En finskhetskonspiration bland ledande vetenskapsmän – eller en svenskhetskonspiration bland österbottniska bönder och intellektuella? En brottsanmälan mot en amatörarkeolog – och en JO-anmälan mot en avdelningschef på Museiverket.
I en tredelad artikelserie berättas historien om några stenristningar som antingen skriver om historien, eller också är Svenskfinlands mest fantastiska fall av historieförfalskning.
De gåtfulla runorna i Vörå II: Mannen med metalldetektorn
De gåtfulla runorna i Vörå III: I jakt på bevis
- Det var visst en tokig bonde som gick omkring och spred förfalskade fornfynd i Vöråskogarna.
Jag hade aldrig hört talas om Vörå runstenar. Men med den repliken från min väns pappa var jag fast.
- Du kan ju prata med runologerna i Uppsala, de har ett och annat att säga om Vörårunorna, skrattade min vän som själv är språkvetare.
Det gjorde jag. Och jag kom att prata med arkeologer, geologer, kemister och vanliga vöråbor, med en fysiker, en forstvetare och en lyriker.
För ju mer jag lärde mig om runorna i Vörå, desto flera blev mina frågor.
Men vi börjar där jag började: på Brages pressarkiv.
- Vörårunorna? Ja, det är de här, säger arkivarien och lägger fram tre mappar åt mig.
Tre tunga mappar av tidningsurklipp. Fyra dagar av intensiv läsning. Minst fyra till hade krävts ifall jag faktiskt läst all text.
I denna första artikel i serien berättar jag den slingrande historia som vecklade ut sig för mig ur de hundratals gulnade vasabladsuppslagen.
Dödsskeppet i skogen
I juni 1978 är jordbrukaren och amatörgeologen Hugo Berg från Rejpelt, Vörå, ute i skogen på jakt efter mineraler.
På en bergsats vid Träskishällorna faller hans blick på en märklig ojämnhet i klippväggen.
När Hugo Berg putsat klippan ren kan han tydligt se ristningen: en runrad under bilden av ett skepp.
Fyndet är sensationellt. För det första har runristningar aldrig förr påträffats i Finland.
För det andra måste en sådan härstamma från en tid (ca år 800-1200) då Österbotten enligt gängse historieskrivning inte hade någon fast bosättning överhuvudtaget.
Allra minst bodde där vikingar.
Rektor Kurt Jern är den första att försöka tyda skriften: AFLIUNUT läser han.
Ristningens ålder tar Jern inte ställning till: ”Det kan inte uteslutas att runskriften är modern.” (27.6 78, läs in ett stumt ”Vbl” där annan tidning inte nämns!)
Men enligt Jern talar allting mot förfalskningsantagandet:
”Tecknen var täckta av ett minst 50 år gammalt mosslager. För ett halvsekel sedan var det få människor som visste hur runor såg ut. En skämtare skulle sannolikt också ha försett vikingaskeppet med mast.”
Omedelbart slår tolkningsivern in. Anna-Lisa Sahlström (1.7 78) läser raden som ”AFTIUNUT”, vilket kan uttalas ”aft Jonund”, alltså ”efter Jonund”.
Runorna blir då en kortfattad minnesskrift över vikingen Jonund. Kanske dog han på resa i österled, bars upp av mannarna, brändes på klippan och hyllades med runrad samt bild av sitt fartyg.
”Man kan möjligen hävda att inskriptioner på berömda runstenar är vackrare, jämnare och finare än denna”, skriver Sahlström, ”men det är ju inte sagt att det i båtlaget som kom till Vörå fanns någon så väldanes konstfärdig huggare. Och knappast heller fanns det precisa verktyg.”
Carl-Eric Thors (Hbl 9.7 78) läser runraden som ett lakoniskt konstaterande av en skeppsbruten resenär: ”fley unyt”, obrukbart skepp.
Men lyrikern Gösta Ågren – som vi under berättelsens lopp kommer att stöta på flera gånger – skjuter ner Thors tolkning:
”...ur såväl psykologisk som litteraturhistorisk synpunkt är det djupt osannolikt, att man skulle ha gjort sig mödan resa en gravsten – vilket det här i praktiken är fråga om – efter ett havererat skepp.”
Ågren stöder i stället Sahlströms läsning, ”Till minne av Jonund”, fast det kräver en liten kompromiss:
”Ett r borde ingå som nionde runa i inskriptionen för att ange den maskulina ändelsen, men r var ett stort och mödosamt tecken.”
Arkeologen Ole Storsved (16.7 78) är skeptisk:
”De som burit Jonunds lik måste ha haft starka armar. Bärarna har nämligen tvingats gå en dryg mil” från närmaste strand.
Mirja Miettinen på Museiverket beklagar sig över hur forskningen försvårats av att ”alltför ivriga amatörer har rengjort ristningen, de har skrapat bort det mesta av mosslagret som fanns på runorna."
"Dessutom tycktes vit färg – troligen krita – ha dragits i fårorna, möjligen för att få bättre fotografier.”
Också Miettinen är mycket skeptisk till både fyndplatsen och ristningstekniken.
Men professor Lars Huldén har svårt att tro på förfalskningshypotesen (JT 6.8 78). Den korta runraden innehåller tecken från både äldre och yngre runalfabet:
”En sentida ristare skulle inte ha blandat ihop olika typer av runtecken på detta genialiska, ja rent infernaliska sätt.”
Han får bifall av J E Enges:
”Som vöråbor bör vi hålla på att runorna på Träskishällorna är äkta tills andra forskningar föreligger. Det är framåt för oss här i Vörå att få äga landets enda hällskrift tillsvidare. Ringa betyder det sedan om vissa grannkommuner vill trampa oss ner i stoftet.”
Men det trampet kommer istället från en instans med tyngsta möjliga auktoritet.
Run-Jannes dråpslag
Efter två månader av runyra avbryts festen abrupt.
”Professor Sven B F Jansson, känd över världen som Run-Janne, kom till Vörå och avlivade Jonund.” (24.8 78)
Efter ett par minuters närstudium är Jansson, tidens främsta runolog, övertygad. Runorna höggs tidigast på 1870-talet, senast på 1920-tal. Tekniken är modern, och platsen fel.
”Men kalla dem för guds skull inte förfalskningar. De är slagna med avundsvärd känsla och kunnighet. Jag önskade jag fick bli bekant med karlen som ristade dem. Skicklig kille. En man som har läst nordiska språk och runologi. Men han är förbluffande skicklig stenhuggare också!”
Förtrollningen är bruten. Över en natt byts fornivern i Vasabladets spalter ut mot spekulationer kring vem det kan tänkas ha varit som slog den gäckande ristningen.
Tidningen utlovar ett pris till den som hittar en lösning på gåtan – kan tänkas i en lätt genans över det furstliga spaltutrymme som tilldelats de allra största ivrarna.
Hela vöråbygden anstränger sina minnesmuskler.
På så vis minns nu Hugo Höijer att han på en begravning under andra världskriget förde ett samtal med ”Blusi-Isak” som visste berätta att en målare från Vörå talat om att han på 1920-talet knackat in en runskrift i skogen efter en bild tecknad av poeten och arkeologen Jacob Tegengren (27.8 78).
Starkt misstänkt är den ”östsvenska korsriddaren” Hugo Ekhammar (1880-1955), som var rektor i Vörå 1907-9 tills han avsattes efter omfattande gräl och processer. Han kunde mycket väl ha bestämt sig för att retuschera historien.
Eller kanske var allt bara ett skämt. För min personliga favorithypotes står en ickenamngiven ortsbo som ringer in till Vasabladet:
"Hos oss betyder jåånor ungefär originella vanor eller infall. Tänk om det där aft jonund, eller vad det nu är, bara betyder till minne av ett infall?” (26.8 78)
Jonund uppstår ur graven, igen
Men Run-Janne går inte oemotsagd. Hans hastiga slutsatser kritiseras först av Gerd Höst Haugen, professor i germansk filologi vid Oslo universitet:
”Jonund tarvar nog en grundlig undersökning.” (23.9 78)
Tydligare ställning tar Karl-Axel Holmberg, professor i nordisk filologi vid Åbo universitet.
Efter tre dagars närstudium av runorna slår han fast att de definitivt inte är från sekelskiftet, och kanske så åldersstigna som från 800-talet! (8.10 78)
Så släpps all undanträngd iver tillbaka in i spalterna. ”Vörå ska läsa sig läsa runor” (12.10 78). ”Eleverna i Smedsby högstadium fick i uppdrag att skriva en uppsats om Jonund” (22.10 78).
Turismen strömmar till: ”Vörå kan sedan i fjol erbjuda närturisten landsdelens säregnaste, intressantaste och mest spännande sevärdhet.” (JT 26.5 79)
Och Jonund, han tar form i en gipsstatyett som delas ut till personer, organisationer eller företag ”som gagnat vöråbydgens utveckling” (Hbl 24.5 80).
Men all iver till trots är det väl ingen som vågar hoppas på nästa vändning.
Egil på Båtholmen
En augustikväll 1982 är Erik Svens ute i skogen med sina grannar, syskonen Uno och Anna Forss, för att plocka lingon (24.8 82).
Plötsligt ser Erik något som liknar en T-runa på en liten sten som ligger på en större. Svens plockar den lilla stenen åt sidan, och lyfter mossan av den stora.
Och vilket fynd han gör!
Överst ett kors, och så en lång runrad.
AFT ...
SUN FIARRI AUSTARLA DO
EGL FADI RISTI RUNAR
GUD IALPI ANS SALU
”Till minne av ... son fjärran österut dog. Egil fadern ristade runor. Gud hjälpe hans själ.”
Runologen Evert Salberger daterar texten till 1050-1100. C. J. Gardberg på Museiverket ger en preliminär datering till 1100-talet. Till och med Reklam-TV uppmärksammar fyndet!
Och fyndet är sannerligen revolutionerande. Det stärker hypotesen om en vikingatida bosättning, och förlänger dessutom kristendomens historia i Finland med hundra år eller mer!
På Jonundfesten (JT 23.11 82) får Erik Svens och Uno Forss varsin jonundstatyett. Rektor Torbjörn Ehrman håller tal:
”Vi har hittat två runskrifter som ingen kan hävda är falska. För oss gäller det nu att hitta bosättningen och annan kultur som är den slutliga bekräftelsen på att det funnits en levande forntid i Vörå.”
Som en enslig olyckskorp skorrar Lars Huldén i Vasabladet (1.9 82).
På den nya stenen, som nu kallas Egilstenen eller Båtholmsstenen, förekommer två synnerligen sällsynta och ålderdomliga ord: ”austarla” (i österland) och ”fiarri” (fjärran).
Bägge dessa ord förekommer endast på en enda annan runsten, nämligen på Gripsholmstenen, en sten som återupptäcktes på 1820-talet och som hör till runlitteraturens allra kändaste texter. Som ett sammanträffande vore detta ”högst förvånande”.
Alternativet är givet: Gripsholmstenen är Egilstenens förebild!
Huldén får svar på tal. Gösta Ågren (3.9 82) kallar kopplingen en ”ytterst ovetenskaplig hypotes”. Och i en ledarspalt skriver Birger Thölix:
”Forskare kan invända att man inte kan önska fram en forntid. Nehej, men skall man önska bort den?”
Vad står på spel?
Här kan vi ana en krigsfront växa fram. Men innan vi stiger in i elden ska jag försöka få grepp om vad det är som står på spel.
Ett år före upptäckten av Jonundstenen skriver Karl Ceder (22.6 77):
”I söndagens Vbl har Stig Svens ett reportage från en arkeologikurs i Vörå. Bl.a. hade man funnit ett smycke av en stilart som förekommer i Estland, och han […] drar därav den tvärsäkra slutsatsen att järnålderns vöråbor var estlandsfinnar. Svenska talade de åtminstone inte.”
Att denna ”tvärsäkra slutsats” provocerar Ceder är uppenbart.
Enligt den rådande historieuppfattningen förelåg alltså en befolkningssvacka, ofta kallad ”tomrummet”, i Österbotten från 800- till och med 1100-talet, varefter landsdelen på order av kungen koloniserades med svensk befolkning.
För Gösta Ågren är idén om tomrummet absurd:
”...ett fruktbart land, rikt på ängsgräs, vilt och fisk, med stora floddalar, en väldig skärgård och djupa skogar låg öde sekel efter sekel medan norden i övrigt odlades, utvecklades och sände tidens emigranter till Irland och Normandiet, till Sicilien och Island, till Grönland och Amerika! Så har det sagts – i snart hundra år!” (5.1 85)
Enligt Ågren är denna bebyggelsesvacka en politisk konstruktion, en ovetenskaplig föreställning som ingen tillåts utmana. Den svenska närvaron i Finland BÖR under inga omständigheter förlängas till tiden före år 1200, medan det finska bebyggelsen FÅR sträcka sig hur långt tillbaka i tiden som helst, utan belägg.
”Så räddas Finland åt finnarna”, skriver Ågren. (23.7 78)
Här, menar Ågren, har vi orsaken till den skepsis med vilken de inhemska vetenskapsmännen bemöter runfynden i Vörå:
”...om det finns ett antal skrifter på vårt modersmål, med namngivna författare, från 1000-talets och 1100-talets Österbotten – då är inte bara ’tomrummet’ definitivt slaktat; då tystnar flinet inför påpekandet, att finlandssvenskarna sannolikt fanns i landet före både samer och finnar.” (2.11 85)
Och Ågren är endast en – men föga överraskande den elegantast formulerade – av många debattörer med samma uppfattning. Bland de övriga mest aktiva märks professor Ralf Norrman och kapten Bertel Holm.
Holm skriver (10.6 79): ”Det folk som har en forntid har en framtid.”
Men också en etablerad opinionsbildare som Ole Norrback (”Runskrift tyder på ett tidigt ursprung”, Öb 27.7 78) tillskriver ristningarna en politisk laddning. Fynden skänker arkeologisk stadga åt Finlands svenskspråkiga minoritet.
Detta är alltså insatsen när konflikten nu skruvas upp.
Fria forskare och järnridåer
Under de följande åren gör amatörarkeologen Uno Forss – en av dem som var med om att hitta Egilstenen – väldigt många fynd. Det är magiska amuletter, nålbryn, hängkors, som sedan Bertel Holm fotograferar och presenterar i artiklar i Vasabladet.
Men de fynd som Forss skickar in till Museiverket klassas undantagslöst som sentida. Så här skriver Museiverkets Kari Kinnunen till exempel om några fynd Forss gjorde nära Jonundristningen:
”...beträffande fluorit- och lerstenen äro de recenta, bearbetade med stålborr och stålfil.” (Återgivet av Holm, 17.10 82)
Holm kommenterar:
”Ett sådant konstaterande av museiverket var väntat, inga bevis från tomrummet får ju förekomma, och jag fick dessutom en del hånfulla anklagelser mitt i nunan. Men förfäras ej. Fria forskarna tappar dock inte sugen, de bara ökar i antal med ökande effektivitet.”
”Fria forskarna”, det är benämningen på den grupp som bedriver egen arkeologisk forskning, i en allt häftigare opposition till Museiverket.
Motsättningen hårdnar när Museiverkets före detta chef C.F. Meinander i en teveintervju menar att det ”börjar se ut som om en nulevande person skapat runorna [...] någon har inte rent mjöl i påsen”. (31.10 82)
I en intervju för Vbl (12.12 82) säger runupptäckarna Erik Svens och Uno Forss att de ”egentligen inte är överraskade” av Meinanders kommentar. De säger att rikssvenska forskare håller tät kontakt med dem, men ”från Helsingfors hörs inget”.
Nu berättar Forss mer om kvällen då Egilstenen hittades:
”Vi hade klart för oss genast då vi hittade runorna att både obehag och glädjeämnen skulle följa. Vi beslöt med rösterna 2-1 att ge offentlighet åt upptäckten. Jag röstade för att vi skulle dra mossan över stenen igen och glömma runorna. Jag var fortfarande förbannad på Museiverket för att de trodde att fluoritstenarna jag sände var bluff. Jag visste vad som skulle komma.”
Två veckor senare (24.12 82) meddelar Forss i en insändare att han inte längre kommer att rapportera om sina intressantaste fynd.
Sommaren 1983 ordnas ett runseminarium i Vörå. Inbjudna är endast ett begränsat antal professorer och docenter. ”Man har rest en järnridå kring seminariet”, säger Bertel Holm. (7.6 83)
(Följdriktigt ordnar amatörarkeologerna ett eget ”skuggseminarium”.)(10.6)
Runseminariet (det professionella) kommer inte till någon konsensus. Gerd Höst och Evert Salberger talar båda för att runorna är gamla.
