Var finns poesin idag? Vilken roll spelar poesin som gränsutmanare? Vad gör poesin med oss? Är den finlandssvenska poesin som verandan i en rysk roman - öppen för världen, men samtidigt inskränkt? En ny antologi om den finlandssvenska lyrikens belägenhet ringar in många intressanta frågor om vårt förhållande till och syn på poesin.
I en artikel i Helsingin Sanomat från den 21 januari 2017 skriver Antti Majander om hur lyriken fått ta den största smällen när förlagen under de senaste åren i allt högre grad kommit att dra åt svångremmen och skära ner i utgivningen.
Majanders genomgång av de finska förlagens utgivning från de senaste tjugo åren visar svart på vitt att antalet lyriktitlar som utkommit på de etablerade förlagen sjunkit från 60 år 1997 till 33 år 2007 och under år 2017 kommer utgivningen att sjunka yttermera: de större förlagen kommer uppskattningsvis att publicera 17 titlar lyrik detta år, dvs. lika många som förlaget WSOY ensamt stod för under år 1997.
På finskt håll finns dock, inte att förglömma, ett antal mindre förlag som under de senaste åren satsat framför allt på att publicera lyrik, såsom Poesia, SanaSato, Nihil Interit, Sammakko, ntamo och Kolera.
På finlandssvenskt håll är trenden densamma även om förskjutningarna rent procentuellt och konkret sett är mindre.
Enligt Tatjana Brandt, litteraturvetare och kulturdebattör, finns det en livskraftig motrörelse på finskt håll med en aktiv poesiscen och ett slags alternativ offentlighet.
Som exempel på motkrafter anger Tatjana Brandt just en del småförlag som specifikt satsar på utgivning av poesi, litteraturföreningar som Nuoren Voima Liitto, litterära evenemang som “Runokuu” och andra alternativa scener:
- Den finlandssvenska litterära offentligheten är så pass liten att det inte skulle bli mycket kvar om vi också skulle börja dela upp den i olika alternativa avantgardeoffentligheter plus den mera allmänna och gängse litteraturen. Men som finlandssvensk poet, skribent, intellektuell eller allmänt litteraturintresserad finns det givetvis en möjlighet att ingå i det nordiska sammanhanget.
Tatjana Brandt konstaterar också att det händer en hel del inom den nordiska poesicenen just nu, men att det ibland kan vara svårt att få syn på.
Som exempel på satsningar nämner hon bl.a. webbplatsen podpoesi.nu som samlar den samtida svenska poesin. Här kan man också bekanta sig med några av våra finlandssvenska lyriker, som Peter Mickwitz och Ralf Andtbacka.
Nyss lanserades också “Örnen och kråkan”, en alldeles ny webbplats för samtida nordisk poesikritik med tips om aktuell utgivning. Tanken är att man skall kunna prenumerera på ett nyhetsbrev och en gång i veckan få en längre poesirecension i sin mejlbox.
Tatjana Brandt lyfter också fram det nordiska nätverket av författare, kritiker, konstnärer, musiker, filosofer, akademiker med flera som arbetar inom ramen för FSL- Fria Seminariet i Litterär kritik.
FSL har en grupp på Facebook där man kan få tips om olika evenemang, seminarier och uppläsningskvällar. Dessutom har de finlandssvenska frilanskritikerna nyligen organiserat sig och bildat en förening (IFFF), så också på den fronten rör det på sig.
Poesin som gränsutmanare och gränsöverskridare
Ett exempel på FSL:s verksamhet var det forskarseminarium kring finlandssvensk poesi som arrangerades i Helsingfors i december 2015 i samarbete med Svenska Litteratursällskapet.
Enligt Tatjana Brandt var en av avsikterna med seminariet att ifrågasätta en litteraturhistorieskrivning som i hög grad utgår från nationalstatens gränser. Som att man definierar en finlandssvensk poet som specifikt hemmahörande i Finland och Svenskfinland istället för att se till olika beröringspunkter mellan den finlandssvenska poesin och till exempel nordisk samtidspoesi.
- Olika former av gränsdragningar och indelningar enligt nationalstater ter sig allt mer konstig idag när kopplingen mellan de olika nordiska poetiska scenerna är så pass tät. Interneteran har också gjort något med platsen och nationalstaten, och idag utgör globalisering en annan sorts utmaning som det kan vara svårt att sätta fingret på - det är en förändring som går djupt in i våra identiteter, på både gott och ont, och skapar olika former av otrygghet.
De föredrag som hölls under seminariet finns nu sammanställda i en antologi, Korsstygn, rastplats - om den finlandssvenska poesins belägenhet (Ariel Litterär kritik nr 8, 2016).
I antologin medverkar åtta skribenter, kritiker och författare från Finland, Sverige, Danmark och Frankrike med texter som analyserar allt från enskilda författarskap i en bredare kontext till funderingar kring poesins plats och position i vårt samhälle/i Svenskfinland i dag.
