Nicole Kidman har gjort många häftiga roller. Starka, skarpa, rädda och skrämmande kvinnor. Under London Film Festival visar det sig att hon dessutom är bra på att beskriva det egna arbetet.
När Nicole Kidman stiger in på scenen för att ta del i ett intimare samtal inför publik förstår jag plötsligt vad man menar med begreppet ”stjärnglans”.
Jag sitter på rad fyra och tycker att det liksom lyser om henne där hon står och försöker komma underfund med vilken av de tre fåtöljerna hon skall bänka sig i.
Helt klädd i vitt och med de högsta klackar jag någonsin sett på nära håll är hon som en inkarnation av forna tiders Hollywoodelegans. Insvept i en air av det slag som omgärdade Ingrid Bergman och Lauren Bacall.
En blandning av självklar karisma och ovanligt tydliga konturer.
Kidman är visserligen inte ensam på scenen - med sig har hon såväl sin senaste motspelare Dev Patel som festivalchefen Clare Stewart vars uppgift det är att leda samtalet - men just i den inledande stunden är det främst Kidman jag ser.
För att hon lyser.
Från stark vilja till starka roller
Australiensiska Nicole Kidman var 22 år då hon fick sitt internationella genombrott med thrillern Dead Calm (1989) – men teaterbiten hade hon blivit redan som barn. Även om skådespeleri i det akademiska föräldrahemmet inte betraktades som ett riktigt jobb – det var något man gjorde vid sidan av.
- Jag hade provat på allt från musik till balett, men så hittade jag en broschyr om en dramakurs och tiggde om att få gå dit. Mina föräldrar sade bara:” visst, men du får ta dig dit på egen hand”.
- Jag antar att de hade roligare saker att göra på lördagsmorgnarna än att kuska runt mig, skrattar Kidman och korsar de till synes kilometerlånga benen.
Australiensare är hon visserligen, men på film har hon spelat många olika nationaliteter. Och talar passionerat om behovet av att passera gränser.
- För mig handlade det aldrig primärt om att nå Hollywood, utan om att vilja ut globalt, internationellt. Jag ville gå in i olika nationaliteter, människor, kön - jag skulle gärna spela man i något skede, säger kvinnan som personifierar en viss sorts klassisk kvinnlighet.
Respekt för texten
Under London Film Festival har manusets position lyfts fram i flera sammanhang och Clare Stewart undrar hur Kidman förhåller sig till den biten?
- Jag är alltid på jakt efter bra manus, svarar hon och nämner Buck Henrys manus till To Die For (1995) som ett uttryck för perfektion – en text där hon inte ville ändra ett enda ord.
- Med min teaterbakgrund är jag van vid att man förhåller sig till texten med respekt – jag gillar den stramheten. Man skriver inte om Tjechov och Shakespeare utan tänker ”jag skall anpassa mig till detta och få det att fungera”, säger Kidman bestämt även om hon påpekar att det naturligtvis finns olika sätt att jobba.
Hon beskriver hur vissa öppnar för att skådespelaren skall få gå in och testa och improvisera, medan andra ber om konkreta ändringsförslag för att att sedan kunna ta ställning till vad som funkar bäst.
- Men de flesta texter har ändå skrivits på ett visst sätt av någon som färdigt skapat en helhet - och att då komma in och börja omformulera bara för att man känner för det anser jag vara oerhört respektlöst. Men jag ser det hända hela tiden.
"Kubrick förändrade mig"
Senast när det är dags att tala om vilka regissörer som gett upphov till de stora aha-upplevelserna så inser man att Nicole Kidman faktiskt jobbat med många av de största.
Lars von Trier, Alejandro Amenábar, Jane Campion, Baz Luhrman… kultnamnen avlöser varandra när hon börjar räkna upp inspirationskällor. Men det finns en som sticker ut mer än de andra – det är uppenbart.
- Stanley Kubrick förändrade mig på cellnivå, det var som att gå i den bästa filmskolan med professorernas professor. Dessutom förhöll han sig väldigt faderligt till mig och vi kom att bli nära vänner. Han förändrade mig inte bara som skådespelare, han förändrade mig som människa.
