Irak är ett av världens farligaste länder för journalister. Vad tänker en journalist från Irak om att göra sitt jobb när terrorgruppen IS hotar med att döda alla på hans tv-kanal - och faktiskt gör det? Och hur känns det att ha lämnat den faran bakom sig och nu vänta på asylbesked i Finland, yttrandefrihetens förlovade land?
Yttrandefriheten innebär att vi kan säga och föra fram våra åsikter utan censur, begränsning eller någon typ av bestraffning. När man växer upp och lever i ett land som Finland är det lätt att ta yttrandefriheten för given.
I krigsdrabbade länder innebär hotet mot yttrandefriheten ofta att ens liv också är hotat. Hur känns det? Kulturredaktionen berättar om journalister och kulturaktörer från länder där yttrandefriheten är obefintlig.
Saads historia
Han är en ung, spenslig man med stora gråa ögon, håret står upp i gelspikar. Den hårda skjortkragen är knäppt ända upp, ovanpå en snygg tröja. Jeans.
Utan ytterkläder står han och huttrar utanför rödtegellängan som är huvudbyggnaden till flyktingförläggningen i Evitskog. Vi tar i hand, han verkar glad men en aning nervös. Men så har han inte fått särskilt många besök här. Kanske inget alls.
Jag behöver bara ställa en fråga, och så pratar han i en timme.
Den unge mannen kallar sig för Saad Almosly, 25 år gammal. Han är journalist från Mosul.
- Att jobba som journalist var min barndomsdröm. Som yngre hade jag två kameror och tog bilder. Min pappa skickade mig till olika delar av stan för att fotografera och bad mig sedan berätta vad jag tänkte och kände. Senare tog IS mina kameror.
Det är farligt att jobba som journalist i Irak, och uttryckligen i Mosul, där Saad kommer ifrån. Bara i år har flera journalister dödats i staden, enligt CPJ, Committee to Protect Journalists, en frivilligorganisation som bokför hot och trakasserier mot journalister samt håller räkning över dödade journalister.
Sedan IS tog över makten i Mosul sommaren 2014 har väldigt lite information om livet innanför stadens gränser nått yttervärlden - information som inte filtrerats av IS, vill säga. Det är livsfarligt att ens visa sig på gatan med något som liknar en kamera, säger Saad.
De av hans bekanta som håller honom uppdaterad med bilder från hemstaden riskerar med andra ord sina liv varje gång ett meddelande slungas iväg över internet.
Journalist mot sin pappas vilja
I Mosul fanns ingen medieutbildning, efter skolan borde Saad ha flyttat till Bagdad för att studera journalistik. Hans pappa tyckte inte att det var en bra idé. Han ville heller inte att Saad skulle börja jobba som journalist, utan föreslog att han skulle syssla med något annat och sedan skriva och fotografera på sin fritid.
Men det ville inte Saad.
Efter avslutade studier i ekonomi tog han år 2014 anställning på den lokala tv-kanalen Sama Al-Mosul. Han jobbade med nyheter, det finns inte så mycket annan sorts journalistik i Irak, säger han.
- Så gott som alla som jobbar inom media i Mosul har dött. Det tar i medeltal en eller två månader, sen dör man. Min kusin var reporter på tv-kanalen Al-Sharqyia (stor aktör i Irak, red.anm.). Han dog.
Två män sköt ner honom på gatan. Saad har många vänner som jobbat inom media och de har dött.
- IS bestämde att jobbar man inom media, jobbar man för fienden.
Saad var van vid förutsättningarna för att jobba som journalist i Mosul. Det är ingen självklarhet att kunna berätta om verkligheten som den är, det var det inte heller före IS ockupation av staden.
- Att inte få uttrycka sig fritt, det är en hjärtesorg. Mitt hjärta blöder för Mosul. Regeringen ifrågasätter allt; jag kan hamna i fängelse för mitt jobb eller förlora mitt liv. Jag kan inte säga att gatan är i dåligt skick, jag måste skriva att gatan är vacker. Det är självcensur. Det genomsyrar allt.
Hur man får folk att inte tro på nyheterna
Saads pappa var rektor för en skola i Mosul. Märkte han att regeringen inte skickar böcker till skolan, eller om det var för kallt i klassrummet, kunde han inte tala med media.
Man måste ha officiella papper på att man får uttala sig i media, säger Saad, och det får inte vilken som helst rektor. Uttalar han sig för en journalist utan tillstånd får han sparken.
Jag undrar: Folk känner ju igen sin omgivning, om gatan är ful blir den inte fin för att det sägs så på nyheterna. Folk vet om att skolan inte har böcker eller att barnen fryser i klassrummet, fastän en regeringsrepresentant i en tidningsartikel skulle intyga att allting är i sin ordning.
Får inte det här folk att inte tro på nyheterna?
- Ja. Så är det.
Efter att kusinen dödats ville Saads pappa att Saad skulle sluta jobba. Det gjorde han också, men efter en tid började han gå till jobbet i smyg.
Faderns besvikelse var stor när det gick upp för honom att hans yngste son, ögonstenen, ändå jobbade som journalist.
- Jag sa att jag måste, för jag tycker om det här jobbet. Det känns viktigt, jag kan påverka människor, jag är född att göra det här.
När IS kom till redaktionen
Saad hann inte jobba särskilt länge innan IS kom till Mosul sommaren 2014.
IS förbjöd professionella journalister att kommunicera med omvärlden, i praktiken att förmedla bilder till satellitkanaler med bas utanför staden. När bilder från Mosul ändå sipprade ut, gick IS till motattack: De journalister IS fick tag på fängslades och dödades.
I slutet av det året dök IS-männen upp på redaktionen och tog namnen på alla som jobbade för Saads tv-kanal. De krävde att få veta var alla befinner sig.
- De dödade alla de fick tag på.
Saad gick under jorden. Han bodde hos sin faster i sju månader utan att gå ut genom dörren. Han gjorde ingenting alls - utom att försöka intala sig att IS nog skulle lämna Mosul snart.
Men det gick inte så.
Ärvde envisheten av sin far
Så förbjöd IS skolorna också.
- De vill att man ska studera hemma. Om man vill kan man få lära sig att bli IS-krigare, men annars är skolorna förbjudna.
Saads pappa vägrade, han sa: Nej, det här är min skola, mitt andra hem. Alla de här eleverna är som mina söner; jag kan inte stänga skolan.
- IS hotade med att döda honom men pappa svarade att han inte behöver leva alls i en sådan situation. Varför får barnen inte lära sig?
Saads pappa öppnade skolan ett antal gånger i smyg. IS kom till skolan och tog nyckeln av honom och hotade med att döda honom om han kom tillbaka.
- Min mamma ringde och bad mig tala vett med min pappa. Men han lyssnade inte på mig.
Att hängas som varnande exempel
Omar var Saads bästa vän, också han jobbade på tv-kanalen och också han levde gömd. Men till sist fick Omar nog och lockade med sig Saad till ett kafé. Han trodde att IS skulle ha glömt dem efter så många månader under jorden.
- Han sade att han tänker åka hem i stället för till sitt gömställe. Jag försökte få honom på andra tankar men han var så trött på att gömma sig. Han var min bästa vän….
Utanför Omars hem stod IS och tog bilen han körde. Saad vet inte vad som hände med vännen.
Omars familj letade febrilt efter den försvunne sonen, och hans mamma gick till slut till IS högkvarter i staden och vädjade till männen där för att få veta var sonen befann sig. De sade att han kanske snart kommer tillbaka.
- Veckan därpå fördes Omar till ett torg i Mosul och man hängde honom inför allmänheten. Han fick vara ett varnande exempel: Så här går det om ni jobbar för våra motståndare.
Saad torkar sig hastigt i ögonvrån. Det rycker till i trakten kring underläppen.
Dags att lämna Irak
Här börjar Saads flykt.
Nu blir hans familj rädd på allvar, de inser att Saad inte heller är säker någonstans i Mosul. Han berättar om en bekant man som får med honom på en oljebil till Syrien.
Utan att veta om de någonsin kommer att träffas igen tar han avsked av sin familj .