En essä fokuserar t.ex. på våld och icke-våld i Henrika Ringboms och Matilda Södergrans poesi, en annan artikel diskuterar förhållandet mellan den svenskspråkiga och den finskspråkiga samtidspoesin och i flera sammanhang diskuterar skribenterna den finlandssvenska poesins särdrag och förhållande till en litterär tradition och en plats.
I sin text analyserar litteraturvetaren Maïmouna Jagne-Soreau Ralf Andtbackas diktsamling Fält med hjälp av den franske sociologen Pierre Bordieaus fältbegrepp där Bordieau definierar ett fält som ett avgränsat socialt rum med egna värderingar och koder. Ett system av sociala relationer där det inte går att vara isolerad för sig själv eftersom man är beroende av varandra och därmed tvingas till osynliga maktrelationer.
Enligt Maïmouna Jagne-Soreau kan Andtbackas diktsamling läsas som en allegori över det finlandssvenska fältet.
I diktsamlingen Fält utmanar och överskrider Andtbacka på olika sätt fältets gränser:
- Ralf Andtbacka både dramatiserar och avdramatiserar hur det är att vara finlandssvensk i Svenskfinland. Det finns inget givet svar, utan dikterna rör sig i en fram och tillbaka-rörelse mellan, utanför och inifrån olika slags gränser.
Var finns poesin idag?
De som ger ut poesi i bokform i Svenskfinland idag är i det stora hela rent åldersmässigt 40+ och man kan fråga sig hur återväxten inom den finlandssvenska poesin ser ut - finns den överhuvudtaget och hur tar den sig uttryck?
Idag är det ju många som deltar i olika former av skrivarkurser och som aktivt jobbar på att bli författare, men det verkar inte som om lyriken är förstavalet när man bestämmer sig för vilken genre man vill skriva i.
Tatjana Brandt är övertygad om att det finns de som vill skriva poesi, men att de begränsade inkomstutsikterna kan verka avskräckande:
- Jag tror nog att folk vill skriva poesi men jag tror att det handlar om att poesi inte säljer. Det är ekonomiskt svårt för förlag att ge ut poesi idag. Om jag skulle vara förläggare skulle jag tänka om och starta en serie med debutanter som man för en rimlig summa skulle få prenumerera på. Texterna skulle man kunna trycka upp i förmånliga häften för att få fart på det hela.
Enligt Tatjana Brandt finns det olika former för att publicera och distribuera poesi som man kan experimentera med.
Man kanske inte nödvändigtvis ska utgå ifrån att all poesi från början ska publiceras i bokform? Ett exempel är den form av “metropoesi” som man provat på i Danmark där man publicerat korta dikter av unga skribenter skrivna på tunnelbanan och avsedda att läsas mellan stationerna.
Poesin ett etiskt viktigt verktyg
Det anses allmänt vara svårt för lyriken att nå ut till läsarna - även om man kan visa på lysande undantag från till exempel just Danmark där Yahya Hassans debutdiktsamling slagit alla tiders försäljningsrekord och där den unga lyrikscenen också annars frodas och mår bra.
Men det verkar inte som om lyriken här hos oss får eller kan ta plats i det offentliga samtalet på samma sätt.
I inledningen till antologin Korsstygn, rastplats - om den finlandssvenska poesins belägenhet skriver Tatjana Brandt att “för ett samhälle och en offentlighet är det viktigt att det finns poesi som bekämpar diskursens låsningar, självklarheter och självgodhet. Det är ett etiskt arbete även när det är frågan om texter som går in i ondska och arketypiskt våld.”
För Tatjana Brandt handlar det om att å ena sidan se poesin som en genre, å andra sidan som en nivå i språket - eller som både och snarare än antingen eller.
- Poesi handlar om att ge utrymme för större sensibilitet, ett motstånd och att bereda en större plats för det rytmiska och för det som språket döljer. Att se att poesin är språkets naturliga sätt att växa och erövra erfarenheter som vi inte ännu har ord för - allt det som finns i tumlandet, i det hudlösa, det sårbara, det lekfulla. Genom att tillåta poesin att finnas till som ett prövande och också som ett tonfall gör att våra uttryck växer och erövrar plats. På så sätt är poesin också etiskt viktig.
I dagens samhälle är poesin satt på undantag och på många sätt marginaliserad.
Enligt Tatjana Brandt handlar denna åsidosatta roll till syvende och sist om att det i offentligheten finns en allmän föreställning om att konst är en form av konsumtionsvara:
- I vår samtid finns en bristande förståelse för konst överlag och alltför ofta betraktas ett konstverk eller en bok som konsumtionsvara. Man köper en bok eller avnjuter ett konstverk och så är man färdig med den. Men det andra steget, nämligen att diskutera boken och att låta den utmana de starka diskurser och föreställningar som finns omkring oss, att göra den till en del av ditt inre liv och existentiella reflektion - det som är så viktigt inom all konst, ja, här haltar det. Det finns jättefin konst omkring oss, men dess liv i offentligheten är brustet just nu.
