Hanna Lankinens liv förändrades för gott i augusti 2015, när hon föll och skadade huvudet allvarligt i cykelloppet Tour de Helsinki. I dag ler den 33-åriga Borgåbon igen; hon har kunnat flytta hem tillsammans med fästmannen Pasi Eerikäinen.
Det hände på några sekunder. Cyklisterna åkte i tät grupp i en lätt sluttande nerförsbacke i Nurmijärvi. En cyklist framför Hanna Lankinen väjde undan en flaska och föll.
Lankinen hann inte reagera. Hennes cykel fastnade och själv flög hon flera meter upp i luften. Hon föll med huvudet före i asfalten.
Fem andra cyklister skadade sig också i olyckan som skedde 40 kilometer efter start.
- Jag kommer ihåg min startplats i motionsloppet och jag kommer ihåg att Pasi förde mig dit. Jag vet vem vi såg där och kommer också ihåg starten. Men jag vet inte alls var rutten har gått. De följande minnesbilderna är från Borgå sjukhus i medlet av november, berättar Hanna Lankinen nästan ett och ett halvt år sedan olyckan.
I april 2017 sitter Hanna Lankinen i sitt eget kök i en höghuslägenhet i Borgå. Ett smittsamt leende avslöjar smilgroparna i kinderna och skrattet bubblar lätt fram.
På andra sidan matbordet sitter Lankinens fästman, Pasi Eerikäinen.
- Jag skulle möta Hanna på målområdet och passade på att själv idrotta däremellan. Jag var på Borgå motorväg då jag fick veta vad som hänt. Hannas mamma ringde. Det var en hemsk chock. Det var rusning just då på målområdet och det tog lång tid innan jag kom till olycksplatsen. De första dagarna gick som i en dimma, säger Eerikäinen.
Flera ögonvittnen såg olyckan. Bakom körde en läkarbil, så Lankinen fick genast första hjälpen. Flera personer ur publiken ställde upp och hjälpte.
Det var genast klart att skadorna var allvarliga. En ambulans kallades till platsen. Lankinen som är utbildad primärskötare fördes till sjukhus.
- I ambulansen blev jag omskött av min egen kollega från Mellersta Nylands räddningsverk, som var alldeles förfärad. Om jag hade tagit hand om en patient i motsvarande skick så hade jag tänkt att det här leder inte till något gott. Om jag inte haft hjälm skulle Pasi nu kunna föra blommor till gravgården, suckar Lankinen och skakar på huvudet.
Det var meningen att Eerikäinen själv också skulle cykla tillsammans med Lankinen det 140 kilometer långa loppet. Men han var så trött att han beslutade sig för att cykla en lång och lugn länk istället.
När han kom till sjukhuset låg Hanna Lankinen på intensiven fastkopplad i en respirator. Hennes kropp var spänd och hon hade kramper. Synen fick Eerikäinen att inse hur allvarligt läget var.
Lankinen hade fått en allvarlig hjärnskada till följd av olyckan. Hon låg i koma i fem veckor. Läkarna kunde inte förutspå hur återhämtningen skulle gå.
Det fanns inga garantier för att hon skulle vakna.
- Hösten var väldigt tung. Alternativen var att Hanna inte kommer hem och att hon kanske aldrig vaknar. Hanna kunde ha blivit kvar i andningsapparaten. Å andra sidan sades det att hon kan återhämta sig riktigt bra. Läkarna har inte velat förutspå ett tillfrisknande, eftersom man inte kan veta hur det går. Länge behövde hon mycket hjälp, men småningom kom vi till ett servicehus och därifrån hem, säger Eerikäinen.
Lankinen vaknade ur koman i medlet av november.
- Jag frågade var Pasi är. Jag hade känt att han var där och hållit i mig varje dag. Det var bra att jag förstod att fråga efter honom, att jag inte var så förvirrad att jag skulle ha frågat något annat, skrattar Lankinen.
Sakta men säkert tillfrisknade Lankinen så pass mycket att hon kunde börja rehabiliteringen. I februari 2016 flyttade paret till ett servicehus, där det hela tiden fanns assistenter på plats.
För ett knappt år sedan kunde de äntligen flytta hem. I den hemtrevliga bostaden gjordes små ändringar, så att de skulle kunna bo där.
"Rädsla är inte min grej"
Det syns inte genast på Hanna Lankinen att hon varit med om en allvarlig olycka. Hon talar lite långsammare än vad som är brukligt, och ibland måste hon leta efter ord
Men blicken är skarp, tankarna rör på sig och hennes humor glimtar ofta fram.
Före olyckan levde Lankinen ett aktivt liv. Hon har hoppat benjihopp, hoppat fallskärm och åkt luftballong. I sitt arbete var hon van vid att sköta om allvarligt skadade och att klara av svåra situationer. Nu måste hon själv rehabiliteras.
- Många har frågat om jag är bitter över att det gick så här. Men å andra sidan varför inte. Jag har krafterna och resurserna att resa mig igen. Någon annan kanske skulle tänka att den aldrig mera cyklar. Men rädsla är inte min grej, säger Lankinen och tar fram sin cykelhjälm.
- Jag ångrar inte att jag deltog i loppet. Vad som helst kan hända här i livet. Du kan bli överkörd på vägen till butiken. Jag kunde ha dött eller skadat mig i mitt jobb när jag körde ambulans. Fullt ös bara, säger hon och skrattar.
- Jag njuter av att cykla tandemcykel tillsammans med Pasi. Det är härligt att åka fort med vinden i ansiktet. Vi ska åka 3000 kilometer i år, men jag vill åka 5000 kilometer. Ett par veckor före olyckan skötte jag en patient som hade skadats ytterst allvarligt. Då beslutade jag mig för att på njuta av att allt är bra. Man måste vara nöjd med det man har, det tycker jag fortfarande.