- Jag åkte till Syrien. Det var de svåraste dagarna i mitt liv. Jag kom till Raqqa och IS var överallt. Det var mycket farligt.
Mannen skickade Saad och en annan familj till Turkiet. De åkte mot den turkiska gränsen i tre bilar. Saad var i den första och familjen i de två följande. Då bombades området, Saad vet inte av vem, men det var en flygräd. De båda andra bilarna förstördes av bomber.
- Jag ville stanna för att se efter hur det såg ut, men han som körde sa att vi inte kan stanna. Det är svårt att berätta om det här. Jag kan inte ens berätta om allt.
I Syrien väntade Saad i fem, sex dagar. Han visste inte vad han skulle göra, vart han skulle gå. Han vågade sig ut bara på kvällarna, man såg ingenting.
Samtidigt i Mosul letar IS efter honom och hans far ljuger att Saad varit i Turkiet redan i flera månader.
- Jag har aldrig varit så rädd. Jag sov inte. Jag åt inte. Det fanns ingenting. Jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva något sådant igen.
Saad sväljer hårt.
Det största misstaget
Saad kom till Turkiet. Där gör han sitt livs största misstag. Han tar en bild med texten “Jag är fri!” och delade bilden på Facebook.
- Den dagen kom IS till mitt hus och tog två av mina bröder med sig. Den ena, de tog…
Han tystnar och skriver in det han vill säga på sin telefon och låter webböversättaren göra sitt jobb. Han räcker över telefonen till mig. “Tog skinnet från ryggen på honom”, står det på rutan.
- De torterade min mamma och mina bröder.
Saads röst blir allt tystare, jag får anstränga mig för att uppfatta vad han säger.
- Efter tio dagar hämtade IS min bror tillbaka hem. Han var i dåligt skick, blodig överallt.
Friheten smakar beskt när familjen är försvunnen
Nu har familjen lämnat Mosul. Deras stora hus togs först över av IS och sedan av irakiska säkerhetsstyrkor, det har Saad fått bilder på via sociala medier av bekanta som fortfarande är kvar i staden. Saad vet inte var de befinner sig.
- Jag vet inte…. det var det största misstaget i hela mitt liv. Att jag lade ut bilden på Facebook. Det sade jag i min intervju på Migrationsverket också. Jag har en sån här historia och jag bara sitter här och väntar.
I mer än ett och ett halvt år har Saad väntat. Och medan han väntat har han deltagit i några medieworkshops för asylsökande. Han sysselsätter sig med sin lilla, anonyma fotoblogg där han publicerar bilder från sin telefon.
Trots att han vet att han här i Finland kunde skriva, säga, tycka precis vad han vill, kan han inte riktigt glädja sig åt det. Inget går riktigt att koncentrera sig på då han inte har hört från sin familj på flera månader.
Rapporter hemifrån: Shiamilisen har tagit över
I Mosul är det oroligt. Om nu oroligt är ett tillräckligt ord. Irakiska säkerhetsstyrkor har övertagit delar av staden. Shiamilisen, som krigar mot IS, terroriserar samtidigt sunnibefolkningen.
Saad får rapporter från bekanta i Mosul. Han visar bilder på hus som varit sunnifamiljers hem. Nu är de beklädda med shiamilisgruppen Harakat Al-Nujabas gula flaggor.
- Det är speciellt, eftersom regeringen är shia och de flesta i Mosul är sunni. Alla talar om att det är en dålig regering, men det säger man inte högt på grund av shiamilisen. I nyheterna skanderar de: Vi ska göra Irak till en shiastat, sunnierna kan dra åt helsike.
Saad hoppas på att få stanna i Finland.
- Det är min dröm. Jag ska lära mig finska så jag inte behöver någon tolk. Jag måste skriva, jag älskar det här jobbet, jag vill vara journalist och jobba. Det är min dröm. Irak… det är som en mardröm. Här kunde jag göra vad som helst. Och hjälpa mitt hemland. Jag vill hjälpa dem som är kvar.
Epilog
Jag träffade Saad på flyktingförläggningen i Evitskog i början av februari. I slutet av mars får jag veta att han beviljats ett fyraårigt uppehållstillstånd i Finland.