No Man’s Sky är släppt. Spelet hela internet har väntat på. Ett spel med så stora förväntningar på sig att det omöjligt kan leva upp till dem. Så hur blev det?
Förväntningar är kraftfulla, så kraftfulla det har pågått ett teoretiskt krig mellan de tre rymdspelen No Man’s Sky, Elite:Dangerous och Star Citizen långt innan de alla är släppta. Vilket är löjligt. Alla spelen är i grunden olika, och varför välja en sida när man faktisk kan spela alla spel? Men jag avviker från ämnet. No Man’s Sky är ett nästan oändligt stort utforsknings- och överlevnadsspel i rymden. Det finns över 18 kvintiljoner planeter att besöka. Och alla är olika. Med denna vetskap känns det ganska häftigt när spelet börjar och man står bredvid sitt trasiga skepp på en okänd planet. Efter några snabba textrutor är du igång och samlar resurser för att laga ditt skepp, och inom kort flyger du iväg mot nya planeter och äventyr.
Brett men grunt
Jag spelade första två timmarna på konsol i en livesändning. Och det var en häftig upplevelse, men när jag sen startade spelet på nytt hemma på pc, så märkte jag direkt att allt var exakt likadant, fast med nya färger och namn på vissa saker. Det må finnas jättemycket planeter att besöka, men variationen är i slutändan liten, och du står och gräver mineraler med din laserstråle om och om igen i olika solsystem.
I rymden kan ingen höra dig styra
En stor del av spelet är att ta sig mellan planeter med sitt rymdskepp. Problemet är att kontrollerna är tröga, och plågas av någon slags automatisk styrning som ska hjälpa dig att inte flyga rakt ner i marken. Detta gör att du oftast kämpar mot din farkost istället för att känna dig som ett flygaress. Du kan skaffa nya skepp, men den stora skillnaden är förvaringsutrymme, och cockpits ser oftast likadana ut vilket ger väldigt lite känsla av utveckling.
Oändliga möjligheter att göra ingenting
Spelet har saluförts som ett oändligt spel där du kan göra vad som helst. Vilket är sant, så länge vad som helst är att gräva efter samma mineraler eller besöka likadana rymdstationer om och om igen. Det hjälps inte heller av att det tidigare utlovade multiplayerstödet är bortblåst. Först skulle du kunna spela med vänner, sen kanske i alla fall stöta på andra spelare om du hade tur (det är ett stort universum), men nu har det visat sig att om två spelare lyckas ta sig till samma punkt kan de inte ens se varandra. Även om det är häftigt med en så stor genererad värld, är konceptet inte nytt. Redan på 80-talet stoltserade spel som Elite med gigantiska världar, om än något mindre avancerade.
Snyggt men operfekt
No Man’s Sky levererar en visuellt härlig upplevelse, som dock lider av ett otroligt snävt synfält på konsol, tillsammans med texturer som laddas in lite när de känner för det. På pc kan du ställa in ett större synfält och låsa upp din bilduppdatering till spelbara nivåer, men många spelare rapporterar krascher och andra buggar även om jag inte upplevde några problem.
Faller på sina förväntningar
No Man’s Sky är vad det är, ett litet ambitiöst indiespel som överskuggas av sin kickstartersuccé. Det lever inte upp till förväntingarna på långa vägar. Men vill du mysa runt lite i rymden utan större krav är det helt trevligt en stund. Men jag skulle rekommendera att vänta på några patchar och om möjligt att priset går ner.
Spela det här spelet om du: Älskar spel som minecraft fast med mindre frihet.
Spela inte det här spelet om du: Vill ha en tung story eller mycket betydelsefullt att göra.