Balett möter striptease möter fantasy. Florentina Holzinger & Vincent Riebeek vrider på klichéer och skapar helt egna konstnärliga uttryck i den eggande och fartfyllda Schönheitsabend, som är en del av Kiasmas ARS17. Här överskrids dikotomier och kategorier utan att det blir maneriskt, sexistiskt eller exploaterande.
Det är knappt att jag förmår resa mig efter att slutapplåderna ebbat ut och ljusen tänts i salongen i den fullsatta salongen på Kiasma teater. Jag har just varit med om en scenkonstupplevelse utöver det vanliga. Jag är tvungen att ta några djupa andetag, sitta för mig själv en stund och samla mig innan jag går ut i den helsingforsiska aftonen.
Under 90 minuter har publiken tillsammans med de kritikerrosade performaceartisterna och dansarna Florentina Holzinger och Vincent Riebeek utforskat, dissekerat och framförallt transformerat vår tids klichéer och slitna begrepp. De laborerar med och vrider på perspektiven om vår tids brännande frågor: makt, könsroller, våld, sex, feminism, klass, den Andre/Andra. I Schönheitsabend gör duon politik av det personliga utan att det blir geggigt eller upprepande. Här överskrids dikotomier och kategorier utan att det blir maneriskt, sexistiskt eller exploaterande.
Klichéer blir nya konstnärliga uttryck
Mycket av det som görs idag inom konsten är ett upprepande av samma gamla historier om och om igen – inte sällan kommer offerkoftan på och det enda som undersöks är det egna naveln. Också i Schönheitsabend används myter, sagor och stereotyper i kombination med populärkultur, men Riebeek & Holzinger gör dem alla till sina egna – eller rättare sagt till våra gemensamma. Det här är en tacknämlig inkluderande föreställning. Därför ska vi vara väldigt glada över att Kiasma satsar stort och tänker utanför ramarna genom att bjuda in Holzinger & Riebeek till ARS17. Här får vi ta del av ett konstnärligt uttryck som vrider på våra föreställningar om konstens uppgift utan att skrivs på näsan eller ännu värre - blir sedelärande.
En balett i tre akter
I likhet med klassiska baletter är performansen uppdelad i tre akter: Lasternas dans, Skräckens dans samt Extasens dans. De tar fasta på Michel Fokines balett Shéhérazade från 1910, men också berömda, kontroversiella danspar från 1900-talets början, som Vaslav Nijinsky och Ida Rubinstein.
Föreställningen inleds med att producenten för ARS17 kliver upp på scenen och berättar att han är ansvarig för utrymmet, att vi kommer få ta del av scener som kan uppröra. Han presenterar Shéhérazade och att semi-varnar för att den kommer sluta i en orgie. Nervösa skatt i salongen. Han kommer fortsättningsvis att presentera varje akt och bland annat ber han publiken att respektera artisterna, att det som sker är ett utforskande, inte verkligheten.
I den första akten - Tänze des Lasters - tar sin början som en klassisk balett. Som tagen ur våra fantasier om Tusen och natt skrider Holzinger skrider ned för trappan och upp på scenen. Där börjar musiken och ut på scenen dansar Riebeek som slav. Nu börjar en akt sprängfylld med akrobatik, poledancing, balett och gymnastik. Striptease möter balett möter Orienten. Med total kontroll över sina kroppar och koreografin – och en tillit till varandra av sällan skådat slag möts till sist Holzinger & Riebeek i en sexakt, som inkluderar strapon och råa kyssar. Men det finns ingen över-eller underordning. Det som sker är ömsesidigt. De tar varandra eller snarare har varandra. Det är smutsigt, rått och väldigt skört på samma gång. Framförallt är det fysiskt och inte särdeles vackert. Svett, blod, bröstkorgar vilar mot varandra. Sen går det som det går med plastsabel och låtsasblod som sprutar.
I den andra delen råder istället tystnad. Riebeek berättar att vi i publiken nu ska få en inblick i en konstnärs inre liv, hens misslyckanden och inspiration. Han sitter på en stol och betraktar, bedömer oss i publiken. Holzinger i sin tur sitter vid en flygel. Väntar. Tiden går. Han vägrar att dansa. Efter tjat och övertalning inleder han till sist en krigsdans, vilket mest påminner om ett barns överdrivna uttryck och det hela blir dråpligt. Vi skattar åt, inte med.
I den tredje och sista akten – Tänze der Ekstase – förs vi in i en sagovärld, där Holzinger utklädd till blomma binder, snörar ihop Riebeek. Han är utklädd till hjort och berättar en klyschig kärlekshistoria om hur pojke möter flicka. Ironin går inte att ta miste på. Samtidigt är det lyfter han upp en queer och en genialisk ordlek. Han är både en ”faggot” dvs en bög och en risknippe som sätter igång eldar. Kvinnornas lusta och begär. Inte eldar. Han berättar om Netflix och chill, om julafton hos svärföräldrar. Flickan älskar honom fast han är en ”faggot”. ”Jag älskar dig mer än din potens.”. Också här är det en skitig skönhet, utmanande och bisarrt – precis såsom det ska vara.
Utmanar och leker med vår verklighet
I den här föreställningen vill Holzinger och Riebeek utmana oss, leka med oss. De ifrågasätter också våra intentioner och förväntningar och de gör det mycket skickligt. Idag är det mesta klichéer, bilder, flöde. Det finns ingen verklighet - allt en hyperverklighet. Det är en trend att vi ska berätta om, erkänna, bikta vår skam. Prata om det som det heter. Gärna med en hashtag. Men efter att våra hemligheter, det skamfyllda artikuleras, taggats? Vad händer? Oftast ingenting, Generad tystnad, kanske med ett emojihjärta. Det är här som Riebeek & Holzinger går vidare och vrider på vår blick. Uppsättningen är fylld av en radda sådana intelligenta och tydliga perspektivskiftningar.
Vid ett tillfälle i tredje akten ber Riebeek oss i publiken att ”free your mind, the rest will follow” En Vouges hit från 1992 är en klyscha, ja visst men samtidigt är det just det budskapet som Schönheitsabend vill förmedla. Det är en energisk, bildrik och smart performance. Här finns inga offer, istället två subjekt, två konstnärer med fullständigt kontroll över sina karaktärer, över sina kroppar och vad de vill berätta. Om det är vackert kan diskuteras. Kraftfullt och omtumlande är det absolut.