Två av höstens nyutkomna finlandssvenska bilderböcker tar fasta på temat sorg, om än ur lite olika vinklar. Men hur skriver och tecknar man kring frågor om död, frånvaro och sorg i böcker riktade till unga läsare?
I boken Burman skriver och illustrerar Anna Härmälä en berättelse om hamstern Burman som sörjer sin avlidna gammelmormor Glitterina.
Som ett led i sorgearbetet röjer Burman upp i gammelmormors lägenhet som är full av prylar som hon samlat på sig under ett långt liv – först i storleksordning och därefter enligt färg.
Innan de nya hyresgästerna flyttar in plockar Burman med sig ett antal saker som varit viktiga för såväl Burman som för Glitterina – bl.a. en trägaffel, en röd gummiboll och gammelmormors favoritskor. Eftersom Burman förvarar sakerna i kinderna blir det svårt för Burman att prata med folk och fä som han möter på sin vandring ut i världen.
Sakerna är Burmans konkreta minnen av gammelmormor, och minnena vårdar han ömt - även om de skaver. Så småningom inser han att Glitterinas gamla saker kan vara till nytta och glädje för andra, och sedan mår han mycket bättre.
Anna Härmälä berättar att hon inte bestämde sig för att skriva en bok som uttryckligen handlade om sorg. Hon hade sett framför sig en bild av en hamster med kinder proppfulla av saker som hamstern skulle göra något med. Men vid den här tiden dog också hennes egen farfar, och den sorgeprocessen blev en del av arbetet med bilderboken.
- Jag är mer en bildmänniska än en textmänniska, och därför kommer bilderna innan jag skriver texten. Men jag försöker skapa olika nivåer i boken så att en nivå fungerar för den vuxna läsaren och en annan för den unga läsarer/lyssnaren, och att de här nivåerna sedan kan mötas i en diskussion kring boken efter läsningen.
Barnböcker bör sluta lyckligt, man får inte lämna det unga barnet i ovisshet. Men var går gränsen för hur man kan ta sig an frågor kring död, smärta och sorg – finns det en gräns, och hur ser den i så fall ut?
- Det finns säkert en gräns, säger Anna Härmälä. Men var den går vet jag inte. Det gäller helt enkelt att prova sig fram. För egen del har jag tänkt att jag redan i början säger att gammelmomor är död, och i bilderna kan man sedan se att hon finns kvar på något sätt i alla fall. Om man inte överhuvudtaget talar om döden blir det också fel.
Tänk om jag skulle vara död …
Bilderboken Allt är precis som vanligt handlar om en liten kille/tjej som är trött på föräldrarnas tjat och deras brist på tid. Vill de ens ha mig? undrar hen.
Tänk om jag skulle försvinna eller dö – vad skulle hända då? Skulle mamma och pappa bli ledsna och sakna mig?
Den svenska barnboksförfattaren Kristina Murray Brodin tar fasta på ett tema som vi alla till mans och kvinns funderat över någon gång.
När barnet konfronterar sina föräldrar med frågan om de skulle bli ledsna om hen inte fanns svarar de givetvis ”ledsnast i världen” och ”ledsna så vi dör”.
Barnet beslutar sig för att testa om det stämmer, och blir osynlig och stum. Vad händer då?
Givetvis sätter föräldrarna och hela det lilla samhället igång med att leta efter barnet som följer uppståndelsen på avstånd, i sin lilla osynlighetsbubbla.
Maija Hurme har gjort illustrationerna utgående från det textmanus hon fick i sin hand, och hon säger att hon fastnade för texten för att den var så barskrapad och enkel, rentav poetisk:
- Jag kunde bygga upp en hel del själv kring texten i mina bilder och skapa egna historier. Jag började fundera över hur en dylik situation skulle kunna gestalta sig. Min arbetsprocess handlar i hög grad om att läsa manuset, fundera och sedan gå in i mig själv.
För Maija Hurme var den största utmaningen att rita någonting som inte finns eller syns, det osynliga barnet.
- I den underbara bilderboken Konrad och Kornelia av Katarina von Numers-Ekman och Christel Rönns finns en osynlig kompis/pojkvän, och jag tänkte att Christels sätt att teckna den osynliga gestalten var perfekt och hur skulle jag kunna överträffa henne? Något motsvarande, men ändå inte det samma. Jag la till en bubbla kring figuren, egna färger och så har jag ju en egen linje, men själva idén finns faktiskt redan skickligt genomförd i Konrad och Kornelia.