ”Herr löjtnant. Nu kommer de”, varpå Luther frågade: ”Vem”. ”Nå, ryssarna” svarade soldaten. Befälhavaren rusade till sitt fönster som låg på tredje våningen och kunde urskilja några figurer ute i mörkret. I tron att det var egna mannar ropade han: ”Bemanna ställningarna”. Till svar fick han en maskinpistolserie genom fönstret. Befälhavaren sprang därefter barfota iklädd långbyxor och lysande vit skjorta ner för trapporna.
När han kom till tornets södra dörr såg han tre man bära ut ett maskingevär. De ställde ner det på marken ungefär fyra meter från dörren. Skytten försökte få laddningsgrepp på vapnet, men den strejkade. Strax därpå hörde Luther en fientlig maskinpistolserie smattra till i närheten och skytten Edgar Holmström sjönk ihop i Luthers armar. De sista orden skytten utbrast var: ”Fullträff pojkar”. Utan att tänka på sin egen säkerhet försökte befälhavaren rätta till störningen i maskingeväret. Medan han stod där i sin väl synliga vita skjorta kom en handgranat som slog ned bara en meter till höger framför honom.
Tillbaka in i fyren
Som genom ett under blev befälhavaren Luther endast lätt sårad och drog sig tillbaka in. Därifrån ropade han med hög röst: ”Vi drar oss in i huset”. Undersergeant Esko Nurmi som var med två man vid sitt kanonnäste hörde inte uppmaningen. Inte heller undersergeant Harry Bjelke med fyra man hörde uppmaningen. Bjelkes mannar bemannade en ställning som låg invid husväggen på norra sidan. De låg där i en och en halv timme och drog sig tillbaka in i huset först när deras ammunition tog slut. Under reträtten stupade en av soldaterna.
Efter incidenten med handgranaten skyndade sig befälhavaren Luther upp till sitt kansli i tredje våningen. Väl uppe fick han syn på välväxte soldaten Anjalin stå vid fönstret med en buntladdning i ena handen och ett gevär i andra handen. Luther gick också fram till fönstret och spejade sedan en stund ut mot fienden. Han gav order att skjuta på en fiendebåt som lade i land vid södra udden. Anjalin gjorde som han hade blivit tillsagd och strax därpå bad Luther honom att slänga buntladdningen i en grop där han sett sovjetiska soldater tidigare.
Buntladdningen landade mitt i prick. Efter att ha sett detta vände sig Luther om och gick mot radiorummet, men vid tröskeln hörde han en hård duns. Soldat Anjalin hade fallit ihop död från en träff i huvudet. Nästa dag hittades sju stupade fiender på den plats där buntladdningen detonerade. En av de stupade var ledaren till den sovjetiska stormtruppen. De hade enkelt kunnat promenera efter befälhavaren in i fyrtornet och göra slut på alla finländska soldater, men de tvekade en halv minut för länge och stupade på platsen. Efter att en grupp ryska soldater lyckades ta sig in i bottenvåningen pågick striden även inomhus och försvararna förskansade sig i översta bostadsvåningen.
Egna batterier började beskjuta Bengtskär
Vid det laget hade de finländska soldaterna på Bengtskär förbrukat nästan all sin ammunition och var så gott som helt försvarslösa. Några pistoler var det enda de hade att försvara sig med och de hoppades innerligt på förstärkningar från andra enheter. Försvararna barrikaderade sig bäst de kunde inuti fyren och det enda de kunde göra för att hålla fienden borta var att be närliggande batterier beskjuta ön.
Ledde elden med marschkompass
Staben på Hitis frågade om löjtnant Luther kunde leda elden inifrån tornet. Han sprang barfota uppför trapporna, men väl uppe i tornet konstaterade han att ingenting gick att göra. Skotten visslade omkring och det var bland de första målen som fienden besköt med sina kanoner. Lanterninen var sönderskjuten, telefonen som hade funnits där hängde på en tråd utanför staketet, kikaren var sönderskjuten, likaså den bussol som han hade kunnat ge någonslags riktningar med. Så det var ingen idé för löjtnanten att vara där. Han gick ner tillbaka till sitt kansli för att leda artillerielden därifrån, i praktiken mot sig själv och sin pluton som befann sig innanför fyrens tjocka murar.
Klockan 01.09 meddelade Bengtskärs radiostation om fiendens anfall och bad om hjälp från batterierna på Örö. Örö började sin beskjutning klockan 01.26 och de sköt koncentrerad artillerield mot bestämda mål på Bengtskär, men undvek att beskjuta fyren. Detsamma gjorde batterierna på Granholms fästning 13 kilometer norrut. Precisionen var trots avståndet stor. Den egna elden träffade aldrig fyren, men de närmaste skotten slog ned endast 5–10 meter från byggnaden där löjtnant Luther befann sig med sin pluton. Arbetsfördelningen var tydlig, Granholm besköt vänster om och Örö höger om fyrtornet.
Löjtnant Luther försökte leda elden på fiendens fyra snabbgående kanonbåtar bestyckade med 45 millimeters kanoner. Det var ingen lätt uppgift, radioförbindelsen till batterierna gick via Hitisstaben och de använde olika våglängd. Det enda löjtnanten hade var en marschkompass. Med hjälp av den meddelade han riktningen för det egna artilleriet, men vid det laget som skotten gick hade fiendebåtarna redan flyttat på sig och undgick att bli träffade.
Kanonbåtarna återgav hoppet
Inifrån tornet sköt mannarna enstaka skott från fönsteröppningarna mot fienden som verkade ha obegränsad ammunition. Inte ett enda skott från 45 millimeters kanonerna kom emellertid in genom fönstren, vilket skulle ha varit en fullständig katastrof.
Mannarna på Örö hade också genast tagit kontakt med en flottstyrka bestående av de gamla ångdrivna kanonbåtarna ”Uusimaa” och ”Karjala” och en patrullbåt av typen VMV-13 som låg i Högsåra. De startade omedelbart mot Bengtskär. Enligt det protokoll som radisten på Örö förde, så konstaterar Bengtskär klockan 03.43 att egna kanonbåtar syns i riktning 350 grader. Åsynen framkallade stor glädjeyttring bland de finländska soldaterna på Bengtskär. 04.04 kom tre egna flygplan över Bengtskär. Fördröjningen var lång, trots att flygstationen i Åbo kontaktats omedelbart.
Befarade det värsta
Ungefär vid samma tidpunkt som den första finländska flottstyrkan anlände började undersergeant Esko Nurmi som befann sig i sitt kanonnäste tillsammans med kanonjär Virtanen befara att det värsta hade hänt alla dem som tagit sin tillflykt in i fyren. Inga skott hördes därifrån, men det berodde på att de hade förbrukat all sin ammunition. Nurmi och Virtanen beslöt att ta sig simmande därifrån. Kanonjär Virtanen lyckades simma till en av kanonbåtarna och blev upplockad av manskapet på den. Undersergeant Nurmi simmade i sin tur till den närbelägna holmen Dömmaskär och blev senare upplockad.
Enligt protokollet öppnade de egna kanonbåtarna eld mot fiendeställningarna på Bengtskär klockan 04.16. På löjtnant Luthers begäran besköt de den norra sidan av ön där terrängen var mycket sönderskuren. Han utgick från att de djupa klyftorna kunde ge bra skydd för de finländska soldaterna vid en landstigning. När kanonbåtarna en stund senare lade till mot strandbrynet samlade undersergeant Åstrand snabbt ihop en landstigningsstyrka på 1+11 man. Klockan var då ungefär 05.40. Det gick illa för landstigningsstyrkan, två stupade genast och resten blev med bara huvudet stickande upp över vattenytan liggande i vattnet i cirka 1,5 timme. De kunde ta sig upp ur vattnet först sedan en förstärkning på 83 man från Örö och Rosala anlänt. Det tog för den nu 92 man starka truppen en och en halv timme att komma fram till fyren. Avståndet var ungefär trettio meter, men de hade en oerhört seg fiende emot sig. Klockan var då cirka 07.30.
Löjtnanten bärs ut sårad
Ungefär klockan 09.30 sårades befälhavaren Fred Luther. Inlindad i en filt bars han ut ur fyren och fördes ombord på kanonbåten ”Uusimaa” som ständigt störtbombades av fiendeplan, men utan att bli träffad. Undersergeant Harry Bjelke tog befälet. Striderna upphörde klockan 17.17 då de fyra sista fiendesoldaterna tillfångatogs. Dagen därpå den 27 juli 1941 genomförde dock sovjetiska bombflygplan två bombräder över ön. Den första räden ägde rum vid middagstid och den andra på eftermiddagen. Den första orsakade ingen större skada, men under den andra bombräden fick ryskt bomblyg in en fullträff på fyrbyggnaden. En bomb gick rätt genom taket och exploderade, varvid inre delar av byggnaden rasade över soldaterna som befann sig i nedersta våningen. Elva finländska soldater stupade och arton sårades. Under den andra bombräden låg nye befälhavaren Harry Bjelke i en skreva och såg en bomb falla i en grop bredvid honom. Det kostade honom vänstra handen och högra ögat.
Enligt officiella siffror stupade 35 finländska och 36 ryska soldater. 13 svårt sårade ryska soldater togs till fånga. Fred Luthers uppfattning var att det ändå var betydligt fler ryska soldater som stupade. Krigsveteranen Luther sade att han var alltför ung och oerfaren för uppdraget, men efteråt finns säkert skäl att konstatera att den insats som han gjorde med sin pluton var avgörande för att fienden aldrig lyckades inta Bengtskär.
Efter slaget om Bengtskär var kriget ingalunda slut för löjtnant Luther. De fyra åren som följde tillbringade han på fronten i Östkarelen och på Karelska näset. Han avslutar intervjun med att det från den tiden fanns händelser som ännu starkare etsade sig i hans minne, men att natten på Bengtskär nog kvarstod som en av de allvarligaste i hans liv.
Artikeln baserar sig på en intervju med Fred Luther från 1991 och är en bearbetad version av en artikel på Wikipedia som återger Luthers beskrivning av slaget om Bengtskär.
