Gillar du filmer om rymdkapplöpningen på 1960-talet? Om de svartas kamp för sina rättigheter? Om starka kvinnor? Med bra musik? Och Kevin Costner? Då är Hidden figures filmen för dig.
”Ett litet steg för människan, men ett jättekliv för mänskligheten.” Är det någon som missat det klassiska citatet från den första månlandningen?
Nej, jag tänkte väl det.
Formuleringen ingår i det kollektiva medvetandet på samma sätt som namnen Gagarin och Armstrong väcker associationer till rymdkapslar, astronauter, hitlåtar och klassiska filmscener.
Men hur är det med K. Johnson, D. Vaughan och M. Jackson?
Inte? Nej, jag tänkte väl det. För berättelserna om de första rymdresorna har traditionellt varit uppbyggda kring manliga hjältar. Vita sådana.
Och Hidden figures-hjältarna Katherine, Dorothy och Mary är varken det ena eller det andra.
Ett fientligt kontorslandskap
Men låt oss börja från början. Året är 1961 och rymdkapplöpning på väg att lägga i en ny växel. Ryssarna ligger steget före och Al Harrison (Kevin Costner) som leder forskningsteamet vid Langley ligger risigt till.
"Nu måste det börja hända något!" skriker högsta chefen som gärna påpekar att poängen med ett rymdprogram är att man faktiskt lyckas få ut någon i rymden. I ett sista desperat försök att få ordning på beräkningarna vänder man sig till de matematiker som jobbar längst ner i hierarkin; de svarta kvinnorna.
Och bland dem finns Katherine Johnson (Taraji P. Henson) - en ensamstående änka med tre barn och ett sällan skådat sinne för siffror. Hon kan lösa vilka matematikproblem som helst, men hur skall hon fixa problemet med ett kontorslandskap fullt av vita män som vägrar dela kaffekokare med henne?
För att inte tala om de vita kvinnor som inte har för avsikt att låta en svart medsyster använda deras toalett.
En segregerad värld
Medan Katherine räknar vidare kämpar hennes kollega Mary (Janelle Monáe) för rätten till en studieplats vid ingenjörslinjen. Lätt är det inte. För vad skall man med en svart ingenjör till? Som dessutom är kvinna!
Dataexperter skulle man däremot ha ett stort behov av på 1960-talets NASA - oberoende av kön eller kulör. När det nya underverket från IBM rullas in är det nämligen ingen som vet hur maskinen skall startas.
Ingen utom Dorothy (Octavia Spencer) som undersöker manualerna i smyg. Hon har nämligen fattat att det enda sättet att ha en framtid som kvinnlig, svart matematiker i en föränderlig värld är att vara steget före de vita männen.
En fantastisk historia
Hidden figures är baserad på en bok av Margot Lee Shetterly vars far arbetade för NASA under samma period som Katherine Johnson & co. Och faktum är att det är filmens informativa sluttexter och autentiska foton som förser den med dess viktigaste inramning.
Utan denna påtagliga verklighetsförankring hade det nämligen legat nära till hands att avskriva Theodore Melfis film som alltför otrolig för att kunna vara sann. Alltför otrolig, fantastisk, hemsk och inspirerande. På en och samma gång.
Nu fungerar den istället som ett underhållande och livsbejakande bevis på att det är möjligt att skildra tunga teman på ett lättillgängligt sätt. Även om man kan förstå att denna mera traditionellt paketerade feelgoodfest förlorade kampen om en Oscar för bästa film till den mer mångbottnade Moonlight.
Inga svartvita lösningar
Den tilltalande tonen har mycket att göra med att vi slipper de svartvita indelningarna i offer och skurkar. Och det som aktiverar ens tankeverksamhet är det effektfulla sättet att med små medel belysa vidden av ett diskriminerande system.
"Jag har aldrig haft något emot er", säger den vita förmannen Vivian Mitchell (Kirsten Dunst) i ett försök att släta över sitt eget agerande och Dorothy kontrar utan att blinka: "Tack. Jag vet att du tror det."
Ett prov på hur ett par perfekt formulerade meningar kan rymma århundraden av undertexter. Den enas blindhet, den andras insikt - åskådliggjorda inom loppet av några sekunder.
Starka kvinnor - och män
Systemet må vara kvävande till sin natur, men det förmår inte kväsa Katherine, Dorothy och Mary som lyckas med konststycket att vara både realister och drömmare. Samtidigt. Starka kvinnor som inser vilka utmaningar de står inför, men som inte låter sig stoppas av dem.
Starka är även de män som vågar ta ett steg tillbaka. Makarna som sköter marktjänsten och kollegerna som fattar att de mött sin överman i kvinnan som målmedvetet radar upp vita siffror på den svarta tavlan. Eller svarta på det vita pappret.
Och sist men inte minst astronauten John Glenn (Glen Powell) som inte litar på någon annan än den som visat sig vara den bästa mannen för jobbet. Inte ens när denne någon råkar vara kvinna.
