Nigerianska Promise var bara fjorton år gammal när hon hamnade på de italienska gatorna som sexslav. Nu väntar hon och hennes lilla son på besked om de ska få stanna i Finland eller inte. De har väntat länge.
Det är kanske avsaknaden av hyllor, ordentliga skåp och det slag av fasta inredningselement som brukar finnas i ett hem som skvallrar om att den här lilla familjen egentligen inte riktigt bor här.
Eller kanske är det den tillfälliga oordningen där donerade barnkläder ligger i samma hög som några tallrikar, en halvöppen påse med torrmat, dokument som ser viktiga ut och så några plagg som tillhör mamma.
Eller så är det gardinerna, som egentligen är ljusgula lakan som har hängts upp för att stänga ute en alltför påstridig sol och alla de människor där utanför, för bland dem kan det finns någon som inte får se en.
Mitt i allt detta sitter Promise på sin säng och tittar fundersamt på den lite mer än två år gamla sonen som bestyr vid hennes fötter. Han, säger hon, är det enda goda hon någonsin åstadkommit i hela sitt liv.
Vi befinner oss i utkanten av en liten stad i Finland, där hon och flera andra som hon väntar på beslut om sitt öde.
– Det är så trassligt alltsammans. Vi sitter mest här inne. Ibland försöker jag ta ut honom för han borde få leka. Men jag är så trött att det är svårt att orka. Så vi väntar mest.
Det är ingen god väntan. Promise vet att väldigt många av de andra nigerianska mammorna som också väntat har blivit besvikna.
I fjol fick bara åtta av sammanlagt trettio nigerianskor tillstånd att stanna i landet, visar människohandelsrapportörens färska granskning av Finlands beslutslinjer
Läs om rapportörens kritik mot Migri här!
– Jag vet inte hur det ska gå för mig. Det är inte länge sedan jag lämnade in en ny ansökan om tillstånd. Nu kan jag bara be till Gud att jag får stanna här.
Ibland försöker jag ta ut honom för han borde få leka. Men jag är så trött att det är svårt att orka.
Historien börjar förstås inte här, i en ofärdig bostad i en finländsk stad.
Den börjar i en liten by i den nigerianska delstaten Edo, därifrån en överväldigande majoritet av de nigerianska människohandelsoffer som förs till Europa kommer.
Här föddes år 1985 en flicka, lillasyster till den flicka som redan fanns och något år senare storasyster till ytterligare en flicka.
Promise minns inte om allting var bra då mamma ännu bodde med familjen. Hon var bara några år gammal under den tid det var så.
Men hon minns att allting började förändras då hennes pappa beslöt sig för att skaffa en ny fru.
– Hon hatade mig. Egentligen tror jag att hon hade velat kasta ut mig på gatan, men pappa ordnade så mina systrar och jag fick sova i ett eget hörn i huset. Ibland hyrde vår styvmamma ut sovplatsen åt främmande för att få mer pengar. De nätterna sov vi utomhus.
Styvmamman var alltid arg. Därför är det med en märkbar smärta Promise talar om det systematiska våld och den miljö av förakt som hon växte upp med.
– I Nigeria finns det ingen som hjälper dig utan du måste klara dig själv. Så de dagar styvmamma inte gav någon mat så jag gick omkring och tiggde. Jag tvättade andra människors kläder för att få något att äta. På nätterna gick jag ibland och skurade marknadstorget rent mot en liten slant.
– Du måste förstå att det var så jag växte upp. Det var inget liv.
Så den dagen en främmande kvinna dök upp och frågade om den då ungefär fjortonåriga Promise vill komma och jobba i en butik i Italien sa hon omedelbart ja.
De få släktingar som ännu försökte bry sig om flickan försökte avråda henne, men hon var envis.
Promise själv förstod inte varför de ville hindra henne, men åtminstone sa ingen av dem högt att det som väntar kanske inte är det jobb som kvinnan säger.
– Jag tänkte bara att jag kan rädda mina systrar om jag åker till Europa och förtjänar. Kvinnan hade ju valt ut just mig.
Resan ut från Nigeria var tung. Under månader tog sig Promise och flera andra unga flickor via grannländerna mot Tunisien. Ibland fick de skjuts av någon, mestadels vandrade de.
Alla klarade inte resan. Dem var man tvungen att lämna kvar, i öknen eller vid en vägren.
– Hur jag själv överlevde vet jag inte, säger hon.
Men det gjorde hon, och slutligen anlände hon undernärd och nerbruten till Italien.
Jag tänkte bara att jag kan rädda mina systrar om jag åker till Europa och förtjänar.
Det var inget butiksjobb som väntade.
– Kvinnan som hade varit ganska vänlig i Nigeria var som förbytt. Hon sa att vi alla måste betala henne 40 000 euro och att vi ska göra det genom att prostituera oss. Jag förstod inte ens vad det betydde.
Det var inte bara Promise som med brutala tag snabbt tvingades lära sig vad det handlar om.
Årligen beräknas tiotusentals nigerianska flickor och unga kvinnor föras som sexslavar till Europa, främst Italien, och via våldtäkter, misshandel, hot och rituella voodooceremonier kuvas de tills de gör som människohandlaren vill.
