En grupp ungdomar går in i Black Hills-skogen. De har alla hört legenden om häxan från Blair och allt det hemska som folk påstår att har hänt där ute. Nu skall de undersöka om det hela stämmer.
Det var 1999 som Blair Witch Project startade en ny trend inom skräckfilmsgenren – nämligen ”upphittat filmmaterial”. Det här berättargreppet har sedan influerat en mängd filmer som till exempel Cloverfield, Paranormal Activity, Rec. och The Bay. (Och man kan diskutera vem som var först, samma berättargrepp hittar man delvis redan i Cannibal Holocaust, 1980.)
Blair Witch Project var en film som påstod sig vara ihopklippt av filmmaterial man ”hittat” i Black Hills-skogen efter att en grupp ungdomar försvunnit. Material som visade hur de här ungdomarna beger sig ut i skogen för att göra en dokumentär om häxan i Blair.
Det som börjar som en rolig grej blir långsamt allt obehagligare. De tappar bort sig i skogen, de snubblar över underliga stenhögar och i träden hänger konstiga symboler av ihoptvinnade knotiga kvistar. Ungdomar kommer aldrig ut ur skogen, istället hittar man deras filmmaterial och på basis av det kan vi dra våra slutsatser av vad som hände.
Nånting verkligt obehagligt.
Det olösliga lockar
Blair Witch är en fortsättning på Blair Witch Project. (Om vi inte räknar med Book of Shadows: Blair Witch 2, 2000).
Vi möter James (James Allen McCune) som är bror till Heather (Heather Donahue) en av dem som försvann i den första filmen. James och några av hans vänner bestämmer sig för att gå ut i skogen i Black Hills. På Youtube har James nämligen hittat en filmsekvens som får honom att tro att Heather kanske ännu finns kvar där ute.
Likt ungdomarna i filmen Bodom dras de till det hemska, olösta fallet. De beger sig ut i skogen för att en gång för alla lösa mysteriet med de försvunna ungdomarna och den påstådda häxan.
Först är det roligt, man skrattar och skämtar, grillar korv och har det trevligt. Sedan kommer natten och det hörs besynnerliga ljud och när morgonen gryr har nån riggat upp skumma symboler gjorda av krokiga kvistar.
Nervositeten börjar gnaga, misstron växa och varför är det så svårt att hitta tillbaka ut ur skogen?
Deja-vu
De som sett Blair Witch Project känner igen det mesta. Det hela är uppbyggt som en slags dokumentär. Kameran är ännu skakigare, ungdomarna ännu mer skeptiska och skogen ännu tätare och blötare och mörkare.
Tekniken har naturligtvis förändrats, nu har ungdomarna bland annat små öronkameror med inbyggd GPS, en drönare, moderna telefoner och walkie talkies. Vad de inte har är förstås karta och kompass.
Så mycket annat har inte förändrats. Blair Witch för tyvärr inte berättelsen vidare.
Vad är kusligt 2016?
Filmen ger en lång introduktion men när natten kommer kör filmen med överraskande klipp som får en att hoppa till, höga och konstiga ljud, skakig kamera och våldsamma scener. Och – varning spoiler alert! Den här gången får vi även se en skymt av det där konstiga som alla talar om, det som kanske är häxan, eller så nånting helt annat.
Visst är det här ett effektivt sätt att skapa skräck men för dem som hårdkokats i skräckfilmsgenren kan det hela kännas aningen otillfredsställande.
Att inte se allt
Det som gjorde Blair Witch Project så skrämmande och samtidigt så bra var att vi egentligen inte såg så mycket. Det mesta handlade om hur de här ungdomarna långsamt blev allt tröttare och räddare och hysteriska. Vi var med dem där ute i skogen och vi ville bort.
Att materialet var ”upphittat” skapade också en känsla av att vi såg något som vi kanske inte hade rätt att se.
Men det här fungerar egentligen bara en gång. Blair Witch lyckas inte övertyga att det även denna gång handlar om filmmaterial man hittat där ute i skogen. Filmen känns alltför fabricerad.
Ändå är jag ganska övertygad om att vi kommer att få se fler ungdomar bege sig ut i Black Hills-skogen.
Därför ber jag er – lämna kamerorna hemma nästa gång!
