Är livet en trädgård som vi kan planera och styra upp enligt våra egna ritningar, och hur ser lyckan ut? Detta är frågor som Peter Sandström återkommer till i den prisade romanen Laudatur som handlar om tafatta och tigande män som ofta kommer till korta.
Under höstens lopp har lovorden haglat tätt över författaren Peter Sandström och hans roman Laudatur, en roman som var kandidat till såväl Finlandiapriset som Runebergspriset.
På Runebergsdagen den 5 februari belönades Sandström dubbelt upp för Laudatur – först med det ansedda Runebergspriset och sedan med ett pris på Svenska Litteratursällskapets årshögtid.
När jag träffar Peter Sandström dagen efter prisståhejet är han förståeligt nog något trött, men på strålande humör – och givetvis oerhört glad över att tilldelas ett så uppskattat pris som Runebergspriset:
- Jag brukar säga att priser inte är någon exakt vetenskap. När allt kommer omkring handlar det om tycke och smak. Och man kan ju inte räkna med att ett pris, men givetvis är det alltid hedrande att bli uppmärksammad i sådana här sammanhang.
Runebergspriset är ett pris som monetärt är betydligt mindre (10 000 euro) än till exempel Finlandiapriset (30 000 euro), men rent litterärt sett är Runebergspriset betydligt bredare.
Sedan år 1993 är det endast romaner som kommer i åtanke i Finlandiaprissammanhang, medan Runebergspriset kan tilldelas en roman likaväl som en diktsamling, en novellsamling eller en essäsamling.
- I Finland har Finlandiapriset det största pr-värdet, men Runebergspriset är ett pris jag själv skattar mycket högt just för att alla litterära genrer är representerade, konstaterar Peter Sandström.
Friheten i ett fiktivt alter ego
Peter Sandströms senaste roman Laudatur är i mångt och mycket ett slags tvillingbok till romanen Transparente blanche som utkom för några år sedan.
I båda berättelserna får vi följa en medelålders man som återvänder till sitt barndomshem i Nykarleby – antingen rent konkret eller i tillbakablickande minnesfragment.
Berättelserna fokuserar i hög grad dels på sonens relation till sina föräldrar och sin syster, dels på jagets/mannens relation till sin hustru och de egna barnen.
I sina texter skapar författaren Peter Sandström ofta ett litterärt universum som har många kontaktytor med privatpersonen Peter Sandströms – båda har rötter i Nykarleby och är bosatta i Åbo, båda är författare med en bakgrund inom journalistiken, båda har en syster som jobbar med radio …
Hur kommer det sig att han i så hög grad kommit att använda sig själv och sitt eget liv som bas för sina fiktiva berättelser?
- När jag började skriva skönlitteratur för snart tjugo år sedan kändes det helt enkelt mer äkta att använda det egna livet och mina egna erfarenheter som ett slags parametrar och grund för mina texter. Jag kände att det var ett grepp som gjorde att det jag skrev verkligen betydde någonting för mig själv. Redan i debuten, novellsamlingen Plebejerna från år 1998, hade jag en gestalt som hette ”Sandström” som gjorde allt möjligt trevligt och mindre trevligt som att råna kiosker till exempel. Under årens lopp har jag sedan fortsatt att använda mig av detta stilgrepp eftersom jag tycker att det är en bra bas att stå på. Att utgå från det jag själv känner till som min sanning, min version av det som är sant och riktigt.
Du känner dig alltså friare i ditt alter ego, i ditt fiktiva jag?
- Ja, jag kan förvrida sanningen precis som jag själv vill och som jag tycker att det behövs. Men för mig är trots allt själva berättelsen det viktigaste. Jag tänker inte särdeles mycket på vad som skulle kunna vara sant och vad som inte är det, utan i första hand gäller det att hitta på en berättelse som fungerar.
Trauman man tiger ihjäl
Romanen Laudatur utspelar sig på två olika tidsplan i två olika städer.
I nutid är det en septemberdag i Åbo år 2014 och berättarjaget får ett textmeddelande av sin mor med en bild på en dödsannons och texten ”Så var det med den saken”.
Den döda visar sig vara en kvinna på vars grav modern sagt att hon en dag skulle komma att dansa långsamt. Och i ett slag flyttas jagberättaren tillbaka till en dag i augusti år 1988 och Nykarleby.
På samma sätt som i romanen Transparente blanche kallar modern på sonen i Laudatur.
I Transparente blanche reser sonen hem till gården för att hjälpa modern att utöva sin kallelse att hela en sjuk man. Medan sonen skjutsar runt sin mor i den avlidna faderns gamla Ford Capri rullar barn- och ungdomsminnena fram. Minnen av en far som inte kunde försonas med livet efter kriget, och minnen av en ungdomskärlek som inte varade längre än en sommar.
I Laudatur återvänder sonen i tanken till Nykarleby och den där augustidagen då han tillsammans med fadern åkte runt i en trilskande Ford Taunus. Målet för färden var att hälsa på hos faderns tidigare flamma och dennes man, en vapenbroder från krigets dagar.
Relationen mellan far och son är central i många av Peter Sandströms verk – en relation som ofta präglas av en viss distans och tafatthet.
Fadern är starkt präglad av kriget. Han bär på upplevelser och minnen som han förträngt och kapslat in så gott han kunnat.
I Laudatur kommer sonen att överta sin fars gamla svarta kavaj – ett starkt laddat symboliskt klädesplagg som är förvånansvärt tung att bära, ”som om fickor och foder hade varit fyllda med hemligheter, ting som inte syntes”.
Eller som fadern konstaterar: ”(…) du ska veta att inget är så sorgligt som ett plagg som har varit någon annans. Det bär på ord och berättelser som inte borde gå vidare.”
- Det centrala i min berättelse är att pappan är en gammal krigsveteran. Jag har själv upplevt detta arv konkret i och med att min egen far var vid fronten, och han ville inte heller prata om sina upplevelser. Då var det lätt hänt att man som liten började fantisera och föreställa sig vad pappa hade gjort under kriget, om han varit med om att döda folk och så. Jag tror att det här är sådant som många kan känna igen sig i. Vi är många som haft olika relationer till kriget, haft föräldrar eller farföräldrar som varit med om kriget. Under en lång tid tegs dessa upplevelser ihjäl. När jag var ung på 1970-talet så var det ingen som pratade om krigsveteranernas hälsa till exempel. Detta tigande har nog spelat in när jag skrivit om faderns tigande och hur detta tigande påverkar sonen.
Den där augustidagen är det också meningen att fadern ska lära sin son att hantera en revolver. Som måltavla för de kommande skjutövningarna har de en död sugga. Men varken son eller far klarar av att avlossa något skott.
- Där i sandtaget inser såväl pappan som sonen att det är slutskjutet. De kommer fram till att det inte är någon vits att utöva våld. Pappan har accepterat att pojken är vapenvägrare och civiltjänstgörare, men det oaktat tycker han att sonen borde lära sig att hantera en revolver. Men det lyckas inte särdeles bra.
Kan man planera och styra ett liv?
I såväl Transparente blanche som i Laudatur intar trädgården en central plats i föräldrarnas liv.
Trädgården är ett slags frizon, en tillflyktsort, en plats för skapande och lustfyllt arbete, ett projekt som förenar man och hustru i strävsam gemenskap och stilla samhörighet.
I Laudatur är trädgården rent konkret också faderns yrke i det att han planerar och ritar upp trädgårdar för folk som vill anlägga en täppa i anslutning till sin nybyggda villa.
Trädgården blir en bild för livet – något man till en viss del kan planera och styra, men samtidigt något där slumpen, och naturen, ofta griper in och formar enligt sina egna villkor.
Frågan är om vi kan styra våra liv eller om det är livet som styr oss?
- Man kan ha tankar om hur livet ska gå eller levas, men samtidigt måste man inse att man inte kan påverka allt. Jag har själv en rätt fatalistisk syn på livet, och tänker mig att det går som det är tänkt att det ska gå och att det finns en mening med det som sker. Man kan ju tycka att det på sätt och vis är ett sätt att lura sig själv, men det är också ett sätt att lära sig att gå vidare, att stå ut. Mycket händer nog oberoende av vad vi önskar, och för oss gäller det snarast att hänga med.
I Laudatur återkommer jagberättaren flera gånger till frågan om hur livet skulle ha tett sig om fadern till exempel valt att leva tillsammans med den andra kvinnan, eller hur livet skulle bli om hans egen fru skulle lämna honom. De möjliga liven finns där som tankefrön, som alternativa parallelliv.
- Man kan alltid fundera på hur det skulle ha gått om jag skulle ha gjort si eller så. Var och en av oss funderar nog på detta lite då och då. Huvudpersonen i romanen kommer för sin del fram till att det kanske trots allt var såhär det skulle gå. Man måste kunna försona sig med sakernas tillstånd. Det lönar sig inte att grubbla alltför mycket, utan man får försöka göra det bästa av situationen.
En iakttagare utan egen doft
I Peter Sandströms texter är huvudpersonen ofta en grubblare, en betraktare. En man som hellre drar sig undan än ställer sig i rampljuset.
I Laudatur är huvudpersonen också så gott som osynlig för folk som möter honom på gatan, och titt som tätt händer det att folk går in i honom. Berättarjaget beskrivs också som en man utan egen distinkt doft.
- Det verkar som om många av mina huvudpersoner är iakttagare. De ingriper inte i händelserna gång och de försöker inte heller påverka det som sker. Jag tror att det kan ha med könsroller att göra. Att jag försöker tänka på mina fiktiva gestalter som människor och inte som vare sig man eller kvinna. Det traditionellt manliga är ju att vilja ingripa och utöva makt, men jag har kanske undermedvetet gjort ett val genom att göra min manliga centralgestalt till en lite tafatt karaktär och mindre manligt maktutövande.
Tillkortakommanden och tafatthet präglar ofta de manliga centralgestalterna i Peter Sandströms texter. Männen har påfallande ofta svårt att prata med andra och att visa sina känslor.
I Laudatur skildras denna oförmåga till kommunikation och interaktion genom sömnen.
Jagberättarens son Neo går i sömnen och hustrun Zebra talar i sömnen. Under dessa nattliga timmar försöker jaget komma dem nära, ta reda på vad de tänker och tycker i olika frågor.
- Kanske dessa personer är slutna och spelar roller när man umgås ansikte mot ansikte. I sömnen sätts dehär rollerna ur spel, och både sonen och hustrun kan te sig ärligare i sömnen och jaget upplever att han kommer dem närmare inpå livet.
Är lycka en korg med mjölk och morötter?
”Veit tu pojk, att glädjen visar sig inte så ofta, men den finns alltid nånstans” konstaterar fadern när bilen susar fram längs de dammiga vägarna och dansbandsmusiken ljuder ur bilradion.
Glädje och lycka, ja. Var hittar men dem och hur ser de ut?
Kan lyckan rymmas i en korg med mjölk, kött, morötter och purjolök undrar sonen när modern kommer in i köket och korgen faller omkull på golvet.
- Jag tror definitivt att lyckan finns i vardagen och i de vardagsnära tingen och handlingarna. Jag tror starkt på förnöjsamhet. Att ha en helt vanligt dag framför sig och göra alldagliga ting som att tvätta kläder, läsa tidningen, bära in ved. Det behövs inte mycket för att vi ska känna oss tillfreds med tillvaron. Jag tror att det som gjort nutidsmänniskan olycklig är att det finns alltför mycket att välja mellan. Förr hade man kanske inte så många valmöjligheter, man skaffade sig en utbildning, fick ett jobb och skaffade sig en familj som man i bästa fall höll fast vid livet ut. Idag tänker man alltid att det skulle kunna bli lite bättre och lite häftigare med något annat, och det är inte alltid bra att tänka så. Jag tror att man bör satsa mer på förnöjsamhet.
Lyssna till interjvun med Peter Sandström - längd ca 16 minuter: