Efter det tragiska trippelmordet i Imatra varnade inrikesminister Paula Risikko att steget från hatprat till verkliga dåd är litet.
Det här har vi redan sett i praktiken - i USA sköt hatbrotten mot muslimer till exempel i höjden år 2015 - delvis på grund av den nyvalda presidenten Donald Trumps hätska ordval om muslimer säger experter.
Men ett praktexempel på hur det här går till i praktiken finns just nu tusentals kilometer bort i en vitt skild verklighet. I ett stekhett Sydsudan på väg in i torrperioden och på väg in i ett ännu värre kaos är internet är ett viktigt verktyg för att sprida falsk information, hatpropaganda och uppvigla till våld.
Så här går det till.
Liknande mönster som i Rwanda
”Döda alla kvinnor, män, barn, blinda och gamla och bespara ingen dinka. Låt oss göra åt dem som de har gjort åt oss!” löd ett upprop i en Facebookgrupp i oktober.
”Vill ni döda dinka? Ni valde fel mål. Dinka kommer att göra historia i Sydsudan. Ingenting kan slå ner oss för vi är de mäktigaste,” skrev en annan, också på Facebook, i sin statusuppdatering.
Dinka är majoritetsstammen i Sydsudan, och dit hör också presidenten.
Inte långt bak i historien finns exempel på hur liknande ord blev handling, nämligen i Rwanda.
- Hugg ner de höga träden! skanderade Georges Ruggiu på radiokanalen Radio Télévision Libre Mille Collines, eller RTML, i april 1994. Kanalens slogan var ”Hutu Power Station”.
Det var koden som betydde: börja mörda, utrota tutsierna. Tutsierna var minoriteten som hutumajoriteten djupt avskydde.
Det blev startskottet på folkmordet, där kring 800 000 människor dödades. Å andra sidan är det fel att kalla det startskottet. Det var då dödandet verkligen tog fart, men processen som byggde upp till det här hade pågått i nästan ett år.
Tutsierna hade svartmålats under en lång tid. Kallats kackerlackor. Ohyra. Äckliga. Avskum. Inte värda någonting. Inte människor.
- De är kackerlackor. De är mördare. Rwanda är vårt hutuland. Vi är majoriteten, de är en minoritet av förrädare och inkräktare. Vi kommer att krossa skadedjuren, fortsatte Ruggiu.
Det är samma process som pågår i Sydsudan just nu, varnade FN i november.
Internet ger vingar åt lögner
I Rwanda var radion mediet som orkestrerade folkmordet, men det här var för över 20 år sedan, och i dagens Sydsudan finns mer än radio att tillgå.
Internet har blivit ett viktigt redskap för att sprida rykten, bilder, videor och både sann och falsk information, berättar Pio Ding, som själv är sydsudanes och landschef för Kyrkans utlandshjälp i Sydsudan.
Hatmeddelanden sprids speciellt av den sydsudanesiska diasporan, säger han.
- När meddelandena når Sydsudan sprids de från mun till mun, via radio och per telefon. De flesta i Sydsudan är inte utbildade, men det är ett väldigt verbalt samhälle och rykten sprids som löpeldar, säger Pio Ding.
Sydsudan har en stor diaspora i allt från väst till flera länder i Afrika. Befolkningen finns utspridd efter flera decennier av krig.
För många är speciellt de som bor i västländer auktoriteter som man litar och tror blint på. Många unga använder Facebook som sin enda informationskälla, och när ett rykte eller en lögn läses och sprids vidare blir det snabbt sanning.
Det var på sätt och vis också ryktesspridning som startade inbördeskriget i december år 2013, när Sydsudan varit självständigt i drygt två år.
Då spreds information om att vicepresidenten Riek Machar planerade en statskupp mot president Salva Kiir.
Det som började som en politisk maktkamp har nu tre år senare tagit obehagliga etniska dimensioner, berättar Pio Ding.
