"Det är tryggt här. Men jag har förlorat mitt människovärde och min mänsklighet."
Det säger Ahmed*, som vi träffar på en flyktingförläggning i sydvästra Finland. Han kom till Finland för ett år sedan. Den lättnad och hoppfullhet som han kände då han kom hit har omvandlats till besvikelse och känsla av orättvisa.
- Ingen har tagit hänsyn till vad jag har gått igenom. Efter att ha upplevt så mycket grymheter både i mitt hemland och under flykten till Finland, så har jag blivit grymt behandlad också här. Vart ska jag gå?
Den här hösten har många av de asylsökande som kom till Finland för ett år sedan fått besked om uppehållstillstånd, och många har fått ett negativt beslut. Ahmed är en av de många som har fått avslag.
Han är ångestfylld och känslan av hopplöshet är påtaglig då han berättar sin historia.
Jag skulle ha tvingats döda många människor. Jag är inte en sådan människa, därför kunde jag inte göra så.
Ahmed berättar om sitt liv hemma i Irak innan han tvingades fly. Om sitt jobb på olika byggen och som lastbilschaufför. Han berättar också om sin familj.
Den del av Irak där han bodde är omringat av militanta grupper, berättar han.
- En dag kom de och ville ta mig med. De hotade att döda mig om jag inte deltog i striderna. Därför var jag tvungen att fly.
- Det skulle ha varit lättare att göra såsom de krävde, och jag skulle också ha fått pengar. Men samtidigt skulle jag ha förlorat min mänsklighet. Jag skulle ha tvingats döda många människor. Jag är inte en sådan människa, därför kunde jag inte göra så, berättar Ahmed.
Flykten hade ett högt pris
Men att fly från de militanta grupperna som hotade att döda honom hade ett högt pris.
Ahmed är tvungen att ta pauser. Hans röst bryts och hans blick fylls av tårar när han berättar om hur den militanta gruppen valde att straffa hans familj.
Han berättar att de som försökte värva honom har hämnats genom att misshandla och mörda en nära familjemedlem. Hans mamma har misshandlats svårt. De hotar att fortsätta skada hans familj tills han återvänder.
- Jag förstår inte varför någon gör så här. Det spelar ingen roll om man är sunni, shia eller kristen. Vi är alla människor, utbrister Ahmed.
"Jag vill leva ett vanligt, tryggt liv"
Ahmed mår psykiskt mycket dåligt. Ibland funderar han på att ta sitt liv, men det skulle också drabba hans familj. Han har förlorat allt och vet inte vad han ska göra, säger han.
- Jag vill leva ett vanligt, tryggt liv. Jag vill jobba och leva här som alla andra människor.
Ahmed är mycket ilsken och besviken på Migrationsverkets beslut och han har överklagat beslutet. Han kan inte förstå varför han inte får stanna i Finland, då han vet att en del andra har fått uppehållstillstånd.
- Jag hade så stora förhoppningar om att jag också skulle kunna rädda min familj. När jag fick avslag så stod det i beslutet att Migrationsverket tror på mig och allt det som jag har upplevt. Jag har med mig alla dokument och papper.
"Varför skulle jag ha riskerat allt och flytt om jag hade kunnat bo kvar i mitt hemland?"
Men i beslutet som Ahmed fick hette det att Bagdad trots allt anses tryggt och att han kan leva där. Enligt Ahmed är det ändå praktiskt taget omöjligt för honom att bo kvar bland annat på grund av allt våld.
- Om jag skulle ha ens en procents chans att kunna bo och leva i Bagdad, eller någon annanstans i Irak - varför skulle jag då komma hit? En så lång och svår väg, varför skulle jag lämna allt och riskera livet och hälsan för mina anhöriga?
"Jag kan inte återvända till Irak"
Vi träffar också Mustafa*, en ung man, som var elitidrottare i Irak. Då IS kom till hans hemstad blev han hotad av organisationen. Han var tvungen att fly och kom till Finland i september i fjol. Det är svårt att bo och leva i Irak, berättar Mustafa. Även han har fått avslag på sin asylansökan.
Jag är mycket orolig för min familj och jag tänker bara på dem. Det viktigaste för mig skulle vara att höra något från dem och veta hur de mår.
- Migrationsverket säger att jag kan bo i Bagdad. Men varför skulle jag ha åkt hela vägen hit om det skulle finnas en chans för mig där? Jag kan inte återvända.
Han har överklagat beslutet och säger att han inte kan återvända till Irak.
Stor oro för familjen
Hans dagar på flyktingförläggningen liknar varandra, dag efter dag. Han stiger upp sent, äter och sover. Ibland tränar han. Hans dagar fylls av oro för familjen, som är kvar i Irak. Han har inte hört något av dem sedan början av juli.
Vanligtvis brukar familjen ta sig till ställen där det finns internetuppkoppling, men nu är nätförbindelserna nere. Mustafas oro för familjen är påtaglig och han förklarar gång på gång hur svårt det är att tänka på något annat.
- Jag har ingen aning om hur det går för dem och situationen i min hemstad är dålig. Jag är mycket orolig och jag tänker bara på dem. Det viktigaste för mig skulle vara att höra något från dem och veta hur de mår.
Mustafa vill bygga upp ett normalt liv i Finland. Studera, lära sig språket och idrotta.
- Jag vill leva ett normalt liv här. Att jag nu fått avslag känns orättvist, fortsätter Mustafa.
Vi frågar vad han gör om han får ett avslag på nytt.
- Jag överklagar igen.
*Namnen är fingrerade och personerna heter egentligen något annat.