För tio år sedan filmade vi en intervju med keramikkonstnären Caroline Slotte för tv-programmet Stilbyrån. Miljön var en antikaffär där ägarinnan skänkte söndriga porslinstallrikar åt konstnären. När jag kom över tröskeln till Ritva Blomqvists antikaffär på Högbergsgatan i Helsingfors försvann min rädsla för fina antikaffärer.
Som en kyrka
Lokalen i ett beigefärgat nyrenässanshus påminde om en kyrka med högt i tak och glänsande kristallkronor i taket. I affären fanns högar med gammalt porslin, hyllor med de finaste spetsdukarna från olika prästgårdar och pastellfärgade figuriner i biskviporslin. Bakom kassan fanns svarta katolska krucifix, antika ortodoxa ikoner och en vit porslinsmadonna med gulddekorationer i en glaskupa.
Jag hade kommit till himlen, eller till ett kloster, där den ljushåriga lilla damen Ritva var nunnan, abbedissan. Radion hördes svagt i bakgrunden när en av hennes medhjälpare Saara eller Reijo packade in antikviteter i tidningspapper. Jag blev som frälst av stämningen. Alla hade tid. Jag såg inga mobiltelefoner, jag såg ansikten, händer och porslinsdockor.
En av stamkunderna, Maini, sitter med en midnattsblå sidenduk runt huvudet och njuter av sitt kaffe. Hon berättar plötsligt om sin barndom i krigets Helsingfors. Hur hon såg råttor på Nylandsgatan. Om hur hungern kändes för ett litet barn på väg till daghemmet. Om bomberna.
Sanna kommer in i affären. Hon samlar på dockor. Hon beundrar Ritvas senaste fynd, en antik docka från 1800-talets slut. Ritva har tålamod. Hon försöker aldrig övertala någon att köpa något. Hon låter kunden fundera, ibland i flera år. I antikaffärens bakrum finns det alltid plats för långa reservationer.
Föremål med aura
För mig var antikaffärerna tidigare något skrämmande. Priserna var skyhöga och tänk om något antikt kristallföremål skulle falla ur mina händer. Hos Ritva finns inte den här känslan. Hon ser på föremålen som på människor. Vissa föremål har en egen otroligt fin aura. De kommer till disken och försvinner med detsamma, för alla vill ha dem. Vissa föremål har så märkvärdiga historier bakom sig att Ritva inte alltid tror att de är sanna.
På onsdagskvällarna möts stamkunderna. Ritvas frisör, Maini och hennes väninnor och kräftdoktorn från Lojo. Ritva får kakor och blommor. Det är den lyckligaste platsen i Helsingfors. Alla är glada och de antika föremålen blir som symboler för något större. Jag ser hur frisörens blick förflyttar sig till Slottet i Versailles när han lyfter upp ett par tunga, antika ljusstakar i kristall. På Ritvas disk ser jag en liten svart nunna i keramik. Det är som Ritva själv. Hon jobbade på ett kloster i Tyskland när hon var ung.
För två år sedan i december fick Ritva höra att hennes affär måste stänga. Lokalen vid Högbergsgatans hörn skulle renoveras. Efter att Ritva mist sin man för några år sedan blev affären ännu viktigare för henne. Hon fick tiden att gå bättre och kunderna hjälpte henne komma över den stora sorgen. Efter trettio år vid samma hörn var hon tvungen att tänka om. Följ med vad som hände i Dok 30 Ritvas kloster i Yle Fem och på Arenan.