En man som mist sin dotter bearbetar sorgen i form av brev som han sänder till tre abstrakta mottagare. Men vad händer när Döden, Tiden och Kärleken dyker upp för att konkret besvara hans anklagelser?
Första mötet med marknadsföringsesset Howard (Will Smith) präglas av positiv energi. Vi inser genast att det här är killen som sitter inne med svaren på hur man bäst säljer en produkt. Vilken som helst.
Hängivet delger han såväl oss som de närmaste kollegerna Whit (Edward Norton), Claire (Kate Winslet) och Simon (Michael Peña) att allt kretsar kring det som förenar oss alla: kärleken, rädslan för döden och känslan av att ha för lite tid.
Därefter tar vi ett rejält steg framåt i tiden och möter en helt annan Howard. En bruten man vars livsgnista slocknat i samband med att hans sexåriga dotter lämnat jordelivet.
Nu kretsar allt kring kärleken han mist, döden som gått segrande ur kampen och tiden som både rusar iväg och stampar på stället. Samtidigt.
Hur skall han lyckas ta sig ur sitt tillstånd av ångestladdad apati? Och vad smider hans kolleger för planer för att rädda företaget?
Bra utgångsläge – obegriplig utgång
Det är inget dumt utgångsläge manusförfattaren Allan Loeb skissat upp och det är inga dåliga skådespelare som regissören David Frankel fått chansen att arbeta med.
När Smith, Winslet och Norton tillsammans med stjärnor av Helen Mirrens & Keira Knightleys kaliber tar sig an teman som sorg, saknad och själens smärta säger det sig självt att icke ett öga kommer att vara torrt.
Och det dröjer mycket riktigt inte länge innan det finns anledning att hala fram näsduken. Det blir möten med stödgrupper för sörjande föräldrar, drömlika tillbakablickar med en skrattande flicka i en lycklig pappas armar och över allt detta skuggan från hotet om nya avsked.
Men just när man är beredd att hämningslöst paddla iväg på tårfloden börjar hela båten gunga betänkligt. Är inte kollegernas agerande lite väl… tja, idiotiskt? Börjar inte strukturen te sig lite väl konstruerad medan lösningarna antar allt mer teatraliska former?
När finterna blir för många
Collateral Beauty är en film som laborerar med så många intrigtrådar att den till slut slår knut på sig själv. I sina försök att ännu på slutrakan introducera nya mönster skapar den en bild vars former är onödigt klumpiga.
Sorgeprocessen med allt vad den innebär för både äktenskap och arbetsliv kunde gott och väl ha burit hur långt som helst om man bara låtit denna framträda i all sin nakna smärtsamhet. Avskalad.
Istället för att som nu ”skoja till det” genom att låta kollgerna anlita skådespelare för att spela Döden (Mirren), Tiden (Jacob Latimore) och Kärleken (Knightley) – fast ändå inte riktigt...
Och dessa kolleger, hur länge sympatiserar man med den som är beredd att gå hur långt som helst för att väcka en sörjande ur sin dvala?
När jag väl halar fram näsduken är jag således inte helt på det klara med om det är för att intrigen är sorglig, utförandet tragiskt eller för att jag skäms över att ha blivit manipulerad in i ett melodramatiskt sinnesläge.
Men helt klart är att tårarna kommer. Som ett Hollywoodstämplat brev på posten.
