I ett halvt sekel har kulturantropologen och folklivsforskaren Bo Lönnqvist glatt sina läsare med att ösa ur en till synes oändlig skattkammare för att i bok efter bok berätta om allt från folkdräktens genealogi och julseder i Svenskfinland till bakelsens historia och vår relation till döden.
Strax före jul utkom Bo Lönnqvist med en samling texter i boken Dockskåpets hemlighet – essäer om tingens förvandlingar där vi får ta del av forskarens stora intresse för ting och framför allt för miniatyren som symbol, ritual, konstverk, kuriositet och maktmedel.
Ett livslångt intresse för tingens väsen
Bo Lönnqvists eget intresse för tingens ordning och inneboende berättelser fick sin början en höstdag 1952 när han tillsammans med andra klasskamrater i läroverket Brändö svenska samskola beordrades upp till museet på skolans vind för att genomgå en hälsokontroll.
I ett halvdunkelt och dammigt rum under takåsen öppnade sig en ny och sällsam värld med oräkneliga skåp och hyllor fyllda med såväl uppstoppade djur och exotiska snäckor som förunderliga varelser i sprit och utsökta botaniska modeller.
Museet var en guldgruva för en gosse som fascinerades av förunderliga ting och deras historia.
- Det var en ändlös värld med lådor och askar med etiketter. Långt senare insåg jag att alla dessa katalogiserade och ordnade föremål var en sista rest av renässansens Kunst- und Wunderkammer, dvs. furstarnas kuriosakabinett där man ville fånga hela världen i ett rum. Allt från naturalia och arteficalia, till exotica och monstra, det onormala. På 1600-talet blev det populärt att framställa olika dylika modeller för skolbruk eftersom man ansåg att demonstrationsmaterial var viktigt i skolan.
Kuriosakabinetten en manlig värld
De tidigaste konst- och kuriosakabinetten härrör från mitten av 1500-talet.
Möblerna var ofta ståtliga och konstfullt utformade konsthantverk avsedda att både till form och innehåll presentera hela världen i miniatyr – såväl natur och kultur som konst.
I Dockskåpets hemlighet skriver Bo Lönnqvist att det inte var tillräckligt att bara samla på dyrbara och märkvärdiga ting, utan ”samlingen måste ’problematiseras’, systematiseras och exponeras som ett kunskapsstoff i ett rumsligt sammanhang”.
- Furstarnas konstkabinett innehöll ju mångahanda ting, också konstfärdiga ting, praktfulla pjäser som vi idag skulle kalla för konsthantverk. På 1600-talet när vetenskapen tog form ville man också i allt högre grad studera och observera tingen. Man ville beskriva, analysera, klassificera och berätta om dem. Forskarna började också sammanställa en studio där de kunde observera olika föremål. Härmed blev seendet centralt, konstaterar Bo Lönnqvist.
Förutom att de exotiska och dyrbara föremålen i konst- och kuriosakabinetten blev föremål för beundran och avund blev de givetvis också tacksamma ”conversation pieces” i det höviska sällskapslivet.
Dockskåpet en uppslagsbok för kvinnor
Konst- och kuriosakabinetten var en utpräglat manlig värld, medan dockhusen som också blev populära på 1600-talet talet var kvinnornas domän.
- Med dockhusen ville man visa upp en modell av det fullständiga hushållet. Hushållet var ju det enda reviret kvinnorna hade möjlighet att bestämma över.
En del forskare har velat se dockskåpet som ett pedagogiskt redskap för unga flickor att lära sig om hem och hushåll, men Bo Lönnqvist säger att han i högre grad ser på dockskåpen som ett uttryck för individen och för viljan att markera den kvinnliga kunskapen och makten över hushållet:
- Jag ser på dockskåpet som en kvinnas uppslagsbok i miniatyrform.
I en del fall var dockskåpen också ett slags substitut för förlorade barn, som i fallet med den tyska handlandeänkan Anna Köferlin som sedan hon förlorat sina två små barn lät hantverksspecialister skapa ett fullständigt dockhus.
Köferlins dockhus stod klart år 1631, och Anna Köferlin lät trycka upp en broschyr där hon redogjorde för alla rum och ting i dockhuset och dessutom förevisades huset mot betalning. Idag står Köferlins dockhus i Germanisches Nationalmuseum i Nürnberg.
Ett annat ståtligt dockhus som också finns till offentligt påseende är fru Petronella Oortmans (1656-1716) dockhus från 1680-talet. Dockhuset står i en sal i Rijksmuseum i Amsterdam.
Petronella Oortman var hustru till en förmögen sidenhandlare i Amsterdam och hennes dockhus blev tidigt en beundrad sevärdhet och en tryckt katalog över inredningen i huset gavs också ut i slutet av 1700-talet.
