Våra populärkulturella berättelser handlar om fysiskt välutrustade män och kvinnor. Men när det kommer till figurer med övernaturliga förmågor är funktionsnedsättningar plötsligt överrepresenterade. Vad kan detta bero på? Följ Viktor Granö på en resa genom årtusenden av mystifikation.
I vårens finlandssvenska tv-satsning, Fagerholmfilmatiseringen Lola uppochner, utövar den rullstolsburna tonårsflickan Anita (Li Krook) en mörk och mystisk makt över småstadens barn. I Game of Thrones kan den förlamade ynglingen Bran (Isaac Hempstead Wright) lämna sin kropp och resa fritt i tid och rum.
De här två aktuella exemplen följer en urgammal tradition. Ända sedan myternas tid har funktionsnedsättningar kopplats ihop med mystiska krafter – och ofta också med ondska.
Vad har rullstolar att göra med mörka makter? Hur har en sådan koppling uppstått? Och vad har dessa berättelser att säga om oss?
I jakt på svar beger vi oss till antikens Grekland och Israel, till medeltidens europeiska hovkultur, 1800-talets kringresande underhållningssällskap, till James Bond och Twin Peaks.
Gudarnas rättvisa
De övernaturliga förmågorna presenteras ibland som ett slags kompensation. Gudarna skipar rättvisa. Den fysiska maktlösheten vägs upp med en översinnlig makt. I myten blir till exempel den blinda ofta synsk.
I fornnordisk mytologi gör Oden en enkel transaktion. Han offrar sitt öga i Mimers brunn och vinner på så vis kunskap om allt som skett och ska ske.
Denna kompensationsföreställning kan, tänker jag mig, ha sitt ursprung i alldeles naturliga fall av superförmågor. För mig som hör är det till exempel ett outgrundligt mysterium hur en person med hörselskada kan lära sig läsa läppar.
I skräckfilmen Don’t Breathe är monstret en synskadad psykopat. Skräcken bygger på hans övertag i en mörklagd källare. Här behövs inget övernaturligt element.
En särskild variant av kompensationsprincipen är när karaktärer med kognitiv funktionsnedsättning i stället har tillgång till högre kunskapsnivåer. I Lars von Triers Riket vimlar det av spöken och onda andar på Rigshospitalet. De enda som tycks förstå sig på helheten är två köksassistenter med Downs syndrom.
Liksom ohämmade av omvärldens förblindande normalitetssträvan skådar de mellan dimensionerna.
Gudarnas straff
En nära granne till idén om kompensation är idén om straff.
I den grekiska myten hamnar siaren Teiresias som ung i kläm i en av gudarnas många äktenskapskonflikter. Hera bestraffar honom med blindhet, men Zeus kompenserar med att göra honom synsk.
Hefaistos kastas ner från Olympen och förlamas i benen. I gengäld får han trollkraft.
Straff har ju alltid en orsak: de följer på ett brott. Om funktionsnedsättningen är ett straff – då måste det ju finnas något som bestraffas?
Plötsligt blir alla människor med funktionsnedsättning suspekta. Är det kanske därför våra berättelser kryllar av onda, grymma figurer med fysiska handikapp?
Semiotikern och romanförfattaren Umberto Eco har visat hur den kroppsliga avvikelsen är ett kännetecken för skurkarna i James Bond-berättelserna: Scaramanga har tre bröstvårtor, Dr. No metallhänder, Ernst Blofeld har ett porslinsöga och sitter dessutom (ibland) i rullstol.
Den rullstolsburne psykopaten figurerar också till exempel i Stanley Kubricks filmer Dr. Strangelove och A Clockwork Orange. I den japanska skräckklassikern Hausu sitter vampyren i rullstol tills hon fått i sig tillräckligt mycket flickblod för att kunna stiga upp.
Utsatthet föder grymhet?
Vi kan alltså tänka oss en mytologisk förklaring till att våra berättelser knippar ihop ondska och funktionsnedsättning. Men hopknippandet har också andra funktioner.
En funktion är rent berättarteknisk: grymheten växer när den kontrasteras mot fysisk hjälplöshet.
Vidare kan funktionsnedsättningen erbjuda en kvasipsykologisk förklaring till ondskans uppkomst: utsattheten förbittrar och föder grymhet. Och omvänt kan funktionsnedsättningen uppfattas som ondskans avtryck i kroppen, som ett kainsmärke.
Jag frågar mig vilken av dessa förklaringar som kränker djupast.
Mer än något annat erbjuder bilden av den onde krymplingen ett tillfälle, en ursäkt, att först stirra ordentligt, och sedan vända blicken åt annat håll.
Synliga funktionshinder väcker lätt en skamfylld och undanträngd skräck hos majoritetsbefolkningen: skräcken inför bräckligheten i allas våra organismer, skräcken inför det obeständiga i våra människokroppar, skräcken inför döden.
Från barnaoffer till rashygien
Idéhistorikern Henri-Jacques Stiker skriver att människan med funktionsnedsättning krossar vår önskan om ett gemensamt ideal som alla borde sträva efter att uppfylla.
Därför, skriver Stiker, genomsyras den västerländska historien av viljan att få det främmande att försvinna. Eugeniken, rashygienen, inleds årtusenden före Hitler.
I antikens Aten, Sparta och tidiga Rom var seden att nyfödda barn med kroppsliga avvikelser fördes ut i ödemarken och lämnades där som offer åt gudarna. Extra fingrar, outvecklade armar, snedvuxna ben – alla sådana egenheter tolkades som tecken på gudarnas vrede.
Skulden fanns hos föräldrarna som dragit på sig en förbannelse. Det avvikande spädbarnet förebådade olycka; gudarna måste blidkas.
Gamla testamentets lagar kräver däremot av Israels folk ett gemensamt ansvar för de behövande. Men för en person med en kroppslig avvikelse var det ändå inte tillåtet att delta i den heliga måltiden, och inte möjligt att bli präst. En fysisk funktionsnedsättning, skriver Stiker, innebar där ett slags kultisk orenhet.
Kungens skugga
Den orenheten upphävdes av både Jesus och Muhammed. Men det innebar inte att skiljelinjerna suddades ut.
Till ett medeltida europeiskt hov hörde en hovnarr, med rätt och plikt att håna och förlöjliga kungen. Narren fungerade, skriver Stiker, som ett slags inversion av makten, som kungens skugga.
I regel var narren ”dvärg” eller ”puckelrygg”. Hans kropp skiljde honom från hans omgivning, och i sin roll som narr hörde han till en annan värld, till en annan dimension, än resten av hovet.
Just den här föreställningen finns kvar i dagens berättelser. Den kroppsliga avvikelsen skiljer personen med funktionsnedsättning från ”den normala världen”, från majoritetens värld.
Ta som exempel de gränsöverskridande karaktärerna i 1990-talsserien Twin Peaks: dvärgen, jätten, den enarmade mannen. Serieskaparna David Lynch och Mark Frost spelar här med våra mer eller mindre omedvetna symboler.
I synnerhet dvärgen har en alldeles egen plats i fantasins rike, i sagan och drömmen. Det är suggestivt att använda dessa symboler.
Men den som upphöjs till symbol är inte längre en människa av kött, blod, känsla och vilja.
Elefantmän och skäggiga damer
Enligt sociologen Tom Shakespeare faller de flesta filmkaraktärerna med funktionsnedsättning i endera av två huvudkategorier: karaktärer publiken ska tycka synd om, eller karaktärer publiken ska känna skräck inför.
Dessa två inställningar tänker jag mig att också kan glida in i varandra. De kringresande freakshower som under 1800-talet och det tidiga 1900-talet reste runt i Europa och Nordamerika vann säkert sin popularitet på bägge slags reaktioner.
Oberoende av om publiken ska känna skräck eller medlidande så fungerar karaktärerna med funktionsnedsättning, enligt Shakespeare, som projektionsytor för majoritetsbefolkningens, för den "normala” publikens känslor.
Enligt Shakespeare definieras en sådan karaktär genom sin funktionsnedsättning. Funktionsnedsättningen bestämmer vem och vad karaktären är. Och detta som karaktären är presenteras inte som ett eget, självständigt, alternativt sätt att vara på, utan som ett sätt att inte vara som ”oss”.
Och vad sker när detta sätt att inte vara som ”oss” görs utomvärldsligt?
Är inte mystifieringen ett enastående kraftigt sätt att upprätthålla bilden av människan med funktionsnedsättning som den andra, den främmande, den som inte hör hit?
Twin Peaks i Svenskfinland
Tv-serien Lola uppochner ställer medvetet och öppet upp Twin Peaks som sin förebild. Det syns i musiken, i de mystiska ugglorna, i de glidande verklighetsnivåerna, i miljön med en småstad omgiven av skog.
I småstaden kan den udda människan lätt falla totalt utanför. Så har det gått för den muskelsjuka Anita. I Anita visar sig hela den tradition jag beskrivit ovan.
Anita lämnas ensam – vi tycker synd om henne. Hon är grym – vi tycker att hon kanske ändå förtjänar sitt straff. Ja, är det kanske just ett straff?
Hennes manipulativa krafter kompenserar hennes fysiska maktlöshet. Det är inte helt klart huruvida krafterna är gränsöverskridande eller rent psykologiska. Kanske härstammar krafterna från gudarna. Kanske är det Anita själv som utvecklat dem i förbittrad ensamhet.
För en berättare som känner en fördomstradition är det möjligt att skapa karaktärer som leker med den traditionen. Ett lysande exempel på detta finns i den Arena-aktuella norska serien Skam. Sana (Iman Meskini) skapar sin identitet i ironisk och uppkäftig dialog med de förväntningar omgivningen har på en muslimsk tonårstjej.
På så vis kunde man tänka sig att Anita liksom spelar ut den roll hon på grund av sin funktionsnedsättning tillskrivs av omvärlden. Eller har karaktären skapats som en kommentar till våra fördomar?
För mig är en sådan ironi dock inte uppenbar. Är den det för dig?
Litteratur:
Barnes, Colin; Mercer, Geof; Shakespeare, Tom: Exploring Disability - A Sociological Perspective
Stiker, Henri-Jacques: A History of Disability (Corpus infirmes et sociétés)
Kulturredaktionen skriver om teman relaterade till dramaserien Lola uppochner. Se den här: