”Ingenting är så starkt som en idé vars tid har kommit”, menade Victor Hugo. Och just nu känns det allt mer som att tiden för idén om en bemannad expedition till Mars har kommit.
"Ja men den idén har väl varit här hur länge som helst! Föreslog inte redan Wernher von Braun en expedition till den Röda planeten 1952 i sin bok Das Marsprojekt"?
Stämmer. Men då talar vi trots allt ”bara” om en idé, inte om en vars tid hade kommit. 1952 hade dess tid inte kommit ännu. Långt ifrån.
Faktum är att tiden för idén om en bemannad expedition till Mars inte ens hade kommit för fem år sedan då entusiasterna bakom det holländska reality-TV-projektet Mars One började skramla ihop pengar för sitt minst sagt ambitiösa mål: att etablera en koloni på Mars med start 2027 och sända det hela på TV à la Big Brother.
Bas Lansdorp och hans kumpaner blev mer eller mindre totalt utskrattade och Mars One dömdes ut som den kalkon projektet de facto var. 2015 medgav Lansdorp själv att tanken på en koloni på Mars år 2027 inte är mer än fiktion.
Men det fanns en grupp av människor som inte skrattade. De 202 586 personer som anmälde sig som frivilliga till att resa till Mars med enkel biljett – och dö där.
Klart det, långt ifrån alla menade allvar med sin anmälan, men tillräckligt många gjorde det för att även seriösa observatörer skulle notera att det är någonting som ligger och jäser här, och när den här idén börjar bubbla upp på allvar så kommer det att vara svårt att lägga lock på den.
Hollywood och Trump: Marsch till Mars
I Hollywood har man insett att Mars kommer att bli en stor grej. De senaste åren har filmstaden serverat oss flera storsäljande filmer med Mars som tema, inte minst The Martian från 2015, med Matt Damon i huvudrollen. Och den ambitiösa dokudramaserien Mars som just nu sänds på National Geographics gratiskanal här i Finland är också inne på samma spår.
En annan som inser varifrån vinden blåser är USA:s president Donald Trump. Den evige opportunisten och populisten Trump meddelade häromdagen om riktlinjerna och budgeten för NASA under de kommande åren, och som väntat blir det stora nedskärningar bland annat i klimatforskningen, i undervisningen och i den planerade trippen till en asteroid som nu slutligen tas bort från agendan.
Vad vill då Trump att NASA ska lägga sitt krut och sina årliga 19,3 miljarder dollar på? Kort sagt: Mars. Ja, och Jupiters måne Europa ska också utforskas på ett eller annat sätt, tycker Trump.
Det är lätt att hitta på en handfull mer eller mindre cyniska orsaker till att Trump vill skynda på NASA:s planer att åka till Mars och att överhuvudtaget rikta blickarna längre ut i rymden. Den främsta är naturligtvis att ju mer vi blickar utåt, desto mindre har vi tid att reflektera kring det som händer med klimatet här på jorden.
Bröd och rymdspex
Och sedan finns det ju en helt klar bröd och skådespel-aspekt på det hela. Panem et circences. Donald Trump är inte dummare än att han inser vilket mediaspektakel en Marslandning och allt som leder fram till den skulle vara. Och hur ingen skulle orka fundera på Obamacare och annat tråkigt så länge det pågår.
I och för sig, tänker vi realistiskt på det hela så skulle en eventuell Marslandning garanterat inte ske under Trumps tid i Vita huset, inte ens om han mot förmodan lyckas ta sig genom de fyra kommande åren och dessutom bli omvald för ytterligare en period.
Också om NASA lägger allt tillgängligt krut på att ta sig till Mars så talar vi om någonting som realistiskt skulle ske mer än tio år, sannolikt närmare tjugo år i framtiden. Även om Elon Musk drömmer om att åka iväg så pass fort som 2022. Och då skulle ju Trump åtminstone i teorin ännu kunna vara president.
Men det kommer inte att ske, tro mig.
Trumps "Kennedy moment"?
Men så pass fåfäng är Donald Trump hur som helst att han vill bli ihågkommen som presidenten som gjorde någonting stort. Eller satte någonting stort i rullning, åtminstone. Lite som John F. Kennedys ”We choose to go to the moon”-tal från 1962.
Bättre att historieböckerna talar om presidenten som sköt startskottet för människans kolonisation av Mars än om den där gubbsjuka reality-TV-figuren med dålig comb-over och en man crush för Vladimir Putin. Eller hur, Donald?
Det är väldigt ironiskt när man tänker på det hela. Donald Trumps ämbetsperiod kommer sannolikt att vara en lång räcka katastrofer från början till slut. De flesta är överens om att Trump under inga omständigheter borde ha tillåtits svära presidenteden. Han är en narcissistisk mytoman med få om ens några kontakter med verkligheten.
Men tänk om det här är just den sorts president som krävs för att sätta igång processen som leder till att vi blir det där som Elon Musk tjatar om att vi måste bli på ett eller annat sätt, om vi vill överleva på lång sikt: en multiplanetär art, a multiplanetary species.
Lättare sagt än gjort
För så här är det: att ta sig till Mars är svårt. Otroligt svårt, svårare än till och med Elon Musk vill medge. Att etablera en koloni där är svårt i potens tio. Även om till exempel Förenade arabemiraten nu skryter om att de minsann ska bygga en hel stad på Mars med sina oljedollars.
Då John F. Kennedy 1962 sade att vi ska till månen innan årtiondet är till ända trodde många att han var mer eller mindre från vettet. Inte minst hans mest erfarna ingenjörer på NASA som insåg vad det var karln stod där och begärde av dem. Har han någon aning om vilken monumental beställning det är som han kommer med?
Och då snackar vi om månen. Vårt eget postnummer. Bokstavligen ett stenkast i kosmiska termer. Beträffande Mars så snackar vi som sagt om en svårighetsgrad i potens tio. Minst.
Så för att få saker och ting att hända så kanske det behövs en president som inte är sådär överdrivet fast förankrad i verkligheten. Kanske det behövs en Donald Trump för att sätta den bollen i rullning.
Kanske det också behövdes en Bas Lansdorp och hans Mars One för att plantera själva konceptet i folks medvetanden: att vi är på väg till Mars nu, för hej, klart vi är det! Häng med!
Elon Musk, rymdfixaren
Och hur som helst så kommer det att behövas en Elon Musk som till skillnad från de flesta andra storhetsvansinniga drömmare har en tendens att göra verklighet av sina storslagna planer. Inte alltid enligt den tidtabell som han hade hoppats på, men i alla fall.
Musk är en fixare av kosmiskt mått, och inte så litet manisk. Hans raketföretag SpaceX grundades ursprungligen med det uttryckliga målet att i slutändan etablera en permanent mänsklig närvaro på Mars och Musk har inte tagit och kommer inte att ta blicken från det målet, inte för en sekund.
Och som sagt, Musk har, till skillnad från 99,999999% av oss, ett eget företag som flyger raketer ut i rymden och tillbaka. Det är en ganska bra början.
Och då kommer vi till en sak som talar för att idén om en bemannad expedition till Mars nu kan vara här, en gång för alla: de Stora Raketerna är på väg tillbaka.
Bärraketernas nya guldålder?
Grejen med att åka till Mars är att det behövs seriös hårdvara för att transportera allt som behövs på den långa resan dit ut, ett halvår minst, enkel resa. Plus vistelsen där och hemresan. Besättning, förnödenheter, utrustning. Det krävs bärraketer av en kaliber som vi inte har haft sedan de gamla, jättelika Saturn V-raketerna som knuffade ut Apolloexpeditionerna i rymden.
Faktum är att den 110 meter höga Saturn 5 till dags dato är den största bärraket som världen har sett. Snart femtio år efter att de sista astronauterna lämnade sina stövelavtryck på månens yta.
För att ta oss till Mars med all behövlig utrustning i bagaget så måste vi ha betydligt större muskler än de vi har nu, till och med större än gamla Saturn V. Och lyckligtvis är sådana muskler på kommande.
NASA jobbar just nu på sin kommande supertunga bärraketsfamilj SLS (Space Launch System) vars första version enligt planerna ska testflygas i slutet av 2018. SLS, som baserar sig på teknik från den 2011 ur bruk tagna rymdskytteln, kommer att ha en bärkapacitet som matchar eller överträffar gamla Saturn V.
SpaceX i sin tur förbereder sig på att premiärflyga sin tunga bärraket Falcon Heavy senare i år. Falcon Heavy är en lättviktare i jämförelse med SLS (och Saturn V) men ändå kapabel till den sorts lyftande som krävs för en expedition till Mars.
Återanvändbarhet, en nyckelfråga
Så vi har det här på kommande – kapabla bärraketer. Och de är nyckeln till alltsammans, helt enkelt. Elon Musk och SpaceX jobbar ju dessutom hårt på att deras bärraketer ska bli återanvändbara och möjliga att avfyras om och om igen i rask följd, och det skulle ju i så fall få det hela att både accelerera avsevärt och bli betydligt billigare, vilket också kan visa sig vara avgörande.
Med tanke på det här så har vi just nu en mängd storstilade planer på bordet: helt nyligen meddelade till exempel det multinationella flyg- och rymdindustriföretaget Lockheed Martin att de har planer på att skicka ut ett flygande Marslaboratorium till den Röda planeten inom tio till tolv år.
Lockheed Martins plan går helt enkelt ut på en sorts rymdstation i omloppsbana runt Mars, där den skulle ligga i tre år, bemannad, och tiden skulle användas till att sondera terrängen, man skulle skicka ned rovers och obemannade rekognoscerings- och forskningsfarkoster. Allt för att bereda vägen och bygga ett ”base camp” för en bemannad expedition som skulle följa senare.
Också det här är storvulna planer, men trots allt planer som för var dag blir allt mindre skrattretande. Själva idén om Mars känns nära nu, kanske närmare än någonsin. Personligen tippar jag som sagt på att det går tjugo år innan vi är där, men jag är övertygad, mer än någonsin, om att vi är på väg. För så lite som fem år sedan skulle jag ha hånskrattat åt hela tanken. Men det är någonting på gång nu, någonting i luften.
Marsfeber, kanske.