Men majoriteten av runologerna är av annan åsikt. Helmer Gustavsson, chef för Runverket, påpekar att R-tecknet på Egilstenen har ett påfallande modernt utseende. Språket är ytterst ålderdomligt (800-talet) medan skrivtecknen och framför allt korset hör till sen runtid (1100-talet).
Professor Gösta Holm ser tecken på förfalskning på snart sagt varje punkt: miljön, innehållet, kompositionen, språkets form, syntax och ordförråd, ristningens utformning och ristningstekniken, avsaknaden av dekorationer, bruket av skiljetecken.
Dessutom är det mycket som tyder på citat från kända runstenar. Avslutningsvis liknar korset inga kända runkors. (Hbl 13.6 83)
I sin rapport till Museiverket skriver Gösta Holm: ”Att de båda inskrifterna i Vörå finns på fasta berg är ingen tillfällighet. Det är enklast så. Och långt inne i skogen kan man hugga i sten utan att vare sig ses eller höras.” (Hbl 17.9 83)
Jonund, Egil – och Anund
Men knappt har runologerna hunnit resa hem innan Uno Forss avslöjar ett tredje runfynd. (28.7 83)
AOUNUT LIT RISTA
RUNAR IFT ULF
SUN SIN KUTH
HIALBI …T
HANS
”Anund lät rista runor efter Ulf, sin son. Gud hjälpe hans ande.”
Uno Forss berättar att han hittade ristningen redan i november 1982. Han lade märke till en egendomlig sten som stod lodrätt på ett sluttande underlag.
”Han undersökte stenen närmare, tyckte sig genom lavtäcket skönja tillräckligt för att överväga en anmälan, men tanken på de obehag han tidigare mötte gjorde att han bestämde sig för att i stället hämta filt och ficklampa och alldeles på egen hand ta reda på vad som stod ristat på stenen."
"Under hösten och på våren arbetade han med tydningen. I början av juni, när det mesta stod klart, dolde han inskriften med gyttja från traktorspår i närheten och lade därtill roskved mot stenen.”
Evert Salberger skriver:
”Efter runseminariet på Vörå folkhögskola i juni, då motståndare till och tvivlare på Vörå-runornas äkthet måhända utåt kunde synas ha ett skenbart övertag, var upptäckten av den tredje runstenen i Vörå […] det bästa och mest glädjande som kunde hända.” (28.10 83)
Lite misstänkt glädjande, kunde man tycka. Mindre suspekt blir det inte av att också den här stenen rengjorts utan arkeologisk tillsyn.
Men runyran jäser igen i Vörå. I juli 1984 tillsätter kommunen en egen arkeologisk kommitté med bland andra Hugo Berg och Erik Svens.(18.7 1984)
Jag blir inte klok på om följande notis ska förstås som ironi eller tas på allvar:
”I ett tal vid Vörådagarna nyligen uttalade festtalaren sitt stöd för tanken på att flytta Museiverket från Helsingfors till Vörå. Alternativet kunde kanske vara att grunda ett alldeles eget museiverk befolkat med forskare och intendenter, som välvilligt daterar de fornfynd som görs i trakten som varande från vikingatiden.” (Hbl 19.7 1984)
Uno Forss plöjer vidare med sin metalldetektor. I juli 1984: en vikingatida spjutspets, 37 meter från Egilstenen. Rubrik i ÖT: ”Runorna i Vörå är äkta”. I augusti 84: två sammansmälta, forntida hängkors.
Men den verkliga jackpotten, som blir upptakten till runkrigets stora sammandrabbning, håvas in i september samma år.
Plötsligt en dag erinrar sig Anna Forss en intressant stenformation hon på 30-talet sett i Rejpeltskogen.(JT 10.9 84) Tillsammans med bror Uno tar hon sig ut till stenröset strax intill Egilstenen.
Då tycker sig Uno se brända ben mellan stenarna! Kan det vara en forngrav? Uno hämtar sin metalldetektor. Den ger utslag. En tum ner i jorden hittar han en starkt korroderad kniv!
Nu tillkallas Museiverkets Mirja Miettinen, som just nu råkar vara på plats i Vörå i samband med en arkeologisk konferens. (Ytterligare ett av dessa fantastiska sammanträffanden.)
Hon bekräftar att det tycks röra sig om en forngrav, och lovar återkomma.
Det gör hon också. Men hennes bedömning är inte vad syskonen Forss hoppats på.
Lingon i graven
Så här sammanfattar avdelningschef Torsten Edgren Museiverkets slutsatser angående forngraven på Båtholmen:
”Graven är tydligt anlagd på den nuvarande jordytan. Den innehåller växtrester och lämningar som man kan hitta var som helst. Sanden är lös, den är antagligen förd till platsen. Det finns till och med färska lingon i graven!"
"Föremålen i och för sig förefaller äkta men de kan ju härstamma från någon annan grav där man i något skede tagit dem tillvara för att använda dem vid ett senare tillfälle.” (24.11 84)
”Vi kommer nu att bearbeta hela materialet på museiverket så fort vi får alla analysrapporter, och sedan kommer vi att ge offentlighet åt den här historien som så vitt jag kan se hör till de märkligaste vi har upplevt under de senaste åren.”
När analysen är gjord: ”Graven på Båtholmen är falsk. Inget av de föremål som hittats i den är förhistoriska.”(11.12 84)
Och värre blir det. Edgren fortsätter: ”Ristningarna som gjorts på stenen intill, den s.k. Egil-ristningen är också falska, inte mycket äldre än från 1950-talet.”
Nu har nämligen geologen Joakim Donner lämnat in rapport efter ingående studium av ristningarna. Donner skriver:
”Ytorna har inte nämnvärt förvittrat och skiljer sig tydligt från den stenyta i vilken runorna ristats. Dessutom har de spår av mejselslag, långa skarpa spår i runornas längsriktning. Därför har Vörårunorna antagligen huggits med mejsel av hårt stål som kom i användning först under 1950-talet."
"Jämförda med äldre runinskrifter är de ganska oregelbundna med olika bredd och djup, och ofta med spår av felslag. De är således inte gjorda med någon större omsorg.” (18.12 84)
(Hela Donners rapport finns att ladda ner här.)
Torsten Edgren säger nu rakt ut att hela historien ”är ett försök att föra oss bakom ljuset.” Och fortsätter:
”En fråga som man naturligtvis genast ställde sig var hur det kom sig att Anna Forss, som väl tillsammans med sin bror Uno oftare än någon annan hade rört sig på Båtholmen, nu plötsligt i september 1984 erinrade sig något som hon hade sett 30 år tidigare.” (Hbl 11.12 84)
Overkliga varelser
Reaktionen låter inte vänta på sig. De fria forskarna menar att museiverkets bevisföring är helt utan fakta. De känner sig osynliggjorda, utsatta för ”en smart mediekupp av museiverket”, ”ordentligt blåsta och grymt behandlade av massmedia i söder.” (16.12 84)
Här antas nu alltså en konspiration som innefattar åtminstone Museiverket samt ”massmedia i söder”. Så här Ralf Norrman:
”Det är ingenting nytt i historien att en felaktig åsikt som passar bra ihop med rådande indoktringeringsmönster vinner – åtminstone tillfälligt – över en åsikt som är riktig, men som inte passar ihop med rådande indoktringeringsmönster. Det mest kända exemplet är kanske genetikern Lysenko.” (ÅU 9.1 85)
Lysenko var en kvasigenetiker som hyllades i Stalins Sovjetunion.
Norrman utbryter att han ”varnade Donner för att komma fram med något ohållbart.”
Och när Uno Forss gör nästa fynd, en antaget vikingatida järnmejsel, konstaterar Norrman att ”det är tyvärr omöjligt att skicka föremålet till Museiverket, ty vi är rädda för att det där genast skulle vandaliseras.”(ÖT 12.1 85)
Hettar till ordentligt gör det i och med Gösta Ågrens kommentar till Museiverkets utredning. ”Längre från vetenskap och närmare det osammanhängande och meningslösa kan man inte gärna komma.”
Ågren går rakt på sak: ”I praktiken anklagade museiverkets Edgren och Gardberg och Miettinen och vad allt de heter, dessa overkliga varelser, Anna Forss, för bedrägeri.” (5.1 85)
Detta är för mycket för Gardberg. Han skriver ett öppet brev till Vasabladets chefredaktör:
”Herr chefredaktör, får man offentligt uttala sig så här om personer som i samhällets tjänst gör ett seriöst arbete, utgående från en konstaterad facklig kompetens? Jag är tacksam för ett svar; i annat fall går frågan vidare till pressens opinionsnämnd.”
Gardberg frågar om det är tillåtet att låta ”ohyfsade och okunniga skribenter” rikta ”okvädningsord” mot kunniga tjänstemän. ”Våra fåtaliga arkeologer har mer än nog med uppgifter i andra trakter, där man respekterar vår kunskap och vår förmåga.”(11.1 85)
Birger Thölix svarar att tillspetsning är tillåten i politisk debatt, så varför inte i arkeologisk?
Också Ågren svarar. Det enda okvädningsord han hittar i sin text är ”overklig”.
”Om det sårat, så tar jag givetvis tillbaka. Museiverket och dess tjänstemän är verkliga. Men då får också Gardberg ta tillbaka både ohyfsad och okunnig. Jag har papper på att jag kan en förskräcklig massa, och jag äter med gaffel. Om han inte tar tillbaka så blir han overklig igen!”
Men efter detta raljerande skriver Ågren: ”Förstår ni inte vad ni har gjort? Ni har tagit heder och ära av människor.”(15.1 85)
Här hajar jag till.
Tänk om syskonen Forss är oskyldiga. Hur djupt kränkta måste de inte känna sig nu i så fall? Är beläggen starka nog för att uttala, eller ens antyda misstankar om att syskonen försökt föra Museiverket bakom ljuset?
Tycks inte faktiskt Gardberg uppfatta tjänstemännens heder som mera värd än Anna Forss? Och finns det inte i hans insändare ett implicit hot om att Museiverket kan dra sig tillbaka från Vöråtrakten ifall folket där inte beter sig bättre? Är det sakligt?
Nu inser jag hur tendentiös min läsning varit. Jag har letat efter en underhållande story om förfalskning. Jag har fäst mig vid allt som ser skumt ut, sökt möjliga skyldiga. De skeptiska inläggen i debatten har jag läst noggrant, medan jag hoppat över mycket av ”de fria forskarnas” utläggningar.
Men tänk om det inte är så enkelt? Tänk om det inte är österbottniska tokstollar å ena sidan, nyktra vetenskapsmän å andra. Allt osäkrare läser jag vidare. Och gråzonen växer.
Inför JO
Ifall syskonen Forss är förfalskare, då har de sannerligen nerver av stål. Då är de sannerligen beredda att gå hela vägen med sin lögn.
Deras nästa drag är inget mindre än att anmäla Torsten Edgren för Riksdagens justitieombudsman.
Anledningen är Edgrens uttalande i Hbl – ”En fråga man naturligtvis genast ställde sig…” – vilket syskonen, liksom Ågren, uppfattar som försåtligt misstänkliggörande av Anna Forss. (Hbl 11.3, Vbl 12.3 85)
Den som vill tro på konspirationsteorin, den som vill tro att Museiverket snedvrider forskningen efter politiska hänsyn, och dessutom styr över rapporteringen i teve och övriga media, har givetvis ingen orsak att bromsa in där. Varför skulle inte alla myndigheter hålla varandra om ryggen?
Ur det perspektivet är det föga överraskande att JO inte finner något att anmärka på i vare sig Edgrens, Donners eller någon tjänstemans förfarande (18.5 1985).
Museiverket drar sig ur debatten – fallet är avslutat. Men motståndarlägret växer sig allt starkare.
I flera långa artiklar lyfter Evert Salberger – minns, en ansedd runolog – upp språkliga och stilistiska äkthetstecken i Vörårunorna.
En eventuell förfalskare bör vara flera professorers överman i runologi, menar han.
Olav Ahlbäck, professor emeritus i nordisk filologi vid Helsingfors universitet, hävdar i sten att Båtholmsristningen är från 1100-talet, och underkänner Donners utlåtande. Hårt stål fanns på 1100-talet! Dessutom innehåller runorna språkliga element som forskningen inte kände till på 1950-talet. (11.8 85)
Ove Alm, doktor i geologi vid Tekniska högskolan i Lund, är ännu hårdare i sitt omdöme: ”Den här rapporten skulle jag inte placera högt på den vetenskapliga listan. Jag kan inte fästa större vikt vid den. Mitt första intryck var faktiskt, att den inte alls var avfattad av en geolog.” (13.12 84)
Alm lämnar in en ansökan till Museiverket om att få ta ett borrprov på Båtholmsristningen för att undersöka ristningsytan med mikroanalys och elektronstråle. Donner undersökte med förstoringsglas och avgjutningar.
Men – och här hajar jag till igen – Alm får avslag på sin ansökan! Avslaget kan, tänker Alm och jag är benägen att hålla med honom, enbart tolkas som att Museiverket trots allt räknar med att runorna kan vara äkta.(8.11 85) Om de verkligen fastställts vara moderna stolleprov finns det väl inga skäl att förbjuda ett borrprov?
Med ett kännbart förändrat tonfall kommenterar C. J. Gardberg avslaget:
”I själva verket har vi aldrig tagit ställning”, alltså till runornas ålder. ”Vi har bara sagt att vi inte vet hur gamla de är.”(16.11 85) I samma intervju framhåller Gardberg att det är brottsligt att inte anmäla fornfynd till myndigheterna.
För detta brott är precis vad Uno Forss nu aktivt begår.
Olaf den dolde
I två artiklar (2.11 och 7.11 85) presenterar Gösta Ågren ytterligare ett runfynd som Forss gjort någonstans i Vöråskogarna.
OLAF RISTI RUNAR IFT ULF BRUDUR SIN IAR TRUKNADI KUD HIALBI HANS SALU OK ANT
”Olaf ristade runor efter Ulf, sin bror, som drunknade. Gud hjälpe hans själ och ande!”
De tidigare upptäckta ristningarna har alltså mött kritik på grund av avsaknaden av ornamentik. Men Olafstenens runor är slagna i en runslinga!
Var denna sten finns avslöjar Uno Forss aldrig för någon. ”Jag har fått skäll då jag gjort fynd och talat om dem, nu blir det intressant att se om man blir arg också då jag inte berättar.” (7.11 84)
Avslutning i ovisshet
Skriverierna om Vörårunorna ebbar ut från och med slutet av 80-talet. Men tonen i dessa senaste artiklar förvånar mig. På basis av dem tycks det inte alls föreligga någon konsensus om att ristningarna är förfalskade. Tvärtom.
6.2 1992 lyder en rubrik i Vbl: ”Runorna i Vörå är äkta 900-talsskrift”.
Detta enligt forskare från Umeå universitet som undersökt Båtholmsstenen med en ny dateringsteknik, Schmidt Test Hammer, ett instrument som mäter vittringsgraden i ristningarna.
År 900 plus/minus 500 år, säger mätningen. Exakt är resultatet ju inte, men det pekar ändå långt från 1900-talet.
Jag hittar ingen kommentar till denna forskning. Inte heller hittar jag någon kommentar till nästa runfynd Uno Forss gör, och den här gången faktiskt överlåter till Österbottens museum i juni 1993: en mindre sten, bruten i sju delar, men med läslig text.
BRIANTI BIURN
ULFR RISTI
”Bränn-Björn. Ulf ristade.”
Den sista artikeln jag hittar har rubriken ”Vörårunorna – är de ÄKTA eller FALSKA?” (Hbl 13.4 1997).
Något svar ger inte heller den artikeln.
Efter fyra dagar på Brages pressarkiv har jag långt fler frågor än svar.
Hur var det egentligen med Umeåforskarnas resultat? Varför tycks överhuvudtaget ingen inhemsk forskare ha kommenterat det?
Hur kommer det sig att Ove Alm inte fick forskningstillstånd? Och är det möjligt att det i dag finns forskningsmetoder som inte fanns på 80-talet?
I den tredje delen av denna artikelserie ger jag mig i kast med dessa frågor.
Men först ska jag försöka stifta närmare bekantskap med den man som under läsningens lopp allt tydligare framträtt som Vöråsagans huvudperson; och kanske också som huvudmisstänkt i fallet. Uno Forss. Det är dags för mig att bege mig till Vörå.