Läs poesi som musik
Enligt litteraturvetaren Maïmouna Jagne-Soreau förefaller det som om många ryggar tillbaka för poesin med en föreställning om att man måste närma sig lyriken på ett visst sätt och med någon form av specialkunskap:
- Jag har haft tur att ha en lärare som sagt att man inte behöver någon särskild kunskap alls för att läsa poesi, att man kan läsa poesi precis som all annan form av litteratur. Det är bara att läsa, på samma sätt som att gå på bio. Det här öppnade ögonen på mig och blev som en nystart för mig att våga börja läsa mer poesi. Tröskeln är hög att läsa poesi eftersom den har så hög status.
För Maïmouna känns det naturligt att närma sig den poetiska texten som en sångtext:
- Sångtexterna berättar inte allt, det finns utrymme för lyssnaren att tänka vidare. I poesin finns det också luft och frihet mellan raderna på ett sätt som inte nödvändigtvis finns i en roman eller i en prosatext. Jag behöver personlig plats och den hittar jag i poesin. Poesin ger mig något att tänka på utan att föra en helt vilse. Poesin ger inte ett avslutande svar. Jag skulle säga att poesin är en avdramatiserande genre där jag kan hitta mig själv.
Tatjana Brandt hakar fast i poesins förhållande till musiken och hon jämför läsning av lyrik med att lyssna på ett symfoniskt verk:
- Om man tänker att man inte förstår poesi direkt, så kan man jämföra det med att lyssna på en symfoni: upprepningen ger mycket såväl när det gäller poesi som en symfoni. När man lyssnar på en symfoni för femte gången hör man saker man inte tidigare lagt märke till. Symfonin liksom poesin är en långsam genre. Och den där långsamheten är viktig idag, att verkligen koncentrera sig, gå in i något och att jobba med strukturer som ger motstånd.
Tatjana Brandt konstaterar för egen del att poesin är själva spjutspetsen i hennes tankearbete:
- Poesin är det yttersta: när man går bortom det man vet och försöker forcera något och rör sig utöver alla bekvämlighetszoner. Allt jag gör börjar med någon form av ganska radikalt poetiskt tänkande som sipprar in som ett slags slaggprodukter i vad jag än skriver. Det poetiska är en njutning som handlar om en nästan musikalisk upplösning av språket och tanken - ett slags rymdäventyr.
Hur ser framtiden ut?
Tatjana Brandt liknar den finlandssvenska lyriken vid den ryska romanens veranda, “en plats mellan det domesticerade huset och naturen, mellan det tryggt hemvana och det utblickande”:
- Jag har alltid älskat verandan som plats. Och jag tycker mycket om hur den ryske litteraturvetaren Michail Bachtin talar om kronotopen, dvs. om tiden och platsen, och om platsen som får sin betydelse av en speciell tid. Den klassiska ryska romanens veranda påminner lite om den finlandssvenska lyriken, och litteraturen överlag: man är inte riktigt inne i huset, och på sätt och vis är man öppen för världen, men å andra sidan fånigt inskränkt. Man är lite borgerligt tveksam, men samtidigt utåtsneglande … Verandan är en fin plats att leka på och den möjliggör också olika slags möten.
Med tanke på poesins framtid och den finlandssvenska lyrikens fortsatta levnad är både Tatjana Brandt och Maïmouna Jagne-Soreau trots allt positiva.
Enligt Maïmouna är den finlandssvenska lyriken stadd i ständig omvandling och utveckling:
- Den finlandssvenska poesin förnyar sig hela tiden, den är inte fossiliserad på något sätt. Det ska bli intressant att se hur digitaliseringen och internet kommer att påverka poesin, och för författarna gäller det att inte oroa sig utan vara öppna för nya publiceringsformer.
Tatjana Brandt lyfter för sin del fram poetiska möten som oerhört viktiga för poesins livs- och lyskraft:
- Jag vill särskilt lyfta fram de förtätade och intensiva möten som kan ske mellan författare och läsare under en poesiuppläsning till exempel. Vi borde bli bättre på att bygga rum för poetiska möten, skapa diskussioner och evenemang. Vi borde satsa på att skriva kvalitetstexter om poesi. Allt detta är givetvis dyrt och det är svårt att verka som fri intellektuell idag när hela offentligheten krisar och alla ekonomiska system svajar - även om vi skulle behöva dessa diskussioner idag mer än någonsin.
För att avslutningsvis citera Tatjana Brandt i antologin Korsstygn, rastplats - om den finlandssvenska poesins belägenhet:
“Poesin är en genre men det är också en öppenhet, en språklig sensibilitet, en hudlös omstörtande erfarenhet som finns i alla våra uttryck. Den renodlas, uppsöks och frambesvärjs i dikten, men dikten är inte dess hage, snarare en språngbräda eller en plats där det poetiska kan gro. Ett slags kompost, stormens öga, kaos och form i omfamning.”
Lyssna på en intervju med Tatjana Brandt och Maïmouna Jagne-Soreau om poesins belägenhet idag: