En höstdag 1946 plöjde Stig Sundvik, tillsammans sin far och bror, en skogsåker. Stig Sundviks uppgift var att trampa ner de plogtiltor som inte ville lägga sig frivilligt och då stötte han på ett hårt föremål.
-Jag upptäckte en bit som stack upp tio centimeter i plogfåran. Träet var bearbetat. Jag började gräva och märkte att träet blev grövre nedåt. När min pappa och bror kom nästa varv med hästarna tog också de paus och hjälpte till. Där fanns hur många båtdelar som helst. Det tog nästan en hel dag att gräva.
Ville bara ha en datering
Familjen tog kontakt med Museiverkets föregångare, Arkeologiska kommissionen vid Finlands
Nationalmuseum. En person från Nationalmuseet dök upp och ville ha både båtdelarna och ett jordprov. Båten hade antagligen varit omkring fem meter lång och Sundviks tillverkade en stor trälåda där delarna fick plats.
-Den enda ersättning vi ville ha, var att få en datering på hur gammal båten var, säger Stig Sundvik.
Nu har det gått sjuttio år, men fortfarande har ingen datering kommit.
-Eftersom jag är historiskt intresserad känns det nödvändigt att få ett svar, säger Stig Sundvik som idag är 87 år.
Från 1000-talet eller senare?
Ett par båtdelar som hittades lite senare finns kvar i Västerhankmo och Stig Sundvik konstaterar att de är tillverkade med enbart yxa. Det syns att båten legat vid stranden och skavt på någon sten.
-Det har varit en välgjord båt, säger Mikael Herrgård. Han är pensionerad pressfotograf och har dokumenterat fornfynd och fornlämningar runt om i Österbotten med sin kamera och också gett ut böcker i ämnet.
-Frågan är om den använts i ett insjösystem eller om den rört sig i vatten som haft förbindelse med havet. Jag tippar att den funnits i ett insjölandkap, vilket gör att den kan vara relativt ung.
- Jag å min sida skulle inte bli förvånad om vi kommer tillbaka till 1000-talet, säger Stig Sundvik. Det här är en havsgående båt med köl och det fanns inga växtrester under båten. Det betyder att vattendjupet varit minst 1,5 meter när båten sjönk, säger Stig Sundvik.
-Fast det hände att båtar som först använts på havet flyttades över till insjösystem, kontrar Mikael Herrgård. Det behövs en ordentlig datering för att vi ska få klarhet.
Dateringen saknas fortfarande efter 70 år
Museiverket har gjort en beskrivning av båtfyndet och ritningar på båtdelarna. Men när det gäller en datering är det svårare.
Idag har museiverket inte sådana ekonomiska ramar att de skulle kunna datera något större antal fornfynd. Samtidigt kommer det in tusentals fynd till museiverket varje år. Är föremålet unikt är chansen till en datering störst.
Alldeles för många fynd
Idag kommer de flesta fornfynd i dagen med hjälp av metalldetektorer. Fynden görs inte längre i samband med jordbruksarbete som tidigare. Att det blivit populärt att gå på skattjakt med metalldetektor ger museiverket problem.
-Folk förstår inte heller att fynden faktiskt mår bäst av att få ligga kvar på fyndplatsen, säger intendent Leena Ruonavaara på Museiverket. Enbart de metallföremål som lämnats in till oss under 2010-talet, är så många att de skulle ge en konservator arbete i 25 år.
Också utrymmesässigt orsakar de många fynden problem. Föremål som inte anses nödvändiga att ta in i samlingarna, och som upphittaren inte vill ha tillbaka, förstörs av Museiverket.
Hur gå vidare för att få fram åldern på båten?
Hur ska då Stig Sundvik få svar på hur gammalt hans båtfynd är? Mikael Herrgård och Leena Ruonavaara är överens om att det borde ske på privat initiativ.
-Det bästa vore om en förening kunde driva saken vidare och söka bidrag till en datering. Det kostar cirka 500 euro att få en datering gjord, säger Mikael Herrgård som har personlig erfarenhet av att beställa datering av föremål från sitt arbete med böckerna om vår forntid.