Yasmine Hamdan gör mångkulturell, erotisk och vacker musik som låter så som världen ser ut idag, eller kanske i morgon. Kanske gynnas konsten av att kulturer inte hålls isär?
Det är kanske lite väl typiskt att direkt lyfta fram det sensuella, det erotiska och det vackra i Yasmine Hamdans musik men jag gör det ändå. Då jag träffade henne i Helsingfors för ett par år sedan var det precis det hon talade om – vad det är att vara kvinna i en mansdominerad arabisk kultur.
Hamdan är en stjärna i arabvärlden. Hennes karriär som musiker började i undergroundbandet Soap Kills i Beirut kring millennieskiftet, samma stad som hon tvingades fly från som liten.
Livet som flykting innebar att Hamdan bodde i olika Gulf-stater och i Grekland innan hon återvände till sitt hemland Libanon. Idag bor hon i Paris men hennes musik är svår att platsbestämma.
Då jag träffade Hamdan slogs jag av hennes vänliga, coola och öppna sätt; hon berättade om musik, om vikten av feministiska perspektiv och hur hon gillade att leka med könsroller i musiken. Hon pratade och berättade, blicken var intensiv och levande, ända tills vår tid var slut.
På sitt första soloalbum Ya Nass kunde hon sjunga traditionella sånger som vanligtvis sjöngs av män, samtidigt som hon lyfte fram sin erfarenhet av att vara kvinna. Sin lust, sin frihet.
Nåja, nu är hennes andra soloalbum ute och det är en mycket spännande upplevelse. Musiken står med ett ben i en arabisk tradition och med ett annat i västerländsk indie och klubbmusik. Jag både känner igen mig och upplever någonting främmande.
Hennes sång är traditionell men låtarnas strukturer moderna och inspirerade av olika stilar. Kanske finns det en rastlöshet i Hamdan, kanske samtidigt en melankoli, ett ständigt försök att hålla kvar något viktigt som glider ifrån en.
Musiken är väldigt vacker, den uttrycker känslor som längtan, transcendens och drömskhet och det arabiska uttrycket fungerar väldigt fint med en dämpad klubbig känsla.
Den låter som en natt man aldrig vill att skall ta slut.
Det jag främst slås av är de olika kulturella lagren, hur väl de fungerar tillsammans och kanske mest att summan av de bästa delarna av olika kulturella uttryck är något som överskrider dem alla.
Idéer och uttryck är inget som mår bäst av isolering och konservering – det är i mötet med något nytt som också olika kulturers särdrag kommer till sin rätt, får en mening i och korrelerar med en samtid där olika världar möts. Ingendera kulturen går under i musiken utan stödjer varandra.
Yasmine Hamdans liv och musik är, tänker jag, ett exempel på vad det kan vara att inte enbart ha ett fysiskt hem där rötterna växer djupare år för år.
Det här albumet har en klar politisk dimension, men jag vill ändå främst betona att det här är ett konstverk där Hamdan söker efter och hittar nya uttryck. Viktigt är hur varje låt lyfter fram det sköna, vilket också albumets titel, Al Jamilat, syftar på.
Det här låter som världen, som den kan låta då en öppenhet för dess olika sidor finns.
Jag vet inte om det finns tillräckligt med kanaler för att Hamdan skall slå igenom globalt, men förutsättningarna finns. Det här är ett riktigt njutbart album som det lönar sig att om inte annat, klicka sig fram till och ge en chans.