Våldet sprider sig med orden
President Kiir tillhör den etniska majoritetsgruppen dinka, medan Riek Machar är nuer. Dessutom finns det tiotals andra etniska grupper i Sydsudan.
För ett år sedan i augusti slöts ett svagt fredsavtal, men det gick i graven senast i juli i år när färska strider bröt ut i huvudstaden Juba och vicepresidenten Riek Machar flydde landet. Hundratals civila dödades.
Makten i huvudstaden ligger i Salva Kiirs och dinkastammens händer, och andra stammar känner att de inte finns representerade i landets beslutsfattande.
Spänningarna har bubblat under ytan länge, och många känner att regeringen inte representerar dem.
- En del grupper känner sig dominerade och förtryckta av andra etniska grupper, både politiskt, kulturellt och socioekonomiskt, säger Pio Ding. Det leder till en hämndspiral där man med nya attacker hämnas gamla attacker.
Våldet har nu spridit sig också utanför huvudstaden, speciellt till de tre Ekvatoriaprovinserna kring Juba, men också till de västra Bahr el-Ghazal, Övre Nilen och Unity-provinsen.
Presidentens taktik - splittra och härska
Våldet eskalerade efter att Salva Kiir delade upp landets 10 provinser till 28 år 2015, och planer på att dela upp dem i ännu fler finns.
Gamla gränser har rivits upp, människors land har flyttats till nya provinser och makten har delats mellan mycket flera guvernörer som inte har den kontroll som de gamla guvernörerna hade.
”Landroffare. Tjuvar”, skriver andra etniska stammar på nätet om dinkastammen. Det sprids per sms, per telefon och i radio.
Konflikten har gjort att människor inte har vågat odla sin mark och de som har gjort det har inte kunnat skörda och sett maten ruttna på fälten. Det har lett till att miljontals hotas av svält.
En miljon människor har redan flytt från landet, tiotusentals har dödats och flera miljoner är på flykt i sitt hemland.
Regeringen begår övergrepp mot civila – som hämnas
I södra Sydsudan har tusentals hus bränts och människor massakrerats av regeringssoldater under de senaste månaderna.
- Vi har trovärdig information som tyder på att Sydsudans regering som bäst attackerar civila i centrala Ekvatoria och förbereder sig för storskaliga attacker de kommande veckorna, sade USA:s ambassadör för FN:s människorättsråd, Keith Harper, under samtal med bland annat FN:s människorättskomissarie Zeid Ra’ad al-Hussein i Genève för två veckor sedan.
I provinsen Yei har regeringskopplad milis mördat, våldtagit, torterat och plundrat civila, enligt en FN-rapport som publicerades i mitten av november. Som hämnd har små milisgrupper från olika stammar i Ekvatoriaprovinserna attackerat civila i bussar på landsvägarna, plockat ut dem som hör till dinkastammen och avrättat dem. Hundratals har dödats.
Det har fått dinkamiliser att hämnas. Och så vidare.
- Kriget går allt mer ut på att civila attackeras på grund av sin stamtillhörighet och har utvecklats till ett nollsummespel mellan dinka och icke-dinka-stammar, står det i FN-rapporten.
Våldet kan eskalera som en löpeld
Än så länge verkar pratet ändå vara värre än handlingarna. Men det krävs bara en gnista som får det hela att explodera. Glaset har fyllts på nu en lång tid och snart är det fullt, befarar Pio Ding.
Processen att dehumanisera andra etniska stammar har gått långt.
- De kallar varandra oönskade varor, plundrare, mördare, kannibaler, våldtäktsmän. Varje etnisk grupp har också fått ett kodnamn, berättar Pio Ding.
Den största stammen Dinka kallas för MTN, som egentligen är en telefonoperatör. MTN har sloganen ”Everywhere you go” - alltså ”Var du än går”.
Och det är den känslan andra etniska grupper har - dinkastammen finns överallt.
När man tar missnöjet och kombinerar det med ord blir det en ursäkt och en orsak att begå grymheter mot en annan stam, säger Pio Ding.
När den andre inte längre är mänsklig känns mördandet okej, något de som deltog i folkmordet i Rwanda har vittnat om.
I staten Bahr el-Ghazal skickade en dinkamilis nyligen ut ett brev till alla hjälporganisationer, som publicerades i FN-rapporten.
Där stod det:
Vi kommer snabbt att hämnas på alla från Ekvatoria överallt i landet från och med nu.
Vi kommer att mörda er barbariskt och föraktligt.
Vi kommer att förödmjuka er som aldrig förr.
Vi kommer att hugga ner er grymt så som ni gjorde åt våra mödrar och barn på vägarna i Ekvatoria.
Hämndattackerna börjar nu. Tanken om en stat och ett folk är död.
Konsekvenserna kommer att bli synliga och fruktansvärda.
Liknande brev har skickats också på andra håll i landet till biståndsorganisationer, FN-organ och spridits på offentliga platser.
Högsäsongen för strider har börjat
Att läget håller på att spåra ut i Sydsudan märks bland annat i att journalister och hjälporganisationer har allt svårare att jobba där.
En västerländsk journalist blev förra veckan utan förvarning utvisad, och i helgen utvisades chefen för den stora biståndsorganisationen Norges flyktinghjälp ur landet.
Sydsudan ligger högt i statistiken vad gäller dödade hjälparbetare, och trots att presidenten har lovat att de får röra sig fritt har organisationer haft svårt att komma förbi regeringens vägspärrar och få fram hjälp till nödställda civila.
FN:s fredsbevararinsats i landet kan med fog kallas en flopp.
Tidigare under hösten sparkade FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon den kenyanske chefen för fredsbevararstyrkan efter avslöjanden om att FN-soldaterna hade flytt och inte hjälpt civila under de fyra dagar av strider som pågick i huvudstaden i juli i år. Japan skickade i november 4000 fredsbevarare till landet – fredsbevarare som regeringen ytterst motvilligt gick med på att släppa in.
USA har rott och hopat kring ett vapenembargo mot Sydsudan i två år, och försökte få ett sådant till stånd efter att FN larmat om att ett folkmord håller på att ske.
Men det är kanske för sent. Sydsudan svämmar redan nu över av vapen, och nu i december börjar torrperioden - högsäsongen för strider.
USA:s förslag på embargo och sanktioner mot högt uppsatta personer fick också mothugg i säkerhetsrådet – inte bara från de traditionella motståndarna Ryssland, Kina och Venezuela samt de afrikanska länderna Angola, Egypten och Senegal, utan också från Japan, som är ovillig att irritera den sydsudanesiska regeringen när landet har fredsbevarare där.
Presidenten i nyckelroll
Oroväckande är att också många högt uppsatta personer inom regeringen har deltagit i spridandet av falska rykten och överdrivande av händelse, konstaterar FN-rapporten.
- Det här är uppbyggnadsprocessen som plötsligt kan utmynna i en katastrof i likhet med Rwanda, säger Pio Ding.
År 1994 i Rwanda var det presidentens död som fick hutuerna att inleda sitt planerade folkmord. Hutupresidentens plan sköts ner, och tutsierna fick skulden.
- Gläd er för kackerlackorna har utrotats, sjöngs det i radion i Rwanda år 1994.
I Sydsudan har situationen blivit värre av att den förre vicepresidenten Riek Machar inte längre har kontroll över oppositionen som han uppmanat att strida mot regimen, utan det finns många miliser som bara löst är kopplade till honom.
Samtidigt sprids rykten om att presidenten Salva Kiirs hälsotillstånd inte är det bästa.
Vad som skulle hända om han verkligen är sjuk eller blir det är ett oskrivet blad.
Hans död kunde leda till en maktkamp också inom dinkastammen.
Hans död kunde också vara droppen som får bägaren att rinna över.
Här kan du läsa mer om Sydsudans historia och om finlandssvenska Gweal, vars pappa dödades i kriget.