- Jag känner mig mest tillfredsställd när jag jobbar med filosofiskt lagda regissörer som undersöker livet, som ställer frågor snarare än svarar på dem, säger den 49-åriga skådespelerskan som vid sidan av de stora namnen också gärna jobbar med långfilmsdebutanter.
- Just i det ögonblick då de kommit ur ägget och är så entusiastiska, brinner av iver. Ibland funkar det inte, ibland blir det bra, säger proffset som just jobbat med regidebutanten Garth Davis i omtalade Lion.
Man måste ge upp sin rätt till kontroll
Många av de etablerade regissörer som Kidman räknar upp som favoriter är sådana som inte direkt är kända för sin milda framtoning.
Det är allmänt känt att Kubrick var en extrem perfektionist och att arbetet med Eyes Wide Shut (1999) tog över två år att slutföra.
Mindre känt är kanske att Lars von Trier krävde att hela teamet bakom Dogville (2003) skulle bo tillsammans i ett hus i Trollhättan under en längre period. För att lära känna varandra. Kidman skrattar gott när hon berättar om den tiden.
Hon har uppenbarligen inget emot det extrema – vare sig då det gäller sättet att arbeta eller de projekt hon väljer att engagera sig i.
- Film är ett regissörsdrivet arbete, om du har ett behov av full kontroll kan du inte bli skådespelare, konstaterar hon.
Ensam i Oscarsyran
Så vad händer när man når framgång? När man får en Oscar, går från känd till erkänd?
- Min relation till framgång är distanserad eftersom jag vill fortsätta själva resan, säger Kidman eftertänksamt.
- När jag vann en Oscar för The Hours (2002) innebar det visseligen en vändpunkt, men inte för mitt liv som skådespelare- trots erkännandet. Nej, istället kom framgången just då att symbolisera ensamhet eftersom jag inte hade någon att dela den med.
- Plötsligt insåg jag att jag ville bli förälskad - framgången kunde inte fylla tomrummet, konstaterar Oscarvinnaren som gläder sig åt att hennes nyfikenhet på människan aldrig försvunnit.
- Jag kan fortfarande känna benen vika sig under mig när jag ser riktigt bra teater, film eller konst. Eller läser en roman vars karaktärer jag inte vill lämna.
Komiska drömmar
I det här skedet har Nicole Kidman spelat i ett sextiotal filmer och flera tv-serier och tittar man på International Movie Data Base så visar den att hon under 2017 har tre långfilmer och två tv-serier på gång. Suget efter henne verkar inte ha avtagit och själv är hon öppen för det mesta.
- Visst har jag spelat mainstream – med varierande framgång – men det är indieproduktionerna jag brinner för, säger superstjärnan som talar sig varm för höstens kanske mest absurda film The Lobster.
Det blir ett längre samtal om humor och satir och det framgår snart att det finns en genre som Kidman verkligen suktar efter.
- Jag skulle älska att få vara med i en klassisk screwball-komedi, säger hon med eftertryck. Min åttaåriga dotter spexar hela tiden och gör allt för att locka till skratt och det är fascinerande hur ett barn kan frigöra saker inom en. Nu tittar jag på en Carole Lombard och tänker var finns det där idag? Jag skulle så vilja se det igen!
Mot framtida utmaningar
Det sitter ett gäng unga filmskapare i salen och mot slutet av tillställningen frågar en av dem hur man skall göra om man är en förstagångsregissör och vill nå henne. Kidman svarar att hon förstår att det är besvärligt att leva med rädslan att ens manus hamnar lägst i någon manushög på något stort bolag, men manar till envishet och uthållighet. Säger att det alltid går att försöka via kontakters kontakter. Allt för att nå fram.
Kanske är det någon som hörsammar henne och börjar fila på både ett screwballmanus och en leveransstrategi redan i det skede som hon och Dev Patel lotsas ut ur salen och fram mot kvällens galapremiär av Lion.
Själv zappar jag några timmar senare mellan kanalerna på hotellrummet och ser henne plötsligt intervjuas live utanför premiärbiografen i London.
Hon är helt klädd i svart och har bytt frisyr. Men det lyser fortfarande om henne. Ett magiskt skimmer i skymningen.
Ps. Nej - jag har inte för avsikt att förtiga Dev Patels både charmiga och analytiska medverkan i samtalet - honom återkommer jag till då filmen Lion går upp på repertoaren i Finland.