- Petronella Oortmans dockhus ser jag som en pjäs planerad och beställd av en kvinna som ska fylla huset som ett konsthantverk. Man kan också se på möbeln som en markering för den kvinnliga makten där kvinnan ger uttryck för att hon vet hur ett hushåll ska se ut och exponerar detta i dockhuset.
Nämnas kan att fru Oortman var barnlös och hon beställde skåpet när hon var trettio år gammal och hennes första man hade dött.
Petronella Oortmans dockhus har blivit levandegjort i den engelska författaren Jessie Burtons roman ”Miniatyrmakaren” där författaren bygger upp en spännande historia kring de förmögna invånarna i ett köpmannahus i Amsterdam och det dockhus som den unga hustrun i huset fått i bröllopsgåva av sin man.
Lära genom imitation
Ursprungligen var dockskåpen inte avsedda eller tillverkade som leksaker för barn, de fick snällt se på men inte röra.
De första dockskåpen som specifikt var riktade till barn tillkom i mitten av 1700-talet i England. I Finland blev dockskåpen inte vanliga i borgarhem förrän i slutet av 1800-talet.
Under 1700-talet började man trots allt också ägna sig åt flickornas uppfostran i högre grad och på 1800-talet blev det allt vanligare att man gav döttrarna dockkök i julklapp.
- På 1800-talet förespråkade man en imitationsfilosofi där drivkraften var att barnen skulle lära sig genom att iaktta och imitera. Och under flera decennier tvistade man om huruvida barnen ska tuktas och formas för vuxenvärlden eller om man ska låta friheten få grassera.
En liten värld man kan behärska
Idag är dockskåpen en mycket populär hobby bland vuxna kvinnor. Det finns en hel del intresseföreningar för dem som har dockskåp som hobby, det finns specialbutiker och det ordnas mässor för dockskåpsentusiaster.
Om man hårddrar det kan man kanske säga att kvinnorna inreder dockhus medan männen bygger modelljärnvägar – än idag.
- Könsrollerna verkar vara förhärskande åtminstone i leksaksvärlden. Via dessa modellvärldar och miniatyrvärldar förflyttar sig den vuxna till en annan värld. Det behöver inte nödvändigtvis vara ett utslag av barndomens nostalgi, utan snarare ett sätt att behärska världen när den stora världen ofta ter sig så kaotisk mångfacetterad och omöjlig att greppa så bygger man sin egen lilla värld som man kan behärska, resonerar Bo Lönnqvist.
Kafferep och trygghet i lekstugan
Ett dockskåp i naturlig storlek, så kunde man kanske karakterisera lekstugan som i decennier varit ett tillhåll för framför allt familjernas flickor. Ett eget rum för dem att ”leka hem och hus” i.
I Dockskåpets hemlighet lyfter Bo Lönnqvist bl.a. fram lekstugan på Kulla gård i Strömfors som stod klar 1917.
Lekstugan är ritad av arkitekten Eva Kuhlefelt och går i holländsk stil.
- Det är ju de vuxna mödrarna som skapat stugorna för sina döttrar, konstaterar Bo Lönnqvist, och säger att han tolkat lekstugan som ett uttryck för att man ville skydda barnet så länge det gick. Lekstugan erbjöd en skyddad vrå mot de hot mot barnkulturen som man såg i filmen, populärkulturen och industrialiseringen av kulturen.
Forskaren som samlare
Man skulle ju kunna tro att en forskare som Bo Lönnqvist själv är en passionerad samlare, men Lönnqvist säger att hans samlingar ofta hänfört sig till ett aktuellt forskningsprojekt:
- Jag skulle säga att de föremål och ting som jag har samlat på i regel har anknutit till min aktuella forskning, och när projektet varit slutfört har jag donerat tingen till museer och andra instanser.
Det som Bo Lönnqvist dock högst medvetet och systematiskt samlat på under årens lopp är böcker från 1600- och 1700-talet:
- Jag har idag 400 band som jag kallar för ”Ett borgarbibliotek i Helsingfors på 1700-talet”. Jag har gått igenom Henrik Grönroos förteckning över borgerskapet i Helsingfors och deras boksamlingar och systematiskt letat och fått tag i många verk. Det skulle vara intressant att läsa böckerna for att få en bild av vilken världsbild som borgerskapet hade vid den här tiden. Mitt samlande är nog ett utslag av nyfikenhet över att få veta mer.
Till samlandets vedermödor hör ju också en rädsla för att samlingen en dag blir komplett, eller att tingen börjar styra våra liv:
- Det finns en stor risk i att tingen kan förvandlas och bli subjekt i stället för objekt. De kan ta herraväldet över oss i stället för tvärtom och vi kan komma att drunkna under våra ting. Vi bör ge akt på att sakerna inte börjar styra oss och ta makten över oss. Det kan förorsaka mångahanda problem om vi får alltför svårt att skiljas från våra ting.
Lyssna på Bo Lönnqvist i ett samtal om kuriosakabinett, dockhus, lusthus och julkrubbor och om samlandets glädje och vedermödor: