Små privata museer är viktiga för den lokala historieskrivningen. Att hosta upp allmänna medel för att stöda dem är svårare.
Per Juslin driver ett eget museum på Emsalö i Borgå skärgård. I det visar han upp elapparater och elprylar från en svunnen tid till våra dagar.
Att stiga in i Pelles elmuseum är som att göra en tidsresa i gårdagen. Väggarna är fyllda radioapparater, eltavlor och avbrytare från mormors tid. På borden slåss bland annat elgrillar, strykjärn och mobiltelefoner om utrymme.
Per Juslin är elentreprenören, som femton år efter sin pensionering fortfarande brinner för elprylar.
- Det har varit mitt liv, min livsgärning, säger han. Jag har alltid tyckt om gamla prylar och till slut blev det ett museum.
Officiellt får Per inte kalla sin utställning museum, eftersom han inte har katalogiserat föremålen med uppgifter om varifrån de kommer och hur gamla de är. Utställningen ger ändå en vid överblick av elapparater, verktyg och apparatur från 1900-talets början till våra dagar.
Kamerautrustning från hela världen blev unikt museum
Samma entusiasm som Per har hittar man på Åland, där makarna Olle och Benita Strömberg har sitt fotografiska museum.
Olle har samlat på allt som hör samman med fotografering, filmning och framkallning i mer än 50 års tid. 2001 öppnade han museet. Då hade han samlat på sig 130 bananlådor fulla med föremål.
- Då sade Benita att antingen får du sluta samla eller så får du öppna museum, småskrattar han.
Sedan dess har samlingen ytterligare vuxit. I dag omfattar den omkring 12 000 föremål. Bara en tredjedel ryms i montrarna.
- Det är bra, säger Olle. Då kan jag byta ut och förnya utställningen. Det lockar besökarna att komma på nytt.
Museer kräver kapital
Förutom tid kräver privata museer stora summor ur den egna kassan.
Varken Pelles elmuseum eller Ålands fotografiska museum får utomstående ekonomiskt understöd i någon större mån.
Den lokala sparbanksstiftelsen och en lokal stiftelse på Emsalö har stött Per Juslin i hans arbete, men annars har han bekostat allt själv. Å andra sidan säger han sig inte ha haft så stora utgifter heller, eftersom han har fått alla föremål gratis.
- Det har bara varit fråga om lite virke till hyllorna och utgifter för elektricitet, säger han.
För Olle Strömberg har det rört sig om betydligt större summor.
För mig har det rört sig om betydande summor genom åren. Jag har åkt runt i världen och besökt antikvitetshandlar och loppisar på jakt efter rariteter.
Olle Strömberg
Eftersom museet inte är en förening eller stiftelse har Olle inte kunnat ansöka om bidrag vare sig av landskapet, kommunen eller stiftelser. Han har fått stå för alla utgifter själv.
- För mig har det rört sig om betydande summor genom åren, säger han. Jag har åkt runt i världen och besökt antikvitetshandlar och loppisar på jakt efter rariteter.
Gamla pengar blir hävstång in i framtiden
För museiföreningar som har eget kapital är situationen betydligt lättare.
I museet Hedvigs minne i Nådendal fanns det egendom att ta till när museet grundades 1969. Museet består av konstnären Axel Haartman och hans fru Hedvigs hem.
Det fanns ett sommarställe, som hörde till makarna Haartmans egendom. Sommarstället såldes och pengarna placerades med god avkastning.
- Det har gett oss möjlighet att fungera och sköta om att huset hålls i ordning, säger Stina Leppänen som är ordförande för föreningen Hedvigs minne rf.
Privata museer tar till vara lokalhistorien
I Finland finns närmare tusen små privata museer. De mår i regel bra och har en stor betydelse för det lokala kulturarvet, hävdar John Björkman som är forskare vid Egentliga Finlands landskapsmuseum.
De privata museerna är ofta de enda instanserna som bevarar och dokumenterar en orts historia, gamla föremål och särart.
- Om vi nu talar om platser som till exempel Högsåra eller Korpo finns deras historia inte bevarade någon annanstans, säger han. Genom dem finns historian nära till hands.
Att museerna drivs av privatpersoner och eldsjälar och inte av professionella är inget problem.
- Vi på landskapsmuseet jobbar tillsammans med de här organisationerna och lokalmuseerna för att hjälpa och stöda dem på olika sätt. Vi ger råd, hjälper dem att förvalta sina samlingar och underhålla sina byggnader. Vi erbjuder dem också katalogiseringssystem och så hjälper vi museiverket som delar ut årliga små medel till lokalmuseerna att välja vilka som ska få understöd, säger Björkman.
Vem vill engagera sig?
En annan stor fråga för privata museer är hur man ska engagera yngre för verksamheten.
I föreningen Hedvigs minne var först bara släktingar involverade. Sedan utvidgades kretsen till släktingarnas vänner. Nu är det vännernas vänner som driver museet.
- Vi är en mycket liten förening, säger Stina Leppänen. Nu är vi kanske fem som aktivt är med. Vi sköter om huset, samlingarna och guidar vid behov.
Man upptäcker nya saker hela tiden. Det här är spännande.
Kari Appelgren
En av de aktiva är före detta chefskonservatorn för Åbo slott, Kari Appelgren. Hon har under de senaste åren dokumenterat och katalogiserat det mesta som makarna Haartman samlade på sig under sitt nästan 70 år långa äktenskap. Det betyder tavlor, dokument, brev, tidningsartiklar, möbler och mycket annat.
Kari Appelgren har jobbat på museum hela sitt yrkesverksamma liv. Hon växte till och med upp på Österbottens museum där hon bodde till studierna förde henne annan stans. Trots det tröttnar hon inte på museer.
- Man upptäcker nya saker hela tiden, säger hon. Det är spännande. Det är nog en ärftlig belastning. Mina föräldrar var museimänskor. De träffade varandra på ett museum i Oslo.
Se och röra gör historien intressant i Nykarleby
På samma sätt som Hedvigs minne drivs Nykarleby museum av en förening. Man får små bidrag av staden och kulturfonden för uppvärmning och försäkringar. Museiverket har bidragit till reparationer.
Också i Nykarleby museum är nyckelordet talkoanda.
Nykarleby museum grundades av bokhandlaren, regissören och skådespelaren Josef Herler i början av 1950-talet. Museet visar ett borgarhem på 1800-talet, men det är också ett sjöfartsmuseum.
Eleverna får en helt annan förståelse för gamla föremål och lokalhistoria när de kan se dem och ta på dem.
Läraren Maria Sjöblom
Museet är populärt bland skolklasser.
- Eleverna får en helt annan förståelse för gamla föremål och lokalhistoria när de kan se dem och ta på dem. Vi kan sätta in dem i sammanhang , säger läraren Maria Sjöblom.
Förståelse är viktig för de små privata museerna. För att de ska leva vidare behövs intresse hos dem som växer upp nu.
- Besök av skolklasser är ett sätt att skapa intresse, säger Anna Maria von Schantz. Kanske någon av eleverna blir intresserade och en dag börjar som sommarguide här.
Stiftelse och passion kan rädda fotomuseet
På Ålands fotografiska museum har arbetet med att hitta efterträdare inletts. Det handlar både om ansvariga för verksamheten och ägarformen.
- Vi funderar på att göra en stiftelse av det här, säger Olle. Det kunde vara en fungerande lösning.
Av den person som ska efterträda honom och Benita krävs stor passion och kunskap. Han har läst in sig på det mesta om fotografering under åren. Det vill han att också efterträdaren ska ha gjort.
- Dessutom vill ge över alla anekdoter och berättelser om föremålen och dess bakgrund, säger han.
Benita hoppas att de hittar en efterträdare snart.
- Det börjar bli bråttom, säger Benita. Vi börjar bli gamla. Det skulle vara synd om allt det här kastades på soptippen när vi inte längre orkar.
Per Juslin på Emsalö har redan en efterträdare i sikte.
.
- Min son är också i branschen. Han kan kanske ta över - när det blir dags, det vill säga. Inte tänker jag gå bort riktigt ännu.
Se programmet här:
Programmet kan också ses i Yle Fem, måndag 17.10. kl 20.00
och tisdag 18.10 kl 17.25