– Jag var så liten. Jag var bara ett barn och min kropp var alldeles tunn efter alla år i hunger.
Hon minns den första bilen som stannade.
Mannen var ljushårig och hette Erik. Även om han genomförde sitt köp, trots att Promise grät hela tiden, så tyckte han synd om henne.
Han kom flera gånger på nytt och sa varje gång att han ska försöka hjälpa henne bort. Men så beslöt kvinnan att Promise ska flyttas till en annan plats.
– Kanske han faktiskt försökte rädda mig. Men jag fanns ju inte kvar där.
Under de följande fem åren uppstod det flera konfrontationer med den italienska polisen.
En del slutade med att hon sprang iväg från platsen. Andra slutade med att de konfronterade henne.
Varje gång gjorde hon ändå som människohandlaren sagt att hon ska göra: ljög om sin ålder och vägrade yppa varifrån hon kommer eller vad hon gör.
– Jag vågade inte trotsa henne. Så jag ljög.
En av konfrontationerna slutade också med att hon och flera andra greps. Hon låstes in i en häkte, där hon träffade andra gripna kvinnor. Några av dem kom från Sydamerika och de tyckte synd om den unga nigerianskan.
– De sa till mig att om jag säger att jag är från Nigeria så deporteras jag direkt. Ingen kommer ens att fråga vad jag utsatts för. Därför, sa de, ska jag säga att jag är från deras land och söka asyl. Sedan ska jag rymma från människohandlaren och lämna Italien.
Promise gjorde som de sa. Och hon fick ett tillfälligt uppehållstillstånd i Italien.
Samtidigt fick hon information om att människohandlaren sökte henne och att hon redan hotat systrarna hemma.
– Så jag gick tillbaka till henne och fortsatte betala min skuld. Varje dag, varje vecka, varje månad. Det var så många, så många. Alla de här männen som sade att de tycker synd om mig men som ändå bara ville ha sitt. Som inte brydde sig om ifall jag grät eller var olycklig.
Det tog henne fem år att förtjäna de 40 000 euro kvinnan krävde.
Med de taxor på tio, femton euro som nigerianskor i regel får betyder det att Promise i det skedet tvingats sälja sig till över två tusen män.
– Sedan sa kvinnan att det inte räcker, att jag måste betala åtminstone 5000 euro till. Då sa jag nej, jag gör inte detta mer. Jag måste bort. Men hon gav inte efter utan skrek och krävde att jag fortsätter.
De sa åt mig att om jag säger att jag är från Nigeria så deporteras jag direkt. Ingen kommer ens att fråga vad jag utsatts för.
Så Promise försökte fortsätta, men hon var redan så labil att det började vara svårt att skaffa kunder. En av de sista som köpte henne var den man hon blev gravid med.
Han var gift, hade en familj i Nigeria och var fullständigt ointresserad av ett förhållande med henne.
– Han krävde att jag gör abort. Men jag tänkte att det här är det enda goda jag någonsin åstadkommit, att barnet är min enda utväg och jag aborterar inte bort det.
Så hon inledde sin flykt. Från de sociala myndigheterna i Italien fick hon ingen hjälp, men det fick hon slutligen av en okänd person som sa att hon måste lämna Italien.
– Den här personen sa att människohandelsoffer är trygga i Finland, och att jag kan få hjälp där.
Vem den personen var vägrar hon säga.
– Det var en snäll människa, som ville hjälpa mig.
År 2014 landade hon i Finland, med en biljett som den okända personen köpt åt henne. Hon transporterades till en flyktingförläggning i Helsingfors och inledde höggravid sin asylprocess.
– I Finland upprepade jag min gamla lögn. Sa fel namn, fel födelseår, fel hemland. Jag trodde att jag måste hålla fast i uppgifterna för att jag hade sagt så här i Italien.
Det följande knappa året tillbringade hon mest i ett rum tillsammans med sin baby. Och väntade.
– Jag ville inte gå ut för det fanns så mycket ensamma män på förläggningen. Så jag skötte mest om min son, utan hjälp av någon. Det var en väldigt tung tid.
Elva månader senare kom Migrationsverkets beslut om att man inte kommer att utreda Promises ansökan, utan hon ska skickas tillbaka till Italien som ett så kallat Dublinfall.
– Jag fick hjälp att överklaga det men jag började ha väldiga mentala problem över att jag gett fel uppgifter och ångrade djupt att jag inte sagt vem jag är och varifrån jag kommer.
Så är vi tillbaka i en slags tillfälligt hållplats i en bostad i Finland.
– Jag har svårt att klara av det här. Sedan jag kom har jag inte gjort någonting annat än väntat.
De här människorna ger inte upp. De hittar dig och tar dig ut på gatan igen.
Det är fortfarande oklart hur Migrationsverket kommer att förhålla sig till hennes nya ansökan, eller till att hon ljög i sin första ansökan.
Möjligen går det precis som förra gången: hon avvisas som ett Dublinfall till Italien, där hon är övertygad om att kvinnan väntar på henne, och på hennes son.
– De här människorna ger inte upp. De hittar dig och tar dig ut på gatan igen. Det finns inget fungerande hjälpsystem i Italien. Det har jag sett och det vet alla som bor i Italien.