Världsstjärnan Anoushka Shankar har engegerat sig i frågor om sexuellt våld mot kvinnor och hon uppträdde i Helsingfors med musik som bygger på hur världen behandlar sina flyktingar. Det är frågan om en artist som gör musik som reflekterar kring världens tillstånd, är lyhörd för samtidens frågor men har sina musikaliska rötter i den indiska klassiska musiken.
Det här fick mig att fundera lite på när man egentligen hör indisk musik i vardagen i en normstad i normfinland? Då man äter kyckling tikka? Ser på Indiana Jones? Bollywood? Reseprogram på tv där sitarren gungar, solen glöder och en elefant går vid gangesflodens strand? För att nu nämna några stereotypier.
Ändå söker sig tusentals människor till Helsingfors festspels Huvila tält som år efter år bjuder på musik av toppklass av världsstjärnor. De vill uppenbarligen njuta av nya intryck.
De verkar uppskatta och känna till det de hör, trots att indisk musik sällan hörs i offentligheten. Folk skapar väl sina sammanhang själv nuförtiden.
Dotter till Ravi, står fullständigt på egna ben
Anoushka Shankar är en av världens bästa sitarspelare, hon är dotter till Ravi Shankar som var polare med Beatles George Harrison. Hon började öva sitar redan som ung med sin pappa, men sounden i Helsingfors var långt ifrån meditativa, 60-talsvibbande indiska ragor.
Ragan är fonden i den indiska klassiska musiken, som Shankar behärskar och förvaltar, men i sin egen musik så blandar hon friskt in elektronisk musik, pop, flamenco, något obestämt experimentellt som jag i brist på bättre termer under konserten bestämde mig för att beskriva som något slag av jazz.
En annan beskrivning kunde vara att "det är såhär världen låter", då musiken blir till då olika stilar och traditioner möts.
Shankar är vänlig och leende och är klädd i en rutig heldräkt. Hon har med sig tre andra musiker som spelar indisk flöjt, bas/piano och trummor och andra rytminstrument.
Hon berättar att musiken kommer från det senaste albumet ”Land of gold” som reagerat på världens – inte så lyckade – flyktingmottagande. En av låtarna har fått sitt namn från Caesar och Rubicon och handlar om att brottas med tuffa moraliska frågor, vilka de än är.
Låtarna växlar mellan meditativa återspeglingar av själstillstånd till energiska utbrott av ilska och hoppfullhet.
Befruktar med skönhet
Vi rör oss alltså långt från ragornas värld men de är alltid rotade i människans liv och speglar dem och jag upplever att Shankar är trogen den här musiksynen.
Jag tänker också – i synnerhet då bandet fått upp ångan – att konst som den här nästan lyckas med att befrukta världen med skönhet, en moralisk handling också den.
Shankar har vuxit upp mellan Amerika, Indien och London, där hon bor och har flera fixpunkter i världen, precis som libanesiska Yasmine Hamdan som i fjol förtrollade i samma tält, också hon med flyktingengagemang och personlig erfarenhet som bakgrund.
Den indiska musiken uppfattas i väst främst som meditativ, som flum av vissa. Själv brukar jag ibland i nattens sena timma lyssna på någon raga, som jag ofta känner mig väldigt hemma i.
Sitar Hero
Nåväl - bevisligen gillar jag indiska ragor men varför känner jag mig så hemma i den musiken? På något plan förstår jag den ju inte alls.
Jag tror att linjen går från Ravi Shankar, via Beatles till de alternativa rockband som dök upp i Seattle under tidigt -90 tal där musiken starkt byggde på känsla, tonerna böjdes, skalorna kunde påminna om de indiska.
Genom alternativ rock känner jag mig hemma i den ”österländska” musiken och inhemska band som Kingston Wall skulle aldrig ha funnits utan de här intrycken.
Finland är metallmusikens förlovade land. Anoushka Shankars virtuositet och snabbhet då det häller att lira sin sitar skulle ha varit ett ypperligt tillfälle att se och lära för alla heavygitarrister.
Skulle jag vara spelutvecklare skulle jag skapa ett Sitar Hero för spelkonsolen och Anoushka Shankar skulle vara den stora hjälten.
