De pytte-pyttesmå nanopartiklarna används redan i stor skala i allt från solkrämer till bilar, men hur ansvarsfullt och säkert? Det diskuterar en stor kongress (5000 deltagare) i veckan i Manchester. Man vet alldeles för litet om hälsoriskerna och inverkan på miljön.
Professor Kai Savolainen från Arbetshälsoinstitutet säger att det absolut behövs fler restriktioner och bestämmelser.
– Utan vidare borde man kunna besluta mer om dem, än vad man hittills har klarat av.
Savolainen, som deltar i kongressen, kräver att nanomaterial som kommer ut på marknaden i större mängd bör testas noggrant, hur farliga eller säkra de är. Det bör finnas varudeklaration om i vilka produkter de finns.
– Folk har rätt att veta. En del vill inte köpa sådan produkter, medan andra är mycket villiga att köpa produkter med nanomaterial i.
Och så bör man på arbetsplatserna införa gränser för hur mycket nanopartiklar arbetarna utsätts för, såna finns inte nu, som för kemikalier.
Oerhört små och extremt dryga
Nanopartiklar är miljarddelar av en meter, o framställs syntetiskt i hundratusental i laboratorier. Ett par hundra är i kommersiellt bruk. En del vet man mycket om, om andra ingenting.
Den ekonomiska nyttan är enorm, de är lätta o ger starka material, miljontals arbetare utsätts för dem.
Konsumenterna utsätts för dem i exempelvis solkrämer, kosmetika, leksaker, mediciner, kläder, bilar och livsmedel. De kan var gjorda av metall, metalloxider, kol, av oändligt många materiel. Sot är ett exempel, sot används i stor skala i bilringar. Nanopartiklar gör fönster och kläder, bilar smutsavsöndrande. De tränger in genom huden, i andningsorganen, i blodomloppet, in i minsta kryp, i bakterier.
EU klassificerar nanopartiklar som kemikalier och kräver att de registreras om årsproduktionen överstiger ett ton. Frankrike har gränsen 100 gram.