Enskilda samtal är Ingmar Bergmans berättelse om sin mammas utomäktenskapliga kärlek. Tjugo år efter att Liv Ullmann gjorde den som tv-serie, har hon regisserat en teaterversion som norska Riksteatret nu hämtar till Esbo stadsteater. Tomas Jansson såg uppsättningen på Bergmanfestivalen tidigare i år.
Under bokmässan i Helsingfors väcker Linn Ullman uppmärksamhet med sin bok om föräldrarna Ingmar Bergman och Liv Ullmann och sin egen barndom, samtidigt är Liv Ullmann i Esbo med sin regi av Ingmar Bergmans Enskilda samtal (Fortrolige samtaler) där han i sin tur berättar om sina förädrar och deras val.
Liv Ullmann regisserade miniTV-serien efter att Bergman sagt att hon var den enda som kunde göra berättelsen rättvisa. Sedan dess har den gjorts som teater också i Finland (2011, regi Pasi Lampela på finska stadsteatern i Åbo), och nu har också Ullmann själv gjort sin egen något uppdaterade teaterversion av texten.
Enskilda samtal är en av tre Bergman-texter som bygger på hans föräldrars relation, här har han använt sig av mamma Karins dagböcker som startpunkt. Det nya jämfört med tv-serien är att Liv Ullman har plockat med detaljer ur Bergmans egna dagböcker som han gav henne efter tv-premiären – de har gett upphov till en slags berättare som blir historiens nav och guide.
Är sanningen alltid rätt väg?
I centrum har vi den unga kvinnan Anna som står vid ett avgörande vägskäl. Hon är gift med en präst, upplever sitt liv som ett fängelse och inleder ett förhållande med en ung teologistuderande, och så inleds föreställningen med att Anna uttrycker sin moraliska återvändsgränd i ett möte med sin gamla konfirmationspräst. Ska hon lämna sin man? Ska hon berätta allt för sin man? Klarar mannen av att höra sanningen? Är sanningen alltid den enda rätta vägen?
Prästen ger Anna rådet att hålla sig till sanningen, berätta allt för din man, lögnen är den största synden. Kanske det, men den här historien berättar mycket klart att sanningen inte alltid är den bästa lösningen. Annas ärlighet är förödande för familjen och kommer senare att prägla också barnen, inte minst Ingmar Bergman själv. Men när föreställningen når sitt slut har Anna lärt sig att en lögn också kan vara saliggörande. När den döende konfirmationsprästen frågar hur det gick, då väljer hon att inte beskylla honom för det förödande rådet.
Så blir Enskilda samtal ett slags syskonhistoria till Henrik Ibsens klassiker Vildanden, där den dolda sanningen släpptes fri och ledde till en ung flickas självmord.
Vem gör våra hemligheter oss till
”Det är en berättelse om en kvinnas hemligheter”, har Liv Ullmann själv sagt. ”Men mest av allt handlar det om vem våra hemligheter gör oss till”.
Pjäsens uppbyggnad är oerhört stram, allt bygger på en rad existentiella samtal som Anna (Marte Engebrigtsen) för med sina nära – prästen, mannen, kärleken, mamman, bästa väninnan.
Liv Ullmann är, som väntat, oerhört texttrogen i sin regi, hon är traditionalist, undviker allt som kunde dra uppmärksamheten från det existentiella grubblandet, och så får vi en oerhört tillbakadragen stillsam uppsättning. Nästan odramatisk, fast innehållet är så tillspetsat dramatiskt.
Det är på gott och ont. Ja, textens laddning bär långt, och kasten mellan tidsperspektiv ger uppsättningen en fin spänning. Men nu blir det statiska nästan sövande, dessutom söndrar den påklistrade berättarfiguren uppsättningens laddning där hon förklarar saker som vi i publiken borde kunna förstå utan vägledning.
Marte Engebrigtsen bär det stora lasset, och jobbar hårt med att vara skör och stark och tvivlande och vågad och hoppfull och ångestfylld, ibland allting samtidigt. De flesta dialogerna beskriver uppgörelser drivna till sin spets, därför blir scenerna med hennes bästa vän Marta (Anneke von der Lippe) sköna. Här behöver Anna inte, som så ofta annars, agera ställd mot väggen.
Norska Riksteaterns Enskilda samtal visas på Esbo Stadsteater fram till lördagen.