–Mitt förhållande till orden? Man kan nog säga att det är varmt men svårt.
Heidi von Wright, poet och aktuell med sin debutpjäs för Radioteatern, funderar kring de verktyg hon arbetar med. Orden, som i hennes texter ibland verkar bete sig lite som kolliderande krocketklot. Förskjutningar sker, nya oväntade betydelser uppstår.
Frågan är självfallet är relevant för alla författare och ordbrukare. Men väldigt mycket så för Heidi von Wright. För i hennes texter händer det hela tiden saker med orden. Det känns som om de var aktörer som möts. Och det finns mycket lek med i spelet.
Heidi von Wright berättar till exempel om sin förtjusning i ord med flera olika betydelser. Hon tycker också om att tänka sig bokstäverna i föremålen omkring oss, att bara se dem som sina ord. Hon minns att hon nån gång roat sig med att rita upp ett helt rum där alla föremål, bord och stolar, var uppbyggda av sina ord.
För att inte tala om fascinationen i att tänka så länge på ett helt vanligt ord, som till exempel ”kopp”, att man till slut får meningen att försvinna från det. Kopp, kopp, kopp, kopp, kopp, kopp, kopp, kopp... ?
Men hennes relation till orden är samtidigt mycket allvarligare än bara en lek. Det handlar ju om vårt sätt att beskriva världen runt omkring oss.
Hon har också övergett en hel del av de regelverk som hon tidigare gärna använde sig av. Som att ta bort små bindeord i stil med ”som” för att skapa större öppenhet. Så heter ju också hennes senaste, lovordade diktsamling ”som om m”.
Och hon är försiktig med att använda sig av ordvitsar och ordlekar, hur mycket hon än hon tycker om dem.
–De kommer bäst till sin rätt i samband med de bläck- och tuschteckningar som jag fyller små häften med och sedan lägger ut på instagram. Där väger kombinationen av ord och bild upp det hela.
Att spara på ord
–Jag är också en sparare som sparar på ord. Jag har massor av ord och texter som jag sparat, både på datorn, på minnesstickor och i mängder av små häften. Ibland går jag tillbaka till dem. Jag ser det egentligen inte som återanvändande, utan bara som att de får komma med igen. I ett nytt sammanhang.
Heidi von Wright har inte bara sparat på ord. Tidigare samlade hon också på bortslängda inköpslistor. Andras, främmande människors, som hon råkade hitta i köpkorgar eller på golvet i matbutiken. Det var på ett sällsamt sätt fantasieggande att föreställa sig omständigheterna kring saker som ”smör, mjölk, tandkräm, frukt...” och den som hade skrivit ner dem. Ofta brukade hon fotografera lapparna och sätta upp dem på en blogg.
På samma sätt kunde hon tidigare samla på meningar som hon tjuvlyssnade till, speciellt under en lite längre vistelse i Sverige. Det kändes som en fascinerande, men också aningen tveksam sysselsättning.
Hur som helst säkert inte nån dålig sysselsättning för en blivande dramatiker.
Liksom inte heller hennes förtjusning i att i text testa vad man kan säga och hur andra reagerar på vad man säger.
"C: Du pratade med någon, eller åtminstone sa du hej. Jag lyssnade noga. Jag hörde. Jag hörde det ända in till mig. Jag hörde det ända in i mig.
A: Jag brukar göra så, säga hej när jag kommer hem. Hej till hemmet, hej till mig själv. Hej till mig i mitt hem."
Att skriva en pjäs ger många möjligheter till just detta.
Att fylla ut tystnaden
– Att skriva dramatik har på många sätt varit nytt. Både roligt och märkligt. Det här är första gången jag har gått in för att skriva en dramatisk helhet, också om jag har haft det i tankarna länge. Också i samband med mina diktsamlingar, eftersom jag har tänkt att det skulle vara roligt att se en diktsamling på scenen.
Vad var det då som kändes mest annorlunda när poeten Heidi von Wright gav sig i kast med att skriva dramatik?
–När jag satte igång hade jag främst en tanke om repliker och röster. En tydlig berättelse, en story, har jag alltid haft svårare att komma åt.
–Dramatik kändes också mera tydligt utåtriktat. Jag hade en känsla av att ”tystnaden måste fyllas ut”, där jag i mina diktsamlingar komprimerar uttrycket så att det som till slut finns kvar är bara några få rader och mycket luft. Paradoxalt nog har jag ändå en känsla av att det finns oändliga mängder av text i mina diktsamlingar.
Kanske litet som frystorkat kaffe? Otaliga liter kaffe, komprimerat till en burk med små korn?
Men i en pjäs kan det ju inte vara tyst hela tiden. Även om pauser är ett effektivt dramatiskt medel.
I Heidi von Wrights debutpjäs Tusenlugn, som Radioteatern nu sänder, träffas fyra personer, A, B, C och D en kväll på en grannfest. Det pratas om vardagliga ting, men också om mycket som är stort och svårt. Vackert och sorgligt.
"B: Här finns allt. Stol, bord, fönster att se på världen genom.
D: Det var ju det jag sa, allt är här nu!
C: Och ute finns frosten, att gå genom och andas i och se röken svaja."
Att förstå vad världen är
–I mitt skrivande gör jag ett försök att på något sätt rama in saker och ting för att förstå vad världen är. För mig är förundran viktig. Att bara kunna gå ut på gatan och fundera. Vad är allt det här? Hur fungerar hela världen? Vem är alla de här människorna och vad gör de?
Fyra av dem möter vi alltså i Tusenlugn. Liksom också två barn, som befinner sig i grannlägenheten, där de berättar en saga. Den växer fram som en parallellvärld, en magisk barnvärld, som både står i kontrast till och på ett sällsamt sätt kommenterar de vuxnas värld.
–Den här sagan, som jag har vävt in i min pjäs, hör till mina ”återanvändningar”. Den baserar sig på en saga som jag skrev när jag var tolv år och bodde i England. Då skrev jag den på engelska, inte helt grammatikaliskt felfri sådan, och den hette då The Mirakel Bird. Jag råkade hitta den för ett par år sedan och kände att den skulle vara med i pjäsen.
Också här är det en tolvårig flicka som berättar sagan för sin lillebror.
Och just i den här skärningspunkten mellan barnens saga och de vuxnas samtal, deras sökande, deras sätt att testa världen genom föreställningar, genom ord och utsagor, händer det något.
En känsla av att vi betraktar världen. Eller kanske ställer en fråga om världen.
Vad är allt det här?
Tusenlugn sänds i Yle Vega söndag 26.2 kl. 18.03 med repris söndag 5.3 kl. 08.03 och lördag 18.3 kl. 19.15. Även på Arenan i 30 dagar.
