”Om du kommer till en stängd dörr som inte ger med sig, ta ett steg bakåt och sparka in den. Men glöm inte att hålla upp den så andra kan följa efter.”
Citatet tillskrivs Muriel Siebert, den första kvinna som i december 1967 tog plats på New York-börsen i raden av 1 365 män.
Tillsammans med femtio andra kvinnor finns finanskvinnan Muriel Siebert med i en nyutkommen antologi som lyfter fram kvinnor som oftast inte ryms med i den gängse historieskrivningen, men som borde ha en självskriven plats i vårt kollektiva minne.
Redaktör för boken En annan historia är den svenska kolumnisten Lina Thomsgård, som många känner igen som programledare för kulturmagasinet ”Kobra” på Sveriges Television.
I antologin medverkar femtioen skribenter, såväl manliga som kvinnliga, som skrivit varsitt porträtt av en kvinna som betytt mycket för just dem – här samsas mattesnillen och börshajar med tennisstjärnor och rösträttskämpar, barnmorskor och bildkonstnärer med musiker och fredsaktivister.
Tidsmässigt rör vi oss från kvinnor som är aktiva idag, som den iranska sångerskan Googoosh, till 9 000 år tillbaka i tiden och skelettet efter en kvinna som arkeologer grävt fram i skånska Barum.
Varför just hon?
”Varför borde alla känna till just hennes livsöde?” frågar sig skribenten Fanna Ndow Norrby i sin presentation av Sarah Baartman, en khoikhoikvinna som under flera år i början av 1800-talet visades upp som en attraktion, en s.k. ”freak”, på utställningar i både London och Paris.
Frågan om varför just detta öde och denna kvinna lyfts fram i de femtioen texter som ingår i antologin är givetvis relevant, och enligt Lina Thomsgård fick skribenterna fria händer:
”Uppdraget löd: välj en person att berätta om på ditt helt eget sätt, någon du vill att alla ska känna till. En person du gått igång på och som du anser gjort grejer varenda kotte bör ha koll på.”
När Dagens Nyheter år 2015 granskade könsfördelningen i de fyra vanligaste läroböckerna i historia i Sverige kunde man svart på vitt konstatera att män i snitt utgör 87% av alla personer som nämns, och att andelen män ökar i de kapitel som berör 1900-talet, vilket man kan uppleva som märkligt i och med att kvinnor under de senaste decennierna i allt högre grad fått och kommit åt att ta plats i samhället och därmed också borde få synlighet i historieskrivningen.
I de flesta biografiska lexika och annan historieskrivning utgör kvinnornas andel 5-30%, och inte är det bättre ställt om man kollar in nyhetsrapporteringen eller filmindustrin heller, noterar Lina Thomsgård i sitt förord:
”Därför måste vi fortsätta lyfta fram en annan historia. Flytta fokus. Korrigera, komplettera och bredda världsbilden (---). Det handlar om att berika för att beskriva världen lite mer som den varit och det är inte bara vettigt utan alldeles nödvändigt. Att historieskrivningen är subjektiv och ett ständigt pågående projekt vet vi ju. Historieberättande är inget som bara sker i läroböcker – det handlar också om vad vi intresserar oss för idag. Därmed kan vi alla vara med och berika världshistorien, i litet och stort, efter kunskap och förmåga.”
En annan historia vill inte utge sig för att vara en regelrätt historiebok eller ett uppslagsverk i traditionell bemärkelse.
De femtioen kvinnorna i boken presenteras i alfabetisk ordföljd enligt begynnelsebokstaven i sitt förnamn, från Ada Lovelace till Thora Dardel – redan det är ett slags markering om att efternamnet inte är det viktigaste (som ofta är mannens eller faderns efternamn) och på detta sätt kommer man att betona en form av systerskap. Kvinnorna kommer nära, de blir ett slags väninnor och kompisar.
En lustfylld upptäcktsresa
Finns det något som förenar de kvinnor som lyfts fram i boken – förutom att de inte nödvändigtvis återfinns i aktuella historieböcker?
Många av de nu aktuella kvinnorna har varit pionjärer inom sitt område, de har ofta gått i bräschen för jämlikhetsarbete och kvinnosaksfrågor, de har trotsat konventioner och rådande lagstiftning, motat moraliska misstänkliggöranden i grind och kastat jantelagen i sopkorgen.
Som Shirley Chisholm som bestämde sig för att bli politiker, ja till och med president, i ett USA som på 1960-talet såg ner på såväl kvinnor som svarta, År 1969 vann hon sitt första politiska val och tog plats som kongressledamot för delstaten New Yorks tolfte distrikt. Hon arbetade i motvind, men lyckades bl.a. genomföra nya lagar mot könsdiskriminering och statliga program för bekämpning av fattigdom. Under presidentvalskampanjen 1972 ställde hon upp i demokraternas primärval med sloganen “Unbought and unbossed”.
I boken The Good Fight som utkom 1973 skriver Shirley Chisholm: “Nästa gång en kvinna, en svart eller judisk person ställer upp i presidentvalet kommer de att bli tagna på allvar redan när de börjar. jag ställde upp eftersom någon var tvungen att börja.”
Eller Harriet Tubman, även kallad Black Moses eller Moses of her People - afroamerikansk frihetskämpe och slaverimotståndare som med risk för sitt eget liv hjälpte hundratals slavar fly från omänskliga levnadsförhållanden.
Många har blivit förringade och förtryckta, andra har fått stå i skuggan av manliga kolleger som hyllats och lyfts fram som Stora Genier.
Som mattesnillet och kryptoanalytikern Joan Clarke som under andra världskriget var med om att knäcka den tyska Enigmakoden. På Bletchley Park, den brittiska underrättelsetjänstens centrum för kryptoanalys, arbetade hon sida vid sida med Alan Turing. I filmen “The Imitation Game” (2014) fick vi en skymt av Joan Clarke (spelad av Keira Knightley) som smart flickvän till Alan, som dock hade ett större intresse för killar:
“Båda var outsiders som utkämpade ett tvåfrontskrig, ett imponerade sådant, mot såväl tyskarna som tidens förhärskande fördomar. Turing för att han var bög. Clarke för att hon var kvinna” konstaterar Elsa Westerstrand i sin text om Joan Clarke.
Många har gjort inmutningar på traditionellt manliga områden, som finansvärlden eller fotbollsplanen, medan andra har gjort ett outplånligt intryck genom den litteratur, den musik och den konst de skapat – ofta på trots mot något eller trots allt.
Som Nettie Honeyball som år 1894 grundade fotbollsklubben ”British Ladies FC” i ett England där det rådde strikta köns- och klassgränser: “Jag bildade klubben med målet att visa för världen att kvinnor inte är de ‘prydliga och värdelösa’ kreatur som män påstår. Jag måste erkänna att min övertygelse, på alla områden där könen är så totalt uppdelade, är på frigörelsens sida.”
Eller barockmålaren Artemisia Gentileschi som fick utstå spott och spe sedan hon 18 år gammal blivit våldtagen av en konstnärskollega och Artemisia stenhårt stod fast vid sina anklagelser om brott. Den manliga kollegan, den berömde målaren Tassi, blev trots allt frikänd, och Artemisia flyttade till Florens där hon bildade familj och blev en framstående bildkonstnär.
Under senare år har mycket gjorts för att aktivt synliggöra betydelsen av det arbete kvinnor gjort liksom kvinnors kunnande och karriärer på olika områden, såväl inom vetenskap och forskning som inom det politiska arbetet.
Som ett exempel kan nämnas tidskriften Historiskan som startades år 2015. Tidskriften utkommer med fyra nummer per år och avsikten är att erbjuda en motvikt till den manliga historieskrivningen genom att sätta historiens kvinnor i fokus.
Boken En annan historia blir på många sätt en upptäcktsresa och en vandring i en lustgård där man får stifta bekantskap med många spännande kvinnor som blir ett slags vägvisare och ledstjärnor, mentorer och bevis på att kvinnor kan, får och måste utmana och överskrida gränser som någon annan (ibland också hon själv) satt upp i hennes väg.