Alla har en relation till stolen, kanske vår mest allmänna och vardagliga möbel. Ändå är stolen inte självklar från början. En lång väg har den vandrat. Och inte har stolen alltid varit en kändis.
Vad är det för konstigt som ligger där?
”Nasse hittar en stol” av Sven Nordqvist
En kort historik
Länge nöjde vi oss med bänkar och pallar. Ofta var inredningen väggfast eller i form av bänkar i rader längs väggen. Som ett enskilt och allmänt använt föremål kom stolen ganska sent in i bilden.
En stor del av befolkningen sitter på en pall ännu på 1600-talet. Småningom kom allmogestolen, som ofta var hård och obekväm. Det är först på 1800-talet som den bekvämare, uppstoppade stolen når flera. Stolen har under sina 200 år speglat klassamhället.
I början hörde den oftast ihop med ett tungt möblemang som var en helhet och det är först på 1900-talet som stolen blir ett mer självständigt föremål. berättar Pia Maria Montonen, konsthistoriker.
- Vi har på 1900-talet gått mot en allt större förenkling, de dyrbaraste stolarna är ofta de som ser enklast ut. I motsats till den gamla klassiska tronstolen, som ofta var stor, tung och pompös och ville signalera makt.
I begynnelsen sätter sig ledaren eller hövdingen på en sten eller stubbe medan de andra sitter på marken. Hövdingen får en högre position. Stolen är ett tecken på värdighet.
Aristoteles på rätt väg
Men redan de gamla grekerna tycker att det är ovärdigt att sitta på marken. De spatserar omkring. Helt i enlighet med dagens ideal.
Kanske höjden på stolen fortfarande kan spela en viss roll. När vi sitter i studion med formgivaren Stefan Lindfors säger han uppriktigt att ifall han skulle ha suttit på en liten, liten pall och jag i en skön fåtölj, strategiskt 5-10 cm högre upp. Det skulle absolut ha märkts i kameran och han skulle definitivt inte ha tyckt om det.
När han var 21 år och studerade till inredningsarkitekt bodde han i en etta, extremt inredd utan en enda stol, soffa eller ens en säng. Allt var en enda stor madrass. När han bjöd sin morfar på födelsedag insåg de båda att det inte var ergonomiskt lätt och att de faktiskt hellre hade haft något att sitta på.
Idag vet han att många förhåller sig kritiskt till att sitta för mycket men han vill helst själv ha en stol som är minst 45 cm, så att man snabbt och lätt kommer upp, lättare än han och hans morfar.
Hemma hos designintresserade Jonas Forth var det precis tvärtom, en massa stolar. Han säger att det är svårt att sätta fingret på vad det är som är så fascinerande med stolen och berättar att han aldrig lockats av konstglas men alltid av stolen!
- Jag har alltid samlat på mig olika stolar och pallar under åren, det nådde sin kulmen med över 40 stycken i en 80 kvadrats trea där jag bodde som ungkarl. Då jag senare flyttade ihop men min fru så beslöt vi att behålla de allra käraste.
- Stolen är ju en av de svåraste föremålen att formge då den har en estetisk men främst en funktionell uppgift. Den måste passa de flesta kroppstyper, stå ut med en hel del stryk och samtidigt tåla att stå framme där alla ser den.
- En av mina favoritstolar är Yrjö Kukkapuros “Vino”. Stolen har ett snett säte, ett halvt ryggstöd och ett armstöd som man inte kan stödja sig på. Den är ett perfekt exempel på 1980-talets formgivning då man tog ut svängarna ordentligt och struntade i funktionalismens teser om att form ska följa funktionen.
Stolen har genomlevt en lång kamp mellan makt och bekvämlighet, skönhet och funktion. Och eftersom stolen idag är den vanligaste möbeln i en modern interiör har nog bekvämligheten vunnit den kampen. Men blev det lite för bekvämt?
I alla tider har vuxna tjatat på att barn skall sitta still. Nu måste vi göra tvärtom.
Kalle Zackari Wahlström ”Gympaläraren”, SVT
Opp och hoppa!
Det har kommit in ett nytt orosmoment. Finländaren tillbringar nästan 80% av sin vakna tid i sittande ställning. Kriget mot stolen och alltför mycket sittande har inletts. Vi sitter för att äta, arbeta, umgås, tänka, läsa, och nu frågar man sig om vi håller på sitta ihjäl oss?
Anne-Maj Westerlund, som är företagsfysioterapeut, ger rådet att föra sittdagbok och hålla koll på att du inte sitter mer än 7 timmar per dygn.
I Francisco de Goyas grafik "Los Caprichos" bär man stolar på huvudet. Det symboliserar en galen och kaotisk värld, lever vi i en galen värld?
Mera om stolens och sittandets fascinerande historia i Rivet ur arkivet på Arenan
Vilka härliga klipp!
Jonas Forth