Resident Evil 7: Biohazard kan vara början på en ny era för spelserien. Spelet skiljer sig drastiskt från sina föregångare, men är definitivt en återgång till skräckgenren.
Förstapersonsperspektiv och virtual reality
Till skillnad från de tidigare spelen utspelar sig Resident Evil 7 helt och hållet i förstapersonsperspektiv. Enligt spelutvecklarna gör detta skräckupplevelsen starkare och mer personlig; det skall inte finnas någon barriär mellan spelaren och det som händer på skärmen.
Stundvis blir det väldigt tydligt att Resident Evil 7 även är en VR-satsning. Spelet använder sig av en del småbilliga jumpscares, som säkerligen har en större effekt i VR, men de sekvenser som är rent av spöklika är mer än tillräckligt skrämmande utan VR också. Hurdan spelupplevelsen är i VR har jag inte kunnat testa, men lyckligtvis är VR-stödet mer av ett komplement än en avgörande faktor för spelupplevelsen.
Tråkig och oengagerad protagonist
Protagonisten i Resident Evil 7 är Ethan Winters. Han är en vanlig civil, som plötsligt blir kontaktad av sin försvunna fru Mia och beger sig iväg för att hitta henne. Det blir fort uppenbart att hon har råkat riktigt illa ut, och med tanke på att Ethan bara är en vanlig kille är det inte helt trovärdigt att han stormar in i eländet hals över huvud. När han med egna ögon vittnar transformationen Mia har genomgått verkar han även underligt oberörd.
Trots att jag, som den gedigna Resident Evil-fantasten jag är, saknar de gamla bekanta karaktärerna, som Chris (“the bicep”) Redfield och Leon med den perfekta frisyren, är problemet inte att protagonisten i Resident Evil 7 är helt ny. Det är avsaknaden av personlighet som stör mig. Förstapersonsperspektivet må bidra till en starkare skräckupplevelse, men Ethan själv verkar inte vara särskild skärrad, eller mån om att rädda sin fru, så det blir svårt att leva sig in i deras situation. Jag bryr mig helt enkelt inte om hur det går för dem.
Hillbillyhorror
Medan protagonisten lämnar mycket att önska, är fienderna i spelet riktigt intressanta. Mia har blivit tillfångatagen av en bisarr hillbillyfamilj med det äldre paret Jack och Marguerite i spetsen. Spelet börjar i familjens övergivna hus och småningom tar sig Ethan via källargångar vidare till en näraliggande herrgård. Det finns ingen väg ut, vilket eskalerar i en kurragömmalek med hillbillyn Jack som visar sig besitta övermänskliga krafter.
Till en början vet man inte mycket om den skumma familjen, men mysteriet börjar gradvis nystas upp. Ovissheten och galenskapen som råder är riktigt obehaglig, och jag är mer rädd för Jack och mutanttanten Marguerite än jag någonsin varit för en zombie.
Pussel och bekant gegga
Till en början känns det inte som ett Resident Evil-spel, men småningom börjar det dyka upp bekanta inslag. Det finns en massa låsta dörrar som öppnas med hjälp av särskild emblem man måste hitta och andra pussel man bör lösa för att göra framsteg. Man sparar med hjälp av bandspelare (tydligen är de nu lika retro som gamla skrivmaskiner), men spelet sparar automatiskt vid jämna mellanrum också, så att spara manuellt är inte längre lika avgörande. I rummen med bandspelare finns det även en container där man kan förvara grejer, eftersom man inte kan bära allt med sig hela tiden.
Hillbillyfamiljen är lyckligtvis inte de enda fienderna man råkar ut för, utan det börjar an efter dyka upp mer bekanta fiender och drypande svart gegga på väggarna. Det blir som ett kärt återseende när man stöter på de varelser som kletat den omkring sig, eftersom man kan invänta sig en strid där man har en reell chans. Inga strider är överdrivet enkla i spelet, men utan att avslöja för mycket kan jag berätta att vanliga Resident Evil-kräk inte är särskilt skrämmande i jämförelse med en besatt hillbilly…
Välgjord skräck i nytt format
I sin helhet är Resident Evil 7 ett välgjort spel. Grafiken är otroligt snygg och miljöerna är detaljerade och perfekta designade för att skapa en riktigt obehaglig stämning; det är smutsigt, äckligt, blodigt och härligt. Spelar man några timmar i sträck, blir man nog så påverkad av stämningen och miljön att pulsen börjar slå lite fortare än vanligt. För det mesta är det rätt ödsliga miljöer man strövar runt i. Det byggs upp en riktigt laddad och ångestfylld stämning som sedan resulterar i rena rama människojakten.
Resident Evil 7 är det mest brutala spelet i serien. Våldet är grafiskt och både blod och inälvor sprutar. Spelet frossar så mycket i det groteska våldet och ger en sådan skildring av den vrickade familjen att det påminner mer om Texas Chainsaw Massacre och The Hills Have Eyes än ett Resident Evil-spel.
Det jag saknar i spelet är en välskriven protagonist (jag tycker faktiskt att snubben är riktigt trist, och hans fru är inget speciellt hon heller) och smidigare stridsmekanik. När man väl ska slåss känns det klumpigt, det är svårt att väja och avstånden till fienderna är ibland knepiga att avgöra. Under min första playthrough känner jag inte heller att spelet har stort återspelningsvärde för mig.
Det finns mycket att berömma med Resident Evil 7: Biohazard, men jag anser att det hade varit bättre att börja med en ny titel istället. Det här är inte Resident Evil, men det är inte direkt nyskapande heller, utan påminner till en viss grad om bland annat Outlast. Resident Evil 7 är ändå utan tvekan spelvärt och skrämmande